© J Westman 1998, 2005, 2008, 2011.   Uppdat. 25 okt-11.


Nordost- och nordvästpassagen, Antilia, Hy Brasil, Grocland och Estotiland.

   För fyrahundra år sedan var möjligheten att resa från Västeuropa till Kina de norra vägarna en brännande fråga - expedition efter expedition sändes ut för att förhoppningsvis finna en väg genom isarna norr om Kanada och Sibirien till Österns guld och kryddor.
   Antilia, Hy Brazil, Grocland, Frisland, Estotiland och andra öar finns inte längre på kartorna. Columbus hade öarna Antilia, Quivira och Hy Brazil på sina kartor innan han reste. På lite senare kartor över Nordatlanten ser man stora öar, som Grocland, Frisland och Estotiland. Endel lever kvar som namn, andra har aldrig återfunnits.

Antilia och Hy Brazil, Quivira, St Brandans öar och flera till kom in på kartorna under medeltiden. Stor-öarna i mellersta Atlanten försvann från kartorna på 1500-talet – Quivira vandrade ända till Californiens kust medan andra lämnade sina namn som ögrupperna Stora och Små Antillerna i Västindien, samt Brasilien.
   I mitten av 1500-talet präglades ett ordspråk: Ingen fred bortom "linjen". Det var den nord-sydliga linje som påven drog upp i fördraget i Tordesillas 1494, där allt som fanns 370 leguas eller 1100 nautiska mil väster om Cap Verde-öarna skulle höra till Spanien och allt österom till Portugal.
  Spanjorerna höll på sin kant, portugiserna likaså. Andra besväre sig icke. Den sydostliga vägen runt Godahoppsudden, och den sydvästliga vägen genom Magellans sund var stängda för britter, fransmän och holländare. Återstod att segla mot norr.
  Efter Magellans världsomsegling 1519...1521 var jordens storlek känd. På en jordglob såg rutten lockande ut Den kortaste sträckan mellan två orter på en jordglob är ju en storcirkel. Från Västeuropa går storcirkelrutterna till Kina österut runt Nordkap ochj Sibirien, och västerut norr om Kanada. Det är bara det, att Östra Sibirien och Alaska är i vägen. Och så isen. Men det visste man inte då.
   Det som Frobisher och Baffin och Davis , Barents , Hudson och de andra inte heller kunde veta var att de råkade leva mitt under den såkallade lilla istiden - det kallaste klimatskede vi har haft sedan den egentliga istidens slut. Den lilla istiden satte in på trettonhundratalet och vikingakolonin på Grönland dukade under.

  Britterna öppnade på 1550-talet en rutt till Vita Havet och därifrån längs floderna till Moskva. Moskovitiska kompaniets män gjorde under 16 år resor längs floderna ända till Kaspiska Havet. Den mest kända av dem, Anthony Jenkinson kom med karavan är 1558 ända till Khiva och Buchara. Det handlade om textilhandel! Jenkinson ledde på 1560-talet flera färder till Persien för att sälja engelska tyger åt shahen mot betalt i persiskt silver.
   Land- och flodvägarna var emellertid besvärliga och färder längs dem oerhört mera tidskrävande än en aldrig så långsam sjöresa. Och där det inte fanns segelbara floder, och ofta nog där det fanns politiska gränser, där var det stopp.
    Just vid denna tid dök nya öar upp på de kartor över havet i norr som bland andra tidens främsta geografer, Ortelius och Mercator gjorde upp – Frisland söder om Island, Drogeo söder om New Foundland , Estotiland och Grocland längre åt nordväst. Det krävdes många nya upptäcktsresor från slutet av 1500-talet framåt för att förvisa de av dom som inte fanns från kartorna.

"Likt den kalla vintervinden
från Estotiland"

skriver den brittiske sextonhundratalsskalden John Milton i "Det förlorade paradiset, vers 685. Vad då för Estotiland?

Kartorna över Atlanten från sen-medeltiden visar ett samelsurium av öar från myternas värld och öar som just har upptäckts. Vi har Insula de Sanctus Brandani – spåren av de resor munken Brendan gjorde på 500-talet - efterhand såg kartograferna Brandan-ön som någon av Azorerna eller som Madeira.
   Kelternas magiska Avallon bara försvann, som magiska öar gör. En verkligt vandrande ö var den dit enligt legenden sju biskopar med församlingar flydde undan romartidens förföljelser. Sju städer - Sete Ciudades, eller landet Quivira låg på tretton- och fjortonhundratalskartorna i Atlanten - på femtonhundratalet hade de sju städerna drivit till Californiska kusten.
   Cristoffer Columbus tänkte sig den stora ön Antilia som etapp på resan västerut 1492 - men då han beräknade att Antilia hade missats tog han inte illa vid sig. Han var ute efter större byte. De större öar öarna han upptäckte, och som han fick nöja sig med, fick efterhand samlingsnamnet Stora Antillerna. På sin andra resa 1493 upptäckte Columbus de öar som idag kallas Små Antillerna.
   Hy Brazil flyttade också söderut, år 1500. då Pero Alvarez Cabral på den andra portugisiska expeditionen runt Afrika till Indien upptäckte nytt land lite söder om ekvatorn.

År 1498 siktade John Cabot, döpt Giovanni Caboto men i brittisk tjänst då det begav sig - land på sådär 40 grader nordlig latitud. Dt var New Foundland och Labrador. Sonen Sebastian tog efter lite kringflackande upp sin faders mantel och blev en pådrivande kraft bakom de nordiska försöken. Auktoritär - men inte alltid så auktoritativ.

I en hemlig rapport från Spanien år 1527 föreslog britten Robert Thorpe vägen via New Foundland, tillsvidare för döva öron. Kung Henry var inte intresserad, och samma lyckliga officiella ointresse för dessa nordliga vatten gällde i Frankrike och Spanien.
   Fiskare i St Malo, La Rochelle och Corunna lyckönskade varandra till de långa och dåliga landsvägarna mellan sina hemorter och huvudstäderna Paris eller Madrid. Det myndigheten inte vet om kan den inte beskatta.
   En sjöfarare från Saint Malo snappade upp en av Hernan Cortez´ första sändningar av Mexicos guld till sin konung 1520. Andra djärva själar från Bretagne, Baskien, Galicien och norra Portugal satsade på ryktena från nordväst, om:

" fiskebankar där torsken står så tätt att ankarena inte når botten, och i skogarna växer mastträden upp i skyn".

Och inga kungliga inspektörer, skattmasar eller tullsnokar så långt ögat nådde. Inte en enda. Vilket paradis!
    På 1540-talet var fiskare från Portugal, Baskien och Bretagne ute med stora flottor kring New Foundland och St Lawrence-flodens mynning och fiskade torsk och lax.
   Man tog risker. Undervattensarkeologer upptäcker vraken från misslyckandena längs Nova Scotias, New Foundlands och Labradors kuster. Små tuffa tremastade galleoner - aderton till tjugofem meter långa, höga i borden och branta i stävarna.
   Cabots New Found Land - det nyfunna landet - som alla världens Nyslott, Nystad och Nyköping exempel på hur nytt väldigt fort blir urgammalt . Portugiserna bytte ut namnet till det mycket mera betecknande Ilhas do Bacalhao, Stockfisk-öarna. Öarna där torsk fångas och torkas. På en karta från 1536 faktiskt det norska ordet stavat på portugisiska: "Stokafixia" .
   Konstigt nog, kring det nordliga "nyfunna landet" och de sen gammalt kända Grönland och Island samlades efterhand en svärm av öar, allt fler ju längre femtonhundratalet led.
   Antwerpen var ett centrum för kartografi. Abraham Ortelius, eller Abraham Wortels som han egentligen hette, var en lärjunge till Gerhard Kremer, mer känd som Gerardus Mercator, ni vet han med den cylindriska kartprojektionen. Ortelius kom 1567 ut med första upplagan av "Theatrum orbis Terrarum". Och vad ser vi väl på denna sammanställning av den lärdaste bland de lärda?

Nord-vägen till Kina.
    På kartbladet om de nordliga regionerna från år 1570 har vi ett par av vad man då ansåg sammanlagt fyra Nordpolskontinenter. Vi får veta att pygmeer bor på dem. Nordost om Island har vi Groenlandt och efter det Groclandt. Island åtföljs av Frislandt där det anges åtta städer - men varifrån kan namn som Sanestol, Ocibar, Dossair komma? Frislants sydligaste udde heter Spurige.!
   Ute i Atlanten hittar vi Drogeo - där förekommer franska fiskare upplyses vi. Estotiland är en del av Nordamerika, norr om Labrador och stockfiskarnas land. I Estotiland har ortnamnen portugisisk proveniens, vi har Angra de primero Maio, förstamajviken, och en annan vik uppges ligga i den goda vindens land, Pracel de la buena venta.
   Hur kom öarna och länderna in på kartorna?
   Det var inte många som gjorde officiella utforskningar i Nordatlanten mellan John Cabot - samtidig med Columbus, och Martin Frobisher och John Davis hundra år senare. Det betydde inte att där som redan kostaterats inte skulle ha förekommit sjöfarare från Västeuropa i de där vattnen.

Franska kronans intresse för länderna och öarna i nordväst-atlanten väcktes på 1530-talet och Jacques Cartier utforskade mynningen av St Lawrence-floden 1534-35. Cartier försökte sig på att grunda en koloni där 1541 - det misslyckades men fransmännen bet sig fast i floden för tvåhundra år och proppade till den vägen in i Nordamerika för alla andra som försökte.
   Återstod att försöka ännu längre norrut.

    Det blev som en övning i att klippa grisar: mycket oväsen med lite ull. Varför det var så är lätt att förstå: felaktiga förväntningar och missriktad målsättning. Huvudmålet var en kort sjöväg till Österns rikedomar förbi spanjorers och portugisers besittningar. Längs vägen skulle det inte skada att upptäcka lite guldgruvor eller diamantförekomster. Man lade inte märke till landets verkliga rikedomar. Inte genast i alla fall. Att man kunde bli rik på fiske, pälsjakt, jordbruk eller timmerhantering föll inte de ivriga in, eller påminde för mycket om det slit och den flit man ville undvika genom att hitta guld och bli rik snabbt.

Tidens stora kartografer bytte flitigt upplysningar kollegor emellan. I det här skedet förekom det samarbet mellan britter och holländare. Kring 1580 sammanfattade kartografen William Bourne läget, Bourne konstaterar att det finns fem vägar från Europa till Kina- som han kallar Kathay. De två första är sydostpassagen runt Godahoppsudden och sydvästpassagen genom Magellans sund
   Den tredje skulle nå kinesiska farvatten efter en färd mot nordväst, Bourne talar om den stora Kinsay-viken, och den vägen skulle vara den kortaste. Det var en rätt gissning. Internationella datumlinjen som i stort följer 180-gradersmeridianen går genom Berings sund.
   Bournes fjärde väg går åt nordost, antingen söder om eller norr om Novaja Zemlja, som pomorerna, de ryska och fjärrkarelska sjöfararna hade upptäckt. Bourne trodde att isförhållandena ska vara lättare den norra vägen. Den allra kortaste rutten slutligen vore rakt norrut om det inte funnes något land vid nordpolen som låg i vägen.
   Gerardus Mercator skrev från Duisburg år 1580 , till Rikhard Hakluyt - brittisk geograf och halvofficiell sjöfartsinformatör - i Oxford:

   "Om det är något mera Ni vill veta skall jag förvisso frambefordra det till Er, mot att Ni gör mig äran att av Er emottaga alla de observationer från resorna som faller i Edra händer. Vadhelst jag erfar om dessa farvatten skall jag noga översända till Er, i det fall att det sprider något mera ljus över detta ytterst viktiga navigationsföretag."

"...av en viss präst, efter en fransk kaptens beskrivning..."
   Sjömän och fiskare från Europas vildaste kuster höll sig som vi redan har sett framme redan under 1500-talets första årtionden.
   Deras skeppare kunde förvisso navigationens konst - att sätta sin kurs efter kompassen och Polstjärnan och att finna sin väg över stormiga, dimmiga hav . Latituden kunde de mäta med en jakobsstav , longitud var ännu i tvåhundra år rena gissningen. Åndå satte skepparen nog upp en mycket frågande min om någon kammarlärd geograf på nån krog i Dieppe, Sankt Nazaire eller Corunna bad skepparen rita in var han hade varit på en karta. Men någonting måste en sjöman ju svara när herrn engång frågar.
   Hjälp på traven med lite akvavit eller liknande - nymodigheten rom kanske - så kunde kanske en och annan vinglig strandlinje utformas på ett kartblad med några vaga upplysningar om positioner. Och så vandrade skepparens gissningar raka vägen in på tidens bästa kartor: hör här Gerardus Mercator:

   "Vad gäller Kanada och Nya Frankrike på mina kartor, så har jag tagit dem ur en sjökarta som har ritats av en viss präst, efter en fransk kaptens beskrivning. Denne är en mycket skicklig navigatör som ofta har varit i området. Jag tvivlar inte på att kustens sträckning och polhöjderna där överensstämmer med sanningen, ty kartan hade en skala med latituder som gick rakt igenom Nya Frankrike och därtill fanns det angivelser om de fel som förorsakas av kompassens variation."

   Och när väl ön hade kommit in på kartan var det besvärligt att få den därifrån.

En man med jämnt humör.
   Brittiske kaptenen Martin Frobisher förtjänar nog ett särskilt omnämnande.
   Han var känd för sitt jämna humör - han var ilsken jämnt. Det finns ett porträtt av honom, där han har samma milda anletsuttryck som en arg pitbull-terrier. Hans samtida avporträtteras med handen stödd på en riddarhjälm eller vilande på värjans fäste. Kapten Frobisher står och pekar på någon med en pistol.
   Frobisher var en sjöhjälte som Francis Drake, och i kampen mot armadan 1588 förde Frobisher som viceamiral befälet på britternas största fartyg. Frobisher adlades på skeppsdäck, men det han ville ha var något helt annat: under förföljade av armadan veckan innan uppför engelska kanalen lyckades Drake lägga vantarna på en spansk galleon med en del av krigskassan ombord. Frobisher morrade:

"Jag ska ha min del, eller också ska han få betala med det bästa blod han har i sin mage."

Kattguld.
   Under årtiondena före armadan, på 1570- och 1580-talen ledde Frobisher flera officiella expeditioner på jakt efter nordvästpassagen. Geografisk expertis var inkopplad i planeringen: Vi återvänder till Mercators brev till Hackluyt 1580:

   "Jag skulle gärna vilja veta om tidvattnet i norr rör sig enbart i en riktning, österut eller västerut, eller om det rör sig av och an som i Engelska Kanalen. Jag skulle därför vilja att kapten Frobisher ger akt på tidvattnet under sin resa västerut. "

   Vi får ine veta huruvida Frobisher gjorde de där observationerna.
    Under Martin Frobishers tredje expedition siktade han ett land som han kallade Västra Frisland - och vem ombord skulle stiga upp och säja emot honom i det.

   "Den tjugonde juni klockan två på morgonen siktade befälhavaren land och han fann att det var Västra Frisland. Vi fann där en god hamn för våra skepp. Befolkningen flydde i rädsla för oss men lämnade kvar sina tillhörigheter och bland dem fann vi en låda med spik, varför vi antar att de driver handel med kristna människor."

   Frobisher upptäckte ett sund som han trodde skulle föra vidare till Östern , men packisen hindrade framstötar längre in – långt senare visade det sig vara en vik. Han upptäckte vackert glimmande stenar - och lastade sina skepp med tontals med kattguld. Den legitimerade assayern - stenprovaren - som var med på tredje resan skyllde på att han om skeppsbord inte hade en tillräckligt het ugn för att utröna mineralens sanna natur - det var väl enklast så . Efter resorna talades det väldigt lite om Frobishers kattguld. Det var nog säkrast så.

   På världskartan Orbis Terrae Compendiosa Descriptio, Johannes de Vrient från Antwerpen cirka 1590, ser vi både gammalt och nytt. Paret Island - Frisland återvinns söder om Groenlant, Drogeo bär här namnet Bus Insula, där buss ska fattas som namnet på ett dåtida fiskefartyg. Groclant ligger nordväst om Groenlant, Estotilant längre västerut. Söder om Estotiland och Labrador känner vi igen St Lawrence-viken och New Foundland - som heter Ilhas dos Bacalhaos eller Stockfisk-ön. Öarna St Pierre och Miquelon, de facto knappast mer än skär söder om New Foundland, finns med - fisket, se. De hör alltfort till Frankrike.

Davis börjar rensa upp.
   Frisland, Drogeo och andra missförstånd förvisades så småningom från kartorna av kaptener som John Davis – som några år bara efter Frobisher kryssade längs Labradors kust och öarna där norrom.
.     Om Davis sades mycket gott, bland annat att:

"han är välförfaren i all navigationens konst"

  John Davis fick sommaren 1585 befäl över en expedition mot nordvästpassagen. Det gick bra, och han fick nytt kommando. Man startade 7 maj 1586 med tre skepp på 120, 60 och 35 ton och en pinass på 10 ton.
  Den 15 juni siktades Grönlands sydspets. Den 29 juni kom Davis flotta till land på 64 grader nord där Davis hade varit sommaren innan. Expeditionen drev lite handel med invånarna - indianer av beskrivningen att döma. Davis försökte sammanställa en liten ordbok, som språkvetare ännu i våra dagar gärna konsulterar, Davis skriver att språket är svårt att uttala. En av Davis anteckningar kan kasta lite ljus över hur endel rapporter om nordliga land och öar kan ha kommit till:

   "Vi nådde den 17 juli på en latitud av 63 grader 8 minuter en väldig och märklig mängd is. Vi kunde inte se slutet på den, och dess höjd och former var sådana att vi först tog den för land med klippor och fjordvikar. Då vi sände våra båtar för att undersöka det fann vi att det trots allt ändå bara var is. Det var så kallt, att alla våra tåg och rep var nedfrusna och detta fann jag mer än märkligt, ty i fjol fann jag ju detta samma hav helt isfritt och lättseglat".

  Davis 1585-86.

De kölhalade fartygen för att få bottnen rena. Davis skrev att de plågades svårt av myggorna. Så gick de till sjöss igen och siktade land efter tre dygn. Davis berättar:

   " Den femtonde augusti klockan tre på morgonen lämnade vi detta land och den adertonde augusti siktade vi land i nordväst på morgonen. Det var en mycket vacker udde som inte hade något land på sydsidan. Härefter hyste vi stort hopp om att finna en passage. Detta land visar sig endast vara en massa öar och det stärker vårt hopp. Denna den nittonde augusti klockan sex på kvällen börjar det snöa, och så fortsätter det hela natten med uselt väder och mycken vind, så vi måste ligga bi för bara riggen hela natten fem leguas från land. På morgonen den tjugonde augusti lättar dimman och stormen bedarrar, vi höll mot land och klockan nio på morgonen ankrade vi i en mycket säker vik som är skyddad för alla väder. Klockan tio gick jag upp på en hög kulle och kunde se att detta land bestod av öar allt omkring oss. Vi for längs detta land till den 28 augusti och kunde gå mot söder från 67 till 57 grader."

De jagade och fiskade i det skogrika landet, blev den 6 september överfallna av indianer och förlorade två man. Samma natt bröt en fyradygns storm ut, de red ut den, började hemresan den 11 september och kom hem i början av oktober.
John Davis trodde benhårt på att nordvästpassagen var segelbar. Ändå tog han holländsk tjänst år 1598 för att lära sig den sydostliga passagen till Indien och han var chefsnavigatör på den första brittiska expeditionen dit åren 1600 till 1603. På den vägen blev han.

Henry Hudson var 1609 i holländsk tjänst,när han landsteg på ön Manhattan,i det som sedan fick namnet Hudson-floden.
   Följande år, 1610 seglade Hudson längre norrut, kom genom genom Hudsonsundet in i viken, som han trodde var söderhavet. Besättningen gjode myteri och satte Hudson i en litenbåt med son och några trogna kamrater.
  Under denna tid var många ute. En dansk expedition under kapten Jens Munck förlorade det ena av två skepp och nästan alle man under övervintringen nära nuvarande Fort Churchill i Hudson-vikens botten. Munck och ett par kamrater kom i alla fall hem och berättade om vad som hänt. Expeditionens tillskyndare, Kong Christian, han som stod vid højen Mast, han blev inte belåten. Många andra bara for ut och blev borta.
   Sökandet efter nordvästpassagen fortsatte, men den var en chimär. Hudsons efterföljare Bylot, Baffin, Button, Foxe, James, allt vad de hette, de har alla lämnat sina namn på öar, vikar uddar och tillockmed stora land, men ingen nordvästpassage fann de. Fjällen föll från deras ögon och i stället för att öppna en väg till Östern öppnade de en bakdörr till Kandas pälsmarknader förbi fransmännen som hade korkat till St Lawrencefloden sedan Jacques Cartiers expeditioner på 1550-talet

Barendz 1596-97
   Året 1596, beslöt de goda borgarna i staden Amsterdam att sända ut en ny expedition mot nordostpassagen. Två fartyg utrustas, veteranen Willem Barents blev överstyrman - det vill säja chefsnavigatör - på det ena. Geografen och kartritaren Gerhard de Veer följde med på Barents skepp, och publicerade resultatet i både kartor och en reseskildring. Sammanlagt var de sjutton man ombord.
    I juni uptäcktes Björnön och Spetsbergen men sedan tvingades de vända på grund av drivisen. Skeppen skiljdes åt, det ena skulle försöka rakt mot norr, Barendts satsade på Novaja Semlja, som Barents och de Veer kallar Nova Zembla.
   I början av augusti 1596 var de vid Novaja Semljas nordspets som Barents under en tidigare resa hade döpt till "Isudden", och fortsatt längs östsidan.
    Den 23 augusti råkade de ut för isskruvning som skadade rodret, och då beslöt de försöka vända om.
   de Veer berättarhurusom isen tvingade dem att söka vinterhamn på Novaja Semljas kust, den 26 augusti var de infrusna i "Ishamnen" - och tvangs att stanna där över vintern. Skeppet hotades att skruvas sönder så de byggde ett hus på land. I september var det redan sträng kyla - och de fick slåss med hungriga isbjörnar. Timmermannen dog och nu var de sexton kvar, och ett par, bland dem Barents, var så sjuka, att de hela vintern var sängliggande.
    Den 13 oktober frös deras öl i tunnan då det skulle fraktas från skeppet till huset. Det varr allvarligt, för ölet var en viktig del av dieten. Den 3 november såg de solen för sista gången.
    Den 24 januari 1597 gav sig Gerrit de Veer och kapten Jakob Heemskerke ut och såg solen igen. Men med solen kom isbjörnarna som de utkämpade regelrätta strider med.
   När våren kom fanns det inget annat att göra än att ta skeppsbåtarna. Det var att släpa dem över packisbälten då det inte gick att segla. Mil efter mödosam mil framåt. Det blev en tung och bekymmersam segling i drivisen runt nordändan av Novaja Zemlja, efter en vecka hade de kommit runt udden.
    Men mödorna hade ingen ände. Den 20 juni dör Barents av utmattning. De förlorar ytterligare en man. En vecka senare möter de två ryska pomor-skepp och sedan seglar de under en månad längs kusten och över Vita Havet till Kola. Den 30 augusti möts de av Jan Cornelisson, han som skulle försöka nå Kina via Spetsbergen, och vedermödorna är över.
   De 13 överlevande kommer hem till Amsterdam den 1 november 1597 "vid middagstid", och de hinner knappast sätta sig ner vid bordet hos Peter Hasselaer - en av de köpmän som stod bakom expeditionen - innan prinshovet i Haag sänder efter dem - och "klädda i samma kläder som vi burit på Novaja Zemlja med mössorna fodrade med viträvsskin" förs de inför prins Mauritz. På prinsens bankett samma kväll får de inför hovet, utländska sändebud och Amsterdams borgarskap berätta om sin färd.

Emellertid öppnades de södra rutterna. När Spanien annekterade Portugal 1580 tappade portugiserna greppet, och den oövervinnerliga armadans nederlag 1588 var ett bakslag för Spanien, men ett dråpslag för Portugals flotta och herraväldet över sjövägen till Indien
   Redan på 1590talet var holländarna där, tätt följda av engelsmän och fransmän - de ostindiska kompaniernas tid. Det fanns inte behov av de nordliga passagerna längre.

Efterhand försvann Grocland från kartorna – det var väl nån av öarna norr om Labrador som avsågs, kanske Baffin Land. Drogeo försvann – det var väl New Foundland som till följd av dålig longitudberäkning och kanske lite avsiktligt missförstånd också hade hamnat väl långt österut. Frisland och Island, ja islänningarna hade nog skäl att fly undan främmande skepp, och dålig latitudbestämning placerade siktningar av Island för långt söderut.

När Henry Hudson en mansålder efter Davis seglade genom det som än i dag heter Davis Sund till den stora inlandsvik som bär hans eget namn och blev hans öde - vid det laget försvann även det frostiga Estotiland från kartorna - i Miltons diktverk hör vi ännu ett sista eko från öarna som inte fanns annat än på kartorna.

Barents resor gav inte enbart upplysningar om de nordliga farvattnen utan bidrog rent bokstavligen till att lysa upp hemmen i västeuropa. Holländarna upprättade ett valkokeri på Spetsbergen som hette Smeerenburg.
   Och britternas resor i nordväst i början av 1600-talet öppnade en bakväg till Kanadas rika pälstillgångar.

I den östra ändan var det tsar Peter den store som tog initiativ till utforskning, vilket stöddes av hans efterföljare. Danskfödde Vitus Bering upptäckte 1728 det sund mellan Sibirien och Alaska som bär hans namn, och så var förekomsten av en sjövåg runt Asien bevisad. Bering fick 1741 sätta livet till under sitt utforskande, och det blev allt klarare att klimatet och isen effektivt spärrade både nordost- och nordvästpassagerna.

Stora tragedier fortsatte på 1800-talet att fånga intresset och bidrog för sin del även till att den isbundna ö-labyrinten norr om kanadas fastland blev utforskad. Brittiska amiralitetet utrustade och sände iväg Sir John Franklins expedition. Skeppen Erebus och Terror 1845 - 47 kom så långt som till Lancastersundet och frös in. Vad som hänt blev klart först tio år senare. Nu vet man, att besättningarna inte enbart hade fel diet, lödningen i plåtkonserverna förgiftade dem dessutom med tungmetaller.

Nordvästpassagen hade endast geografiskt intresse men nu lockade ett annnat geografiskt mål mera: själva Nordpolen.

  En faktor som, sent i tiden, underlättade Nordenskölds resa mot slutet av adertonhundratalet och Amundsens nordvästpassage under 1900-talets första år var att klimatet höll på att bli varmare.

   Adolf Erik Nordensköld gjorde geologiska fältundersökningar på Spetsbergen 1858 och 1861, och ledde expeditionen 1864. Han bets av nordpolsflugan, 1868 nådde han till 81 grader 42 distansminuter nord - 488 nautiska mil från själva polen. 1870 stod Grönlands östkust i turen men 1872 föröskte han igen, denna gång med renar från Spetsbergen, men renarna rymde.

Från 1875 började han intrssera sig för nordorstpassagen, två expeditioner 1875 och 1876 undersöktes Karahavet och 1878 kom den stora expeditionen. Vega, den egentliga expeditionen, och tre andra fartyg bekostade av St Petersburg-köpmän, lade ut den 21 juli 1878 från Tromsö. Den 20 augusti rundades Asiens nordudde Kap Tjeljuskin. De ryska fartygen stannade vid Lena och Jenisej, Vega fortsatte. Den 1 september kom man förbi nysibiriska öarna och den 4 september var man nära Wrangels land. Det blev en kapplöpning med isen som Vega förlorade den 27 september bara en dryg dagsresa från Asiens östligaste udde. Där satt man sedan fast till den 18 juli 1879, och nästa dag gled Vega ut i Berings.sund, "med alla flaggor flygande och till dundret av salutkanonerna."

-De Longs tragiskt misslyckade expedition och vrakresterna från hans fartyg - Jeanette - gav upphov till den djärvaste av alla planer: Fritjof Nansens plan att med specialbyggda skeppet "Fram" låta sig frysas in med förhoppningen att drivande komma över Nordpolen. Det lyckades nu inte men Fram kom hem med alla välbehållna ombord.
  Fritjof Nansen skidade redan 1888 med fem kamrater över Grönlands inlandsis. Nansens viktigaste upptäckt var bristerna i dåtidens näringsläror: efter den resan förespråkade Nansen ett mångfaldigat intagande av fett i dieten. Fettfattig diet var säkerligen en bidragande orsak till många av de arktiska tragedierna. Nansen levde sedan som han lärde, och han lärde ut sitt kunnande åt alla som ville höra på. Britterna hade länge särskilt hårda skallar, vilket sedan märktes i Antarktis.
   Fram-expeditionen ägde sedan rum 1893-96. I mars 1895 begav sig den otålige Nansen med löjtnant H Johannsen med skidor och hundspann mot Nordpolen, men de tvingades vända vid 86 grader 14 minuter nord - 224 nautiska mil från Polen. De övervintrade på Franz Josefs land och kom hem med en brittisk expedition 1896, Fram kom loss samma dag Nansen och Johannsen träffade britterna och kom hem till Norge en vecka efter dem.

Amerikanen Robert Edwin Peary utforskade 1886 till 1909 Nordgrönland, han levde bland inuiterna som inuit, år 1906 kom han till 87 grader 6 minuter från nordpolen - 174 nautiska mil från polen - och den sjätte april 1909 kom han fram. Bourne på femtonhundratalet hade haft rätt - det fanns inget land vid polen, men Bourne hade fel beträffande isen.
   Men inte riktigt fel ändå. I slutet av femtitalet gick världens första atomubåt under isen från Berings sund till Spetsbergen och steg upp genom isen på polen.

Nordvästpassagen fick vänta till 1900-talet. Sommaren 1903 gav sig Roald Amundsen med kamrater iväg med Gjöa för att försöka forcera nordvästpassagen och samtidigt leta efterden magnetiska nordpolen och samtidigt göra etnografisk forskning bland nordkanadas inuiter. De gjorde tre övervintringar och kom den 31 augusti 1906 fram till Nome i Alaska.

1911 till 1912 var det sydpolens tur, och så kom första världskriget emellan. Så snart sedan kanonerna tystnat gav sig Amundsen på nordostpassagen med Maud - Niomannaexpeditionen blev fast vid Kap Tjeljuskin och övervintrade där från oktober 1918 till september 1919. De for vidare men blev fast igen i Koljutshin-viken och öervintrade där 1919-1920. De kom sommaren 1920 till Nome i Alaska.
   Den 1.6.1922 bar det iväg igen genom Berings sund men i augusti frös fartyget in och drev med Nansenströmmen. Amundsen lämnade över åt Sverdrup i juli 1922 och började flyga istället:

   Start den 21 maj 1925, i två flygbåtar med Amundsen, Ellsworth, Riiser-Larsen och Dietrichsen från Kongsfjorden på Spetsbergen, men det blev nödlandning i isen, de kom tillbaka med ett plan först den 15 juni. Flygmotortekniken var inte riktigt uppgiften vuxen än.
  Skulle det gå bättre med luftskepp? Den 11 maj 1926 startade en expedition ledd av Umberto Nobile, Amundsen, Ellsworth och Finn Malmgren med luftskeppet Norge från Spetsbergen, nådde polen den 12 maj kl 3.30 på morgonen. "Norge" fortsatte till Pt Barrow i Alaska och kom fram den 13 maj. Det blev klart att det inte fanns något land mellan Grönland och polen.
  Inte heller luftskepp var att lita på. Amundsen försvann efter att den 18 juni 1928 ha startat med en flygbåt frön Tromsö mot Spetsbergen för att leta efter Nobiles kraschade nya luftskepp Italia, trolig plats ca 50 n.m. söder om Björnön.
   Men allt det där, och hur de nordliga passagerna slutligen klarades av - är en annan historia. Den fartygstrafik som sen första världskriget har pågått i nordostpassagen har blivit möjlig dels genom maskindrivna stålfartyg och isbrytare och dels genom ett lite mildare klimat.
   Och nu har man ju också som Bourne förutspådde rest över Nordpolen. Bourne kunde ju inte förutse att det skulle till med både med atomdrivna ubåtar och med atomdrivna isbrytare. Eller med jetplan högt uppe i luften.
   Idag reser tusentals människor per år storcirkelrutterna över både nordost- och nordvästpassagen - och det sker med flyg.


Skicka kommentarer till e-postadressen
juhaniwestman@gmail.com

Läs om andra öar i Mot en skimrande ö.
och om kartor i Skeppare förr och nu ,   Kartornas budskap
och  Hitta rätt nu
Läs om fartyg och sjöfart i:
Bred ut dina vita vingar.,   Äventyrens skepp.
Myternas skepp.,   Historiens skepp.
Övermodets skepp.,   Laglöshetens skepp.
Sjömaktens skepp.

Tillbaka till första skepparsidan.
Tillbaka till paradsidan.