©Juhani Westman 1995, 2004, 2006, 2008. Senast uppdaterat 6 feb-08, 12 jan-12. jw

Förmedlare, tolkare...
Om vetenskapsrapportering.
Vetenskapsjournalister behövs därför att det hela tiden händer saker inom vetenskaperna. Det handlar om att referera resultat som de människor som aktivt arbetar inom ett fält kommer fram till. Forskarna hinner sällan skriva och berätta om sin verksamhet för allmänheten - inte därför att de inte vill, men själva forskandet tar som sig bör den mesta tiden och den mesta energin i anspråk.
   Därtill sker framstegen på bred front. Detta betyder att även synteserna, den bild av tingens ordning som vetenskapen frambringar, är att förlikna med en film snarare än med ett eller en serie statiska vyer.

Förgången är den tid då en portalgestalt satte ner en stor del av sitt liv på ett par framsteg, och sedan lämnade av till en eller några lärjungar att fortsätta. Dagens forskarteam och forskningssamarbete spänner över institutionella gränser och kontinenter, och det är inte alltid alla aktörer ens är personligt bekanta. Till all lycka bidrar de elektroniska nätverken, mer än någonsin alla samfärdselns framsteg, till att knyta allt fler människor till varann, så att strävandena kan samordnas och en idéernas korspollination vidmakthållas.

   Mellanhand för allmänheten.
Det är inte heller så många bland allmänheten som har tillgång till de vetenskapliga tidskrifterna där de primära resultaten publiceras. Vetenskapsjournalisten har därmed en förmedlande roll, bäst tar den sig uttryck i de fall där den som forskar direkt intervjuas och får uttrycka sig med adress direkt till lyssnaren/läsaren. Bland våra forskare finns lyckligtvis många som har perspektiv långt utöver den egna dagliga gärningen. Den refererande journalisten har likaså möjligheten att sammanställa ett referat ur flera källor samtidigt, och med lite tur och en del erfarenhet kan även då ett slutresultat uppnås som ger budskapets mottagare en lite bredare uppfattning av vad som försiggår, låt vara att den kanhända samtidigt blir ytligare.
Det mängdmässiga format en radiointervju, ett radiokåseri eller en radio-essä - eller motsvarande textmängder i tryck på en dagstidningssida, eller här på Nätet - erbjuder, räcker ju inte till för annat än till att ge glimtar om vilka fakta som bygger upp hurudana samband. Betänk, att ett femton minuters radioprogram maximalt inehåller lika mycket text som fem A-4-matsedlar, samt att texten inte får beledsagas av bilder och allra minst av några diagram, tabeller eller formler.
Det blir ordbilder eller uppfattningar sammansatta av valda brottstycken, en ständigt föränderlig mosaik sammansatt av dels de tessera, som redaktören lyckas finna och presentera, och dels de tänkta stycken som redaktören antar finns hos lyssnare som bakgrundskunskap, och som lyssnaren å sin sida tycker sig urskilja där, fyllande ut tomrummen så att den för rådande tidrymd giltiga tankebilden kan skymtas. En slutlig lärobild blir det ju aldrig. Det behövs inte heller, eftersom vetenskap av idag karakteriseras av att nya fakta uppdagas, som för det mesta kompletterar den uppfattning som är rådande, men ibland framtvingar debatt och mera genomgående nytolkning. Under min tid på radion har jag fått uppleva några sådana - det är att få vara med om ett stort äventyr! - och även försökt förmedla dem. Byggstenar för en växande världsbild om man så vill, kanske hellre ändå mosaik-stycken, och de ögonblicksbilder som kan skisseras upp med hjälp av dem. Ansvaret vilar på journalisten för att de stycken som presenteras är representativa och har valts rätt. Tolkningen till helhetsbild blir beroende av den enskilda lyssnaren, hur man än bär sig åt. Redanktörens ansvar för att presentera riktiga fakta och riktiga sammanhang för tolkning blir ju ingalunda därmed mindre.

I idealfallet blir vetenskapsjournalisten en brobyggare mellan de som tränger ut i vetandets gränsmarker och verkligen får fram mosaikbitarna, och de som har stannat hemma men har rätt att ta del av bilden eftersom de till sist och slut betalar räkningen. För att ännu tänja på liknelsen en smula: Redaktören behöver inte beskriva alla de enskilda mosaikbitarna i detalj bara han/hon placerar bitarna på rätt ställe, får bildens uppläggning rätt, och inser vilka drag i den som förändras.

   Balansgång.
   Den eviga frågan blir: på vilken nivå ska man gå? Om grundbegreppen är okända för lyssnaren blir hela tankebyggnaden obegriplig. Ett trafikprogram för barn faller i hågen: efter långa rader av uppmaningar, om att titta till höger och vänster, och vad man nu bör göra för att inte bli under bilen, vänder sig barnet till polisfarbrorn med en stilla fråga: "Vad är höger?"
    Å andra sidan kommer man ingen vart med något resonemang om man inte kan förutsätta någon slags baskunskap. En väg att gå är att använda språkligt förståeliga omskrivningar istället för fackuttryck där det låter sig göra, risken blir sedan den att redaktören tror sig veta något som inte stämmer.

   Sättet att publicera vetenskap genomgår en förändring, som återspeglar själva vetenskapens natur. I forna dagar räckte det med ett bibliotek med klassiska texter för att man skulle vara au curant med åsikterna om de fysiska tingens ordning. Numera blir den tryckta boken snabbt en milstolpe att blicka tillbaka på, ett i tiden fruset dokument över vad som ansågs vara rätt och riktigt just då när boken trycktes. På ett år blir boken gammal, sedan måste man dessvärre vänta i ett par decennier innan den blir antik och av historiskt intresse. Men släng i varje fall inte bort den!
I radio och TV gäller dagsländans regel, idag röd, i morgon död. Ett radio- eller TV-program från gårdagen är sämre än en tidningsartikel från gårdagen för man kan inte ens slå in fisken i det. Det elektroniska mediet ger däremot möjlighet att skapa och upprätthålla en text som "lever med" i skeendet. "Cyber-Nature" och "Cyber-Science" håller på att utvecklas sedan några år men söker ännu sin form. En publikation på en långlivad webb-hemsida, som underhålls kontinuerligt, återspeglar i varje stund LÄGET. Wikipedia strävar därhän och har även både som styrka och svaghet att den är öppen för fritt deltagande från vemhelst som är intresserad. Den som använder Wikipedia måste vara beredd på att utöva källkritik.

   Form, språk och formspråk.
Intervjuformen är förvisso den mest tacksamma formen att presentera fakta, för då skapas de brottstycken som ska ge uppfattningen, och den bild de sammasatta ger, av både den som intervjuas och den som intervjuar, i samarbete. Någon "skjutjärns-intervju-teknik" skall, eller ens kan, det knappast bli frågan om här, även om det ibland är skäl för journalisten att ligga åt sakkännaren och avkräva språkliga förklaringar och förtydliganden. Det sker dock ytterst sällan i en konfrontations-situation, vardera är ju intresserade av att få ut fakta så tydligt och klart och förståeligt som möjligt. Konspiratoriskt lagda individer lämpar sig därför illa som vetenskapsjournalister. I de allra flesta fall ska intervjuerna genomföras i en anda av samförstånd kring målsättningarna, kring tolkningen av fakta bör förståss de skiljaktigheter i åsikter som råder bland experterna tas fram. Då det gäller bluffmakare och lurendrejare gäller de ord Zacharias Topelius sätter i Gustav Adolfs mun i "Regina von Emmeritz": "Processen kort, kort dom, och sen dess själ till Gud."
   Intervjuformen är inte alltid möjlig att tillämpa, och då får man ta till att referera det som andra har sagt och skrivit, och försöka destillera fram en genomgående mening, och presentera fakta i form av referat med citat, essä eller kåseri. Alla dehär formerna lämpar sig väl för skrift, men även att framföra muntligen - som en berättelse. Där är det skäl att påminna, att skriften visserligen har varit en tillgång för delar av mänskligheten i femtusen år eller så, medan den berättade historien i lägereldens sken är lika gammal som språket självt, säkert mer än tiotusen år, troligen minst hundratusen år, tänkbart, rentav en miljon år.

   "Essay" betydde "försök"...
   Essä-formen är det arbetssätt där skribenten/referenten själv har den största kontrollen över vad som förs fram. När man väljer essä-formen att presentera forskningsresultat utan att vara annat än amatör, så utsätter man givetvis publikum för risken att det som serveras inte har förståtts, eller kanske värre, aktivt har missförståtts. Än värre är om man missbrukar täckmanteln att presentera saker för att föra fram en egen agenda. Det är en ärkesynd att tillrättalägga saker och ting så att det passar ens egen förutfattade mening. Riskerna finns ständigt där. Man kan inte heller annat än vara på sin vakt mot frestelsen att gå över där stängslet är lägst.
   Att jag har dristat mig att använda den här formen, att gå ut och påstå hur det hänger ihop inom olika vetenskapsgrenar, där jag inte har någon som helst formell kompetens att uttala mig, det hänger ihop med den vissa grad av förmätenhet, som varje journalist bör ha, tempererad, hoppas jag, med en god dos ödmjukhet, som kommer sig av ett par tre decenniers erfarenhet. Nånslags bakgrund att utå ifrån har man väl fått med tiden, och nånting av fakta och om att tolka fakta har man väl förhoppningsvis lärt sig på vägen. Hur det hela har lyckats kommer emellertid på Er, vördade publikum, att avgöra.

För er som har orkat så här långt...
Slutligen några ord om de manus ni hittar på denna "sajjt" eller hemsida:
   Det blev inte något fullständigt urval av mina manustexter, särskilt när det gäller Byggis, redan av det enkla skälet, att alla de program, som var gjorda i intervju-form inte hade utskrivna intervjuer, och således inte kunde inkorporeras. Det är synd, för där fanns endel bra saker, väl framförda tankar av människor, vilkas personlighet förgyllde texten. Bland de många människor som har berikat mitt professionella liv, och som lyste fram i mängden av Byggstenar, och som Ni alltså dessvärre inte möter här, vill jag nämna - (komplett blir denna lista aldrig. De av Er jag inte nämnt må förlåta min försumlighet)
Mikael Fortelius, Carl Fortelius, Bo Fagerström, Karl-Johan Donner, Kristian Donner, Farouk Abu-Chakra, Ann Forstén, Kurt Hedström, Mariann Holmberg, Paul Hoyer, Högne Jungar, Bengt Juselius, Rolf Kokkola, Björn Kurtén, Nils Mustelin, Risto Pellinen, Johan Silén, Asko Parpola, Simo Parpola, Bo Paul, Pekka Pyykkö, Marianne Schauman-Lönnqvist, Dan-Olof Riska, Matts Roos, Erik Rotkirch, Christoffer Swanström, Pirkko Ukkonen, Tryggve Österman, och ni var många, många fler.

   De av forskarna eller sak-kännarna som jag talade med på finska eller engelska blev utskrivna då programmen gjordes på svenska, och några av dem hittar ni med namns nämnade i de svenskspråkiga texterna.

Det är också ett lite haltande urval av ämnen, av samma anledning som ovan - men även på grund av att min tid och energi är begränsade, och jag har plockat dem som tillsammans bildar en pågående story, så, hoppas jag, man ser hur utvecklingen går.

Här på min hemsida finner Ni andra texter också. Det ska bli mera med det ursprunget, också proportionellt, hoppas jag. Hösten år 2004 kom ju den slutliga skildsmässa mellan mig och arbetsgivaren i form av pensionering. Det innebar även att viktiga källor - vetenskapstidskrifterna - torkade in, jag har inte råd att beställa Nature eller Science. Vartåt mina intressen riktar sig lär väl framgå när Ni går till paradsidan och väljer hur ni vill gå vidare. Lite text kommer på finska. Ett par smulor på engelska också, men det ska väl inte störa överhövan. Min förhoppning är att kunna fortsätta att dela med mig av de upptäckterna i vetandets gränsmakter som jag får höra om.


Sänd kommentarer till min hem-e-adress
juhaniwestman@gmail.com


Mer om vetenskap i
De mäktiga orden.
och Forskning och kommunikation - kommunikation och forskning,


Tillbaks till    
Vegas program
Gå till    
VETA/Byggstenar


Returnera till    "Jussis vetenskap, teknik och rymd",    paradsidan.
eller till
förstasidan om naturvetenskap.