oetzi98.html
© J.Westman 1998, 2002, 2005

 Alla schweizerknivars anmoder.

För 5 300 år sedan - ungefär - omkom en man i de österrikiska alperna, och för några år sedan hittades hans välbevarade kvarlevor. "Ötzi" som han kallas, har med sin kvarlåtenskap kunnat kasta ljus över vilka färdigheter och kunskaper en alpvandrare från sen stenålder kunde ha. En australiensisk forskare fick 1998 "Ötzis" redskap att berätta om hans sista dagar."Ötzi" hade bland annat med sig ett verktyg som kunde kallas "alla schweizerknivars anmoder".År 2001 kom nya fakta i dagen som visade, att Ötzi dog som en jagad och sårad flykting, och efterföljande kriminaltekniska undersökning har gett vid handen att dödsorsaken var blodförlust efter ett pilskott bakifrån intill skulderbladet.


jw sept.1998. Uppdaterad sept.nov. 2002, 20 okt.05, 24 jan.08
 Blod på yxan.

För 5 300 år sedan omkom en man uppe i ett högt alp-pass nära Similaun-galaciären intill det som idag är gränsen mellan Österrike och Italien. Ötzi kallas han nu - eller Ismannen - som med sin utrustning kommer som ur en tidsmaskin från den sena stenåldern. Han hade bland annat med sig en pilbåge och några pilar i ett koger, två av dem var brutna. Han hade en yxa med bett av koppar, en flintkniv i ett träskaft, en flintskrapa, en flintborr, en liten flintskärva som fin-kniv, och en flint-pressare, ett verktyg med en spets av horn i ett träskaft för flintbearbetning.

Chefen för det institut i Innsbruck som leder forskningen kring Ötzi och hans verktyg vände sig till australiensaren Tom Loy för att få veta hur Ötzi hade använt sina verktyg. Loy är en internationellt erkänd expert på stenåldersverktyg , och hur man får reda på vad de har använts till. Loy berättar i en artikel i New Scientist (No 2151, 12 September 1998, s 40: "Blood on the Axe":) som återges i det följande.

Spår av blod, hår och vävnader på verktyg kan berätta vilket djur som har styckats eller vilket slags rotknölar som kokades till middag. Det sätt på vilket fläckar och lämningar är spritt på verktyget visar också hur det har använts. Brukades det till att skära eller slå med, till att krossa eller skrapa?

"Jag (skriver Tom Loy) har under många år gjort verktyg av sten, ben och horn, och använt dem för att stycka älgar och harar, skära gräs, tälja ben och skrapa skinn. När jag har analyserat spåren efter dethär, så har jag funnit att varje särskilt användningssätt lämnar sina egna karakteristiska spår. Det finns tillexempel ett klart samband mellan fördelningen av spåren av fett och blod och hur verktyget hanterades. Det betyder att man kan granska lämningarna på ett verktyg och räkna ut exakt hur det användes."

Hittills har alla de verktyg och vapen som Loy har undersökt kommit från utgrävningar. Beläggningen av jord saknas på Ötzis utrustning – den har ju legat begravd i Similaun-glaciärens is – men vad skulle isen ha bevarat? Loy började med att sätta den lilla stenskärvan – fin-kniven – under mikroskopet.

Loy upptäckte genast rester av blod, fett, bitar av fågelfjädrar och djurhår kunde ses på eggar och kanter under mikroskopet. Han konstaterade lättad, att föremålen trots drygt femtusen år i isen faktiskt hade bevarat spåren av de sista dagar de hade använts.

Det fungerar åt andra hållet också. Varje föremål som har bearbetats visar ju spår av de verktyg som har använts - och har man tur så kan man ur skärspårens ojämnheter peka ut precis vilket verktyg som har använts - och det var nånting Tom Loy faktiskt kunde göra. Under mikroskopet framträdde skåror och refflor som svarade mot de ojämnheter som fanns i verktygen.

Med kemiska test kan man påvisa organiska spår också där de inte längre är synliga för ögat. Tillexempel visade de kemiska testen blodspår på pilskaften. Pilarna hade uppenbarligen skjutits med en hög fart, eftersom de hade trängt in i bytesdjur till nästan halva skaftet. Pilarna var välgjorda, med snedställda styrfjädrar som hade limmats och surrats till pilarnas nockändor.

På den ena av de brutna pilarna var det själva spetsen som hade gått sönder, på den andra var skaftet av. De brutna pilarna hade spår av jord - de hade uppenbarligen missat målet, slagit ner i marken med hög fart och brutits vid nedslaget.

Det fanns blodspår på yxan, djurblod, inte människoblod!, det fanns blodspår på kniven, vardera verktygen hade alldeles uppenbart använts både till att bearbeta trä med, men också till att stycka djurkroppar. Det fanns djurblod på bågstaven också, tydligen påsmetat som skydd mot väta.

Universalverktyg.

Det var när Tom Loy tog skrapan i ögonsikte som insikterna började komma. Flintskrapan är en alldeles vanlig skrapa. Den är avlång, med triangelformat tvärsnitt som ger den två eggar och en kant längs ryggen, även ändarna var retuscherade - bearbetade med uppenbarligen just det flint-tryckverktyg som Ötzi hade med sig.

Genom att trycka med tryckarens hornspets mot flintan kan man pressa ur fina spån och vässa verktyget om det har slitits under användning - eller, om så behövs, tillverka ett nytt av en bit flinta.

Själva skrapan var det vid första påseende inget märkligt alls med. Såna har tillverkats och använts i flera tiotusentals år, de finns i museerna i tusental."Varje arkeolog skulle genast känna igen det som en skrapa, men under mikroskopet var den någonting konstigt med det. Den ena eggen var täckt av "kiselglans", den polerade glansiga yta som blir en följd av att man skär gräs, som ju innehåller mycket kisel i sina vävnader. Rikliga mängder kollagen fanns på den andra eggen och vittnade om en helt annan användning. Den eggen såg precis likadan ut som de eggar som jag själv har använt för att skrapa av ytskiktet på ben som jag har velat bearbeta. Ändarna på skrapan var också utarbetade till var sin egg. Längs den ena av ändarna fanns rester som visade på skinnberedning."

Den arkeologiska tydningen av den här verktygstypen har gängse varit att det enbart är en skinnskrapa. Här blir arkeologerna tvungna att tänka om. Den till synes enkla skrapan är i själva verket ett universalverktyg.

Det att Ötzis verktyg bevarades i is från den sista dag det användes tills det hittades och började undersökas, det har gjort att alla resterna fanns kvar. Ötzi hade skurit det gräs han hade i sina skor med skrapan, han hade använt den för att tälja trä, tälja ben och bereda skinn med den - kanske hade han gjort sitt flintbearbetningsverktyg med både hornspets och träskaft - i vidare bemärkelse måste arkeologerna se på de förmenta skinnskraporna med helt nya ögon:

"De två skärande eggarna och verktygets två ändar hade allihop olika funktioner, och därutöver tjänade stenflisans ryggsida som en hyvel för att glätta till ben eller horn. Ett enda verktyg, till synes bara en skinn-skrapa, visade sig plötsligt vara en hel verktygsuppsättning - alla schweiziska arméknivars anmoder"

Gör-det-själv.

Nu blev det intressant att titta på den övriga utrustningen och försöka utröna hur mycket av den som bar spår av andra delar av utrustningen - det vill säja, hade Ötzi gjort något av den själv. Tom Loy berättar att han som nästa studieobjekt tog fram en liten flintflisa och undersökte den - han hade i inledningsskedet upptäckt spår av pilfjädrar på den, och nu fann han även att den hade använts till att lossa bindningen av den brutna spetsen på den ena av de trasiga pilarna. Det var dubbelt bevis: Rester av bindtågan fanns på flintskärvan och skärspåren passade. Ötzi hade alltså fjädrat sina pilar själv - men han hade också tagit tillvara sina missade skott, och satt igång med att av två odugliga pilar göra sig en användbar.

Bågen av idegran saknade sträng, men strängen fanns inne i pilkogret. Loy anser att bågen, trots att den saknar inskärningar för strängen och strängen saknar öglor, säkert var helt användbar. "Strängen kunde ju knytas runt bågens avsmalnande spetsar, och så har varit fallet med en tredjedel av de neolitiska pilbågar som forskningen känner till från Europa", säjer Tom Loy.

Bågen är bruten och trasig nu, men det skedde uppenbarligen då den hittades - så länge Ötzi hade hand om den var den hel. Själva bågens yta var full av tälj- eller huggmärken - och de passade ihop med ojämnheter i yxans egg. Ötzi hade följaktligen även gjort sin båge själv. Bågen var behandlad med djurblod för att göra den okänslig för fukt - visade Loys test. I värmen började den lukta och ytan stöter fortfarande av vatten. Strängen var obehandlad, men Ötzi hade ju knutit upp den och stoppat den i skydd i kogret.

Kogret då? Ja, det är mycket elegant, en behållare av garvat skinn med remmar som binder den till en förstyvningsribba av trä. Ribban har en V-format inskärning längsmed, och i skåran finns borrade hål. Nu hade Ötzi också en flintborr med sig - en flintbit med en tjockare skaftända och en avsmalnande borrända - och med skaftdelens andra ända bearbetad till ett V-format skär. Skäret passar in i koger-ribbans inskärning och hålen har klart borrats med borr-delen. En andra schweizer-armékniv och ett föremål gjort med det. Ötzi har sedan surrat själva kogret till ribban med läderremmar dragna genom borrhålen.

Det står klart att Ötzi var en skicklig hantverkare, som både kunde tillverka de föremål han behövde, men även tillverka de verktyg han behövde för att tillverka föremålen. Det ger ju flint-tryckaren belägg för. Nu uppstår frågan: var det här varmanskunskap under Ötzis tid, eller var Ötzi en specialist, med vad vi idag skulle kalla ingenjörs- eller teknikerutbildning? Arkeologerna kommer i fortsättningen att tvingas betrakta föremålsuppsättningarna i tillexempel gravfynd med nya ögon även ur den här synvinkeln.

Mästerjägare.

Loy tittade på båge och pilar igen - ett kraftigt vapen avsett för långa skott - uppenbarligen i öppen terräng. Ötzis kläder och utrustning berättade också sin del av historien. Ötzi hade en skinngördel med en isydd förvaringspung runt livet. Ett ländkläde bars mellan benen och dragen upp och vikt framöver och baköver gördeln. På överkroppen bar han en livrock eller väst, sammansydd av mindre skinn med stor skicklighet - revor reparerade, sannolikt av Ötzi själv, med betydligt mindre skicklighet. Händig var han, men han var ingen skräddare. Benkläder, brokar eller hosor, strumpbyxben, om man vill ge dem ett mera sentida namn, fästade vid gördeln. Pä fötterna hade han skor med stoppning av gräs. Kläderna var gjorda av skinn av kronhjort, stengetter och gems och möjligen tam-get, och de var välgjorda. Över alltihopa bar Ötzi en slags regnrock av grovt gräsbindsle. En björnskinnsmössa hade han också. Han var en väklädd man för sin tid, fast något sliten. Tillsammans med bärmes, pilbåge, koger och utrustningen av verktyg en man som klarade sig sjäv i obygden, björnskinnsmössan och kopparyxan tyder på mer än medelklass-status.

Då Tom Loy gjorde sin analys hade det förekommit en mängd gissningar om Ötzis öde: Hur det kan ha kommit sig att han gav sig upp i det höga alp-passet och mötte sitt öde. Spekulationerna har rört sig från att Ötzi hade flytt från något stamkrig, eller undan ilskna äkta män - de spekulationerna avfärdar Loy med att de säjer mera om skribenterna än om Ötzi. Har han varit en herde som har strövat efter bortsprungna djur och kommit vilse? Nej, arten av hans utrustning tyder inte på det heller, anser stenåldersverktygsexperten Tom Loy.

"Ur mina analyser framträder en bild av en mogen man och en skicklig jägare, säkert ingen enkel herde. Verktygen i hans utrustning är avsedda för mångsidig användning, de är alla väl gjorda och omsorgsfullt underhållna. Tillsammans utgör de en till vikten lätt, men till omfånget fullständig uppsättning av allt som behövs för att jaga, stycka och föra hem kött, skinn, horn och ben på den lätta bärramen. Hans björnskinnsmössa och kopparyxa var både till nytta och gav honom prestige. Kopparverktyg var inte vanliga på hans tid, och i alla jägarsamhällen är björndödande ett tecken på jaktskicklighet."

Alltså, en van jägare som med självförtroende och tillförsikt – uppenbarligen lite för mycket av vardera - förföljde sitt byte som så många gånger förr, beredd att fälla och stycka det, men också beredd att laga och underhålla sin utrustning. Just detta är den viktiga lärdom ismansfyndet ger: Att tekniken på den tiden var sådan att en man kunde föra med sig allt, som han behövde för att överleva i vildmarken. Ötzi hade med sig allt han av erfarenhet visste att skulle behövas - han var ändamålsenligt klädd, hade de rätta vapnen och verktygen med sig - och ett lockande villebråd framför sig. Vad kunde egentligen gå galet?

Ja, vad?

(TILLÄGG i november 2002:

Vad Tom Loy inte visste då – för det framkom först ett par år senare – var att Ötzi i alla fall flydde från något eller någon bakom sig. Han var sårad. Han har fortfarande en pilspets under vänstra skulderbladet. Det förklarar varför en van gemsjägare kraftlös stannar uppe i bergspasset när natten faller på.)

Skenario enligt Tom Loy:

Ötzi förföljer en gemsflock. Under dagens lopp kommer Ötzi vid två tillfällen till skott. Han missar vardera gången, men tar tillvara pilarna. Gemsen har egenheten att den till natten drar sig upp mot höjderna medan andra alp-villebråd söker sig neråt vegetationen . Ötzi följer efter. Mot solnedgången är han uppe i det höga Similaun-passet. Jakten är slut för dagen, men han besluter stanna kvar för att fortsätta nästa dag. Så han lossar bågsträngen och stoppar in den i kogret. Han slår sig ner och äter en bit mat av medhavd vägkost, samtidigt som han först snör om yxbladets surrning till skaftet - Loy fann spår av kokt stärkelse på skaftet och remmarna. Bröd eller gröt. Så börjar Ötzi jobbet med att reparera de trasiga pilarna. Mörkret faller på och han avbryter arbetet.
    "Pilarna hade visserligen brutits men Ötzi ansåg optimistiskt att han skulle kunna reparera dem. Kanske det var det som förmådde honom att stanna kvar uppe i passet över natten, för att fortsätta jakten nästa dag med bättre framgång. Men, som de, som bor och jagar på kalla och potentiellt livsfarliga höjder bör veta, så behövs det bara att natten är kristallklar, med lite vind, för att sätta igång att kroppstemperaturen börjar sjunka - och döden följer snabbt därpå."

 EFTERSKRIFT, dec 2002, jan 2008

Det var en fin teori, men som alla teorier står eller faller den på att alla fakta stämmer, eller tills nya fakta framkommer. År 2001 kom det nya fakta, som kastade omkull teorierna om bakgrunden till Ötzis därvaro, och detaljer, som ger en helt annan bild av händelseförloppet:

Vid röntgenundersökning 2001 kom det fram att Ötzi hade en flint-pilspets inbäddad i den vänstra skuldran. Senare framkom det att hans överläpp hade skadats av ett slag, och hans högerhand var skadad, ett djupt sår i tumvecket. Och han hade inte lagt sig till vila i godan ro - då han hittades hade han alltjämt sin flintkniv i handen, den höll på att komma bort, men spårades på en videoinspelning av förloppet då kroppen lyftes från isen. Han var uppenbarligen på flykt upp mot bergen och hade blivit skjuten bakifrån. Pilens skaft var borta men pilspetsen blev kvar i såret, och förorsakade enligt expertisen troligen allvarlig inre blödning, vilket förvagade honom.

  Å 2002 töades Ötzis kropp för första gången upp helt och forskarna kom åt att studera magsäck och tarmkanal. Det visade sig att Ötzis mage var tom, den sista måltiden på själva berget som Tom Loy spekulerade kring, den åt han aldrig. Men före sin död åt han två måltider, den ena bestod av gemskött och sallad samt bröd, den andra var hjortstek med grönt och lite bröd till. Måltiderna åts nere i skogsbältet under högalperna, detta bevisas av de växtpollen man också fann i Ötzis tarmkanal. Forskarna talar om måltider för högklassiga medlemmar av samfundet, inte vardagsmat. Kanske någonslags festmåltider.
   Sedan måste något ha gått galet. Ötzi fick värja sig mot ett överfall: Någon drog honom på käften. Hans högerhand blev uppskuren i tumvecket när han i slagsmålet grep tag i en stenkniv av samma slag som den han själv hade med sig. Han fick ta benen under sig och fly mot bergen, men blev förföljd och fick en pil i vänstra skulderbladet. Han undkom sina förföljare, bergsvan som han med säkerhet var, och tog sig upp till bergspasset. Såret blödde, och krafterna svek då han hade nått upp till bergets kam, där han stannade och förblödde, fortfarande med sin kniv i handen och all sin dyrbara utrustning med sig.Ett dramatiskt fynd får därmed en än mer dramatisk förhistoria än man först anade.

Ötzis blödning fortsatte, den som blev hans död, men som också ledde till att hans kropp, nästan blodlös som den till slut var, kom att bevaras genom årtusendena.
Länk till mera info om Ötzi:
Ötzi Links...
linkar till det nyaste som forskningen har om Ismannen
och stället där Ötzi numera finns:
South Tyrol Museum of Archeology, The Iceman.


Skicka kommentarer till e-postadressen juhani.westman@welho.com
Tillbaka till första historia och teknik-sidan.
Tillbaka till paradsidan.