spears97.html
©J Westman 1997, 2005

Världens äldsta kastspjut.
"Om man skulle hitta fullständiga träspjut som var 4 000 år gamla så skulle det vara en sensation. Att man har hittat spjut som är mer än hundrafalt äldre är nästan ofattbart", kommenterade en expert de fynd i Schöningen i Tysklandår 1997. Fynden av träspjuten kastade om hela uppfattningen om hur tidiga människor levde i Europa för snart en halv miljon år sedan.


JW 22.3 1997, uppdat. 5.11 2005

   "Det händer ibland att en arkeologisk upptäckt lämnar en förstummad. Vanligen beror detta på graden av bevarande, fyndets oväntade karaktär eller dess vidare betydelse. Upptäckten av fullständiga, obestridliga kastspjut som är 380 000 till 400 000 år gamla, från Schöningen i Tyskland, som Thieme redogör för, möter alla dessa kriterier"
    Robin Dennell

   Under 150 år har forskarna i Europa samlat in tiotusentals stenredskap från tiden mellan en miljon och 100 000 år sedan.
   Det finns några tiotal människolämningar i Europa från den tiden. Och sammanlagt kände man till summa summarum 2 (två!) träföremål före fynden i Schöningen.

Fyndorten är ett brunkolsdagbrott ungefär 100 kilometer öster om Hannover, som täcker 6 kvadratkilometer och är över etthundra meter djupt. Den tyske forskaren Hartmut Thieme från fornminnesvårdsinstitutet i Hannover arbetar där i kapplöpning med ett skovelhjul som är 11 meter i diameter och biter mark i en takt av flera kubikmeter i minuten. Brunkols-taget avslöjar en serie av 6 flodbäddar, som kan dateras till en följd av mellanpleistocena - mellersta istidens - interglacialer. Den nästsista uppifrån härrör sig från den eemiska värmeperioden för 125 000 år sedan.

Den andra flodbädden underifrån var den där spjuten fanns. Den har daterats till en varm fas som först nyligen har placerats in i det istida klimatschemat under namnet Reinsdorf-interglacialen, som räckte från 400 000 till 380 000 år sedan. Spjuten kommer från en fas av Reinsdorf då det redan hade blivit kallare efter den egentliga värmetiden. Pollenanalys visar på en arktisk gräsmark med dungar av köldhärdiga träd: tall, gran och björk.

Under nivån med spjuten finns ett nedisningslager, och under det ett torvlager där Thieme har hittat lämningar av större och mindre djur, stenredskap, spår av eld och träföremål, som alldeles tydligt har varit nånslags yx-skaft - de äldsta sådana i världen. Det var en lägerplats vid stranden av en sjö, från interglacialen Holstein, kring 500 000 år sedan, 100 000 år före Reinsdorf.

Man slås av att evolutionsrytmen för redskap liknar biologisk evolution. I biologin uppstår en art ganska plötsligt i en randpopulation och tar över livsrummet - och efter det blir den oförändrad under en lång tidsrymd, tills den sedan lika plötsligt ersätts med en ny art. Så är det också med de tidiga redskapstraditionerna.

Stenåldersmänniskan uppfann slit- och slängtekniken.

Stenverktygens eggar blir snabbt slöa då de bryts, och försöker man vässa dem på nytt genom retucheringsknackning förlorar de sin ursprungliga form. Urmänniskan kastade bort dem och gjorde sig nya redskap - även om det tog mycket tid att knacka fram en acheul-handyxa. Arkeologerna finnder dem liggande på stycknings- eller boplatserna i tusental och åter tusental. Däremot var innovation inte i ropet bland urmänniskorna.

"Före vårt fynd är det äldsta fullständiga kända spjutet det som hittades i eemiska avlagringar i Lehringen i Niedersachsen 1948. Det har daterats till 125 000 år. Spjutet eller lansen var avsett för stöt. Den hittades mellan revbenen på en rakbetad elefant. Schöningen-kastspjuten är troligen hela TRE fullständiga glacial-interglacialcykler äldre än Lehringen-lansen. "
   Hartmut Thieme

De tre spjuten låg tillsammanas med stenverktyg och ben med skåror och brott, som visar att djuren har styckats. Mest är det häst, minst tio stycken har styckats där, men där finns också rakbetad elefant, Palaeoloxodon, där finns noshörning och där finns kronhjort och björn. Och massor av smådjur, fåglar, fisk och kräldjur.

Spjuten är gjorda av tätvuxen silvergran, Abies alba, som har växt i tretti - förti år. Granstammarna har barkats, kvistats och ytvirket har täljts bort, och så har spetsen täljts ut i rotändans hårda virke. Spjuten är 1,82 2,25 och 2,3 meter långa och diametern på två av spjuten är 3,5 centimeter, det kortaste är 2,5 centimeter i diameter. De ser ut som modärna tävlings-kastspjut fast större, och när man håller dem i handen balanserar de som modärna tävlingskastspjut, ungefär en tredjedel från framändan - de är klart kastvapen och de måste ha haft en mycket stabil gång genom luften. I samma nivå som spjuten fanns en käpp, 80 centimeter lång, spetsad i båda ändarna, antingen en kastkäpp eller ett stötvapen som man dödar djur med i närkamp. En fin flintskrapa låg intill vapenkäppen.

De människor som har tillverkat spjuten, jagat häst och vid tillfälle annat storvilt, de har också tillverkat stenverktyg på platsen. De har använt flinta och åstadkommet massor av splitter som bevisar att arbetet har gjorts just där. Thieme anser att ett rödbränt område med fossila tork-sprickor som sedan har fylts med sediment är beviset för att stenknackarna och spjut-täljarna hade en BRASA att värma sig vid.

Vilka var det då som använde två meter långa kastspjut mot det storvilt som de jagade, styckade och åt upp vid sin lägereld? Thieme tar inte ställning i artikeln i Nature, i en intervju för nyhetsbyrån DPA nämner han Homo erectus. Kommentatorn Robin Dennell vågar sig på en karakteristik:

Stora starka karlar.

"De här spjuten var tunga och användes bäst av stora starka karlar. Det mycket robusta lårbenet från Boxgrove kan ha hört till en sådan människa. De långt senare neandertalarna- som också använde spjut - var också mycket mer robusta än modärna människor är."
   Dennell

Ur-människoarten Homo erectus uppstod i Afrika för knappt två miljoner år sedan och spred sig över hela Gamla Världen, från Afrikas atlantkust till Kina och Indonesien, de levde kvar i Kina till för 200 000 år sedan. Tidiga H.erectus hade hjärnvolymer på omkring 800 kubikcentimeter, de senaste över 1000 kubikcentimeter.

Människofynden i Europa från mellanpleistocen - en miljon till 100 000 år sedan, har klart större hjärnvolym än asiatiska och afrikanska H.erectus. Människolämningarna är flera tiotal: en käke från Heidelberg, upptäckt redan 1907, en skalle från Petralona i Grekland, ett grovt lårben från Boxgrove i England, mer eller mindre fullständiga skallar från Verteszöllös i Ungern, Montmaurin och Arago i Frankrike och några till, de är äldre eller nästan samtida med spjuten från Schöningen. Yngre är tillexempel skallar från Steinheim i Tyskland och Swanscombe i England. Såhär beskrivs de av Björn Kurtén i en av hans sista böcker, skriven 1986:

"Karakteristiskt för dem är en utomordentligt robust kroppsbyggnad. De kända skelettbenen är enormt kraftiga och skallarna har tjocka ben liksom hos asiatiska erectus. Hjärnvolymen är dock större än hos samtida erectus, från 1 250 till 1 500 kubikcentimeter. I olikhet med erectus skuggas inte ögonen av en sammanhängande valk, utan den är avbruten över näsryggen. I alla dessa avseenden finns likheter med de senare europeiska neanderthalarna, men många egenskaper erinrar också om erectus och vissa forskare för dem till denna art."
     Björn Kurtén

Det finns också forskare som talar om "arkaisk H. sapiens" vilket enligt Kurtén inte förpliktigar till någonting alls, andra talar endast om för-neandertalare. Hur som helst hade de nästan lika stor hjärna som vi. Annars kortväxta, grova, ingen haka, låg panna, ögonen under tjocka pannvalkar. De verktyg de har lämnat efter sig visar att de var händiga. Vad man än vill kalla dem så måste man kalla dem "människor", anser Robin Dennell i Nature:

"Spjuten uppvisar för det första en betydande investering i tid och kunskap: i att välja ut rätt slags träd, i att formge vapnet, och i det slutliga färdigställandet. Dehär hominiderna levde inte i nånslags "femminuters-kultur" där man opportunistiskt reagerar på plötsliga situationer. Snarare ser vi spår av betydande planering, genomtänkt konstruktion, och tålamod, allt sådant som hittills har tillerkänts endast modärn människa."
   Dennell

Det samma kan man säja om de stenverktyg som tillverkades i det äldre istida Europa. Arkeologerna har ställt upp en förvillande mängd såkallade "kulturer" och "industrier" som har namn efter de första fyndorterna.

Grundtyperna, Abbeville och Acheul, har varit kända i ett och ett halvt sekel. De har namn efter orterna Abbéville och St Achéul i norra Frankrike, men de har använts av urmänniskor över hela Gamla Världen. Typredskapen är såkallade handyxor, redskapsstenar utan skaft, gjorda av flinta eller flintliknande bergart, tillexempel glas-lik obsidianlava. Handyxorna kan vara 20 till 25 centimeter långa, väga upp till ett kilogram. De är päronformade, med en rund klump som ligger väl i handen och ger tyngd åt slaget, med en framspringande pik med vassa eggar längs båda kanterna. Experiment har visat att det också går att kasta med dem. De måste ha varit fruktansvärda vapen i kraftiga nävar somkunde hantera dem.

Stenverktygstraditionerna förblev oförändrade i svårfattat långa tidrymder. De allra första redskapen, rullstenar, som har slagits av så att en egg har uppstått, de såkallade Oldowan efter fyndorten Olduwai i Kenia. Oldowan-rullstensverktygen uppfanns för 2,5 miljon år sedan och användes under en miljon år. Erectus-människor uppfann Abbeville-typen för 1,6 miljoner år sedan i Östafrika, och för 800 000 år sedan utvecklades tekniken till Acheul. Abbeville-handyxorna är grövre gjorda än Acheul-vapnen, som är bearbetade över hela ytan. Acheul-redskap av denna sena typ användes oförändrade ännu ett par hundra tusen år efter Schöningen-tiden.

Utöver handyxorna tillverkades också specialverktyg som skrapor och tälj-redskap - det är väl tidigt att tala om knivar - de är gjorda av avslagen flis. Det bör inte förvåna någon att de nästan 400 000 år gamla spjuten är gjorda med samma omsorg och eftertanke som stenverktygen de är gjorda med. Man kan också dra slutsatsen att kastspjuten var i användning både långt före och långt efter Schöningen-tiden - i tusentals generationer. Man kan fråga sig om någon del av konsten att tillverka Oldowan- eller Acheul-verktyg faktiskt var lagrad som "instinkt" i genetisk information. Hela frågekomplexet om "kunnande", "konst", "inlärning" och "teknik" ser i alla fall annorlunda ut när det betraktas från det här paleoantropologiska tidsperspektivet.

Tolkningar

Vad mera betyder upptäckten av spjuten? Hartmut Thieme använder formuleringar, som i all sin avmätthet låter förstå mer än de säjer, vanligt i vetenskapliga rapporter:

" Teorierna om hur jaktförmågan har utvecklats, och om de mellanpleistocena försörjningsstrategierna, måste revideras. Välbalanserade, långt utvecklade kastvapen för jakt var vanliga från en tidig period av mellanpleistocen och framöver. Kött från storvilt måste ha utgjort en större andel av dieten än vad man tidigare har antagit."
<    Thieme

Thieme konstaterar också att fynden från Schöningen visar hur litet vi vet om den så att säja organiska komponenten av de tidiga hominidernas materiella kultur. Med andra ord - vi har stenverktygen, i hundratusental. Men före Schöningen bara TVÅ av de föremål som har tillverkats med dem.

Redan år 1911 upptäcktes den avbrutna spetsen av ett träspjut i Clacton i England, i avlagringar som bör vara av samma ålder som de i Schöningen, kring 400 000 år gamla. Clacton-spjutet och den mycket yngre Lehringen-lansen har hittills varit de enda kända träföremålen från äldre stenåldern, och många forskare har vägrat tillmäta dem någon större betydelse. Ännu i populärvetenskapliga rekonstruktioner av neandertalare som levde för mindre än 100 000 år sedan får man ofta nog, även i produktioner från reputerliga TV-bolag, höra att "de inte kände till kastspjutet", och så visas eländiga krokiga obarkade käppar - man undrar vad en Schöningen-jägare hade tänkt om sådana efterkommanden.

Synen på urmänniskorna svänger fram och tillbaka. Fram till 1970-talet ville man se urmänniskan av arten erectus som en storviltjägare. Det fanns spår av det: från Torralba i Spanien tillexempel, ben av en elefant med massor av stenverktyg runtom. Elefanten hade gått ner sig i ett kärr - eller drivits dit - och sedan hade urmänniskor varit framme.

I början av sjuttitalet svängde det. Kritiker tolkade om fynden, och ansåg, att det inte fanns några bevis för att urmänniskorna hade gett sig på storvilt - de tog för sig av vad som fanns, och strövande samlare kunde ju i bland ha tur. Nu rehabiliteras urmänniskan. I grund. Så här skriver Robin Dennell:

"Det fanns de som hävdade att verklig storviltjakt inte kom igång förrän äkta människa dök upp i över-pleistocen, för 40 000 år sedan. För att passa in i bilden nedklassades spjuten från Clacton och Lehringen till grävkäppar eller något ditåt. Men att kalla spjuten från Schöningen grävkäppar är som att förklara att borrmaskiner är pappersvikter."
   Dennell

Nu finns det också andra tecken på att spjut har använts i mellanpaleolitiska Europa, ett av fynden från Boxgrove i England, daterat till 500 000 år, är ett skulderblad från en noshörning med ett runt hål som väl kunde har åstadkommits av ett kastspjut.

Spjuten från Schöningen kan bidra till att förklara den äldsta hominid-bosättningen i Europa, anser Dennell. Människor har bott de isfria delarna av Europa i snart en miljon år. När spjuten i Schöningen tillverkades hade den egentliga Reinsdorf-värmetiden redan gått förbi. Pollenundersökningarna ger en bild av nordliga gräsmarker med skogsdungar, tall, gran och björk.

Hominider klarade sig längre norröver under samma tid. Amerikanska forskare har lyckats datera stenverktyg från Diring Yuriakh vid Lena-floden i Sibirien - det är 70 grader nord - till drygt 300 000 år. Utgrävningarna av platsen fortsätter men implikationerna är klara. Nyckeln till hur urmänniskorna överlevde finns det klara spår av i Schöningen: Dels hade de eld att värma sig vid, dels en effektiv jaktteknik, som grundade sig på kastspjut kompletterat med stöt- och slagvapen att döda sårat byte med. Och för att åsadkomma det ett gruppbeteende där nya generationer lever tillsammans med äldre och drar nytta av de samlade erfarenheterna, individerna dör men kunnandet lever kvar.

Den strävan från den sköna värmen i urhemmet och med teknikens hjälp ut mot storm och kyla längs jordens rund, som kännetecknar den äkta människans vandring på jorden, det förefaller vara ett gammalt, ett ur-mänskligt drag som är långt äldre än vad vi är som biologisk art. Det är bara det att evolutionen har gagnat vår talang att ta fram teknik.


Läs mera om den tidigaste tekniken i:
Det första verktyget.
När redskapet blev verktyg.

Fler artiklar om evolutionen hittar Du i
Evolution, dinosaurier och människan

Skicka kommentarer till juhani.westman@welho.com
Tillbaka till första Historia och teknik-sidan.
Tillbaka till paradsidan.