moon_3.html.
©Juhani Westman 1995, 2002, 2004, 2005, 2006, 2008,2012
Uppdaterad 4 maj-12


GUBBEN I MÅNEN.

Alltsedan barnsben vet vi att Mångubben alltid visar oss samma ansikte. Man säjer, att månen har en bunden rotation. Det där är inte alldeles sant. Till följd av att månens rotationsaxel står stabilt i rymden men lutar grader från lodrätt mot månbanans plan kommer vi att se den "nicka" under ett månvarv, och vi kommer åt att "kika över kanten" 4,5...6,7 grader på både nordpols- och på sydpolsområdet.

Månens rotationstid är nog exakt densamma som dess omloppstid runt jorden i förhållande till stjärnorna, 27,32 jorddygn. Men månens rörelse i banan är inte jämn, så under månvarvet kommer vi också åt att kika över turvis den västra, turvis den östra kanten, maximalt 7,9 grader från den teoretiska "kanten". I praktiken är denhär librationen en sammansatt rörelse, och tack vare den är 59% av månytan observerbar från jorden. Men fram till 1959 var 41% av månytan fullständigt okänd.

I nästa kapitel (Månen vandrar på fästet blå) ska vi bl.a. granska librationens orsaker lite närmare.

Vi kallar sådana himlakroppar, som kretsar kring någon planet månar eller naturliga satelliter. För närvarande känner vi över 60 månar i solsystemet. I storleksordningen är vår måne femte i ordningen av dem, och den är tillockmed större än Pluto, som räknas som egentlig planet. Tar vi med alla planeter och månar som är mindre än jorden blir månen åttonde i storleksordning.

Lite siffror nu. Månens diameter är i medeltal 3 476 kilometer. Det finns 38 miljoner kvadratkilometer månyta att kartlägga, och det är en yta som är större än Afrika. Omkretsen är 10 910 kilometer, varur vi kan räkna ut att en breddgrad har längden 30,3 km (Jorden 111 km) och bågminuten, distansminuten eller den nautiska milen, blir på månen 505 m (jordisk distansminut 1 852 m).
   Gränsen mellan dag och natt på månytan, terminatorn, rör sig vid ekvatorn med 15,4 km/h eller 4 m/s, rask promenadtakt.
   Månmassan är ungefär 1/81,3 av jordens massa, sammanlagt 7,35 E22 kg, och tyngdkraften på ytan 0,1653 gånger jordens, det ger en tyngdkraftsacceleration på 1,621 m/s2 (Jorden 9,81 m/s2). Detta påverkar diverse sportprestationer, dock inte så att man skulle kunna göra 6 gånger längre eller högre hoppresultat på månytan (givetvis i tävlingar i en hall!) än på jorden. Det är nämligen så att även andra faktorer än enbart tyngdkraften påverkar resultaten, och på sportplanen mäter man ju inte hur långt eller högt hopparens tyngdpunkt flyger fram. I kastgrenarna blir resultaten också sämre än de teoretiskt sexfaldiga, eftersom det "stöd" atleten får av tyngdkraften är sämre.

Den låga tyngdkraften utnyttjas när rymdfarkoster planeras. Stegen på Apollos månlandare var tillexempel dimensionerad för månbruk och skulle inte ha hållit en astronauts tyngd på jorden.

"Den silverne månens" yta är mörk, närmast som kolstybb. De ljusa höglanden återkastar 14% och de mörka områdena bara 4 % av det ljus som faller på dem. I medeltal är månens albedo (ett spanskt ord som betyder "vithet", ett mått på mängden ljus som återkastas) 7%.

Inför fullmåne ökar månytans ljusstyrka märkbart över hela ytan, också mot kanterna, och månskivan ser platt ut. Från halvmåne till fullmåne fördubblas den belysta ytan, men ljusstyrka växer till elva-faldigt med det största tilltagandet under dygnet före fullmåne. Den tyske astronomen Hugo von Seeliger (1849-1924) tolkade detta år 1887 så att ytan är full av små ojämnheter. Deras skuggor syns då vinkeln mellan solstrålarna och synlinjen jorden-månen är stor, men skuggorna försvinner då ljuset och synlinjen börjar närma sig. Fenomenet har iakttagits också på andra himlakroppar i solsystemet. Före månflygningarna förekom det tillockmed teorier om att måndammet skulle bilda "sagoslottslika" småformationer. Sådana upptäcktes inte när man väl kom till månen, så effekten kan inte enbart förklaras med skuggningsteorin, även om den nog spelar in. Genom att studera månskenets polarisering har man numera konstaterat, att det skarpkantade måndammet även delvis fungerar som såkallade hörn-reflektorer, de som finns på reflekterande trafikmärken, som återkastar ljuset riktat tillbaks åt det håll det kommer ifrån./1/

Månforskningen begynner.

Månytan började utforskas så snart astronomerna fick teleskop i händerna.

Galileo Galileis "Sidereus Nuncius" (Den "Stjärnprydde" budbäraren), vintern 1610, har ofta betecknats som den första modärna vetenskapliga rapporten. Galilei inleder med att beskriva principen för sitt instrument, hur han tillverkade det, och därefter följer rapporten om de första två månadernas observationer.

Galilei börjar med månen. De mörka områden som syns med blotta ögat kallar han "gamla fläckar" till skillnad från "nya fläckar" som är mindre och som täcker hela månytan, som ingen annan tidigare har sett. Galilei konstaterar:

"Efter att ha observerat dessa nya fläckar många gånger om, har jag funnit och slutit mig till att månytan inte är slät, jämn eller perfekt klotformig, såsom många filosofer anser att den och andra himlakroppar är, utan den är ojämn, skrovlig och full av håligheter och toppar, påminnande om jordens anlete, som skrynklas av bergskedjor och djupa dalar."/2/

Pamfletten fortsätter med rapporten om hur Jupiters månar upptäcktes. Tysken Simon Marius, som hävdade att han upptäckte dem före Galilei, snodde rätten att namnge dem, och bra så, för Galileo ville kalla dem "Mediceiska stjärnor" efter sin patronus, furstehuset i Florens. Nu kallas de med ett samlingsnamn för "de galileiska månarna" istället.

Österrikaren Johannes Kepler (1571-1630), som var en vän av ordning, tänkte sig att då Jorden och Jupiter hade månar, och även andra planeter kunde ha månar, så han skrev till Galilei, att man borde ge planeternas följeslagare ett generiskt namn, lämpligen "satellit", efter grekiskans "satellos", som i tiden betydde följeslagare, tjänare eller snyltare av den typ som svansade kring furstar och rika män.
   Beteckningen behövdes då Christiaan Huyghens upptäckte Saturnusmånen Titan år 1655, då både Galilei, Marius och Kepler redan hade lämnat detta jordiska.

Galilei inte bara tittar på månen. Han visar även hur man kan mäta höjdskillnaderna genom "skugg-metoden", det vill säja genom att notera formationens skuggas längd och den vinkel solstrålarna bildar mot den lokala månytan och sedan geometriskt bestämma den skuggkastande formationens höjd. Metoden har alltsedan dess använts då månen har kartlagts.

Galilei hade händerna fulla med annat och producerade inte mer än en allmänt hållen skiss av månen. Inte heller Kepler gav sig på någon kartläggning, fast han uppfann det egentliga teleskopet. Galileis och Keplers månobservationer har sin givna ställning i vetenskapens historia i alla fall, som en del av de argument med vilka den medeltids-aristoteliska världsbilden bringades på fall.

Men redan inom ett par år dök de första månkartorna upp. Britterna hävdar stenhårt att deras Thomas Harriot (1560-1621) skulle ha ritat en månkarta såpass tidigt som år 1609 - ett år innan Galilei ens hade något teleskop. Det kan vi ju tro om vi vill./3/,/4/

Vad ska berget heta?.

När man börjar göra upp en karta måste formationerna ges namn för att kunna skiljas åt. Efter några sidospår enades astronomerna om månens nuvarande namnpraxis redan på 1600-talet.

Flamländaren Michel Florent van Langren eller Langrenus (1600-1675) publicerade år 1645 sin karta, där de mörka områdena blev "hav" eller "sjöar", och de ljusare "högland" och "berg". Langrenus' karta upptar hela 325 namngivna formationer, varav 250 kratrar. Namnen var delvis bibliska, som "Kung Davids berg" och "Salomons sjö", den största mörka ytan fick namnet "Mare Philippicus" medan andra mörka ytor, "månhav" benämndes efter andra härskare i tidens stormakter – och nuvarande "Mare Nectaris" benämnde kartritaren med upptäckarens rätt "Mare Langrenianus". .De ljusa högländerna gavs namn efter högstämda abstraktioner som "Ärans land", "Värdighetens land" och "Fredens land".

Rådmannen i Danzig, numera Gdansk, Jan Hewelke alias Johannes Hevelius (1611-1687), observerade tillsammans med hustrun Elisabeth Hewelke och publicerande sin månkarta i verket "Selenographica" år 1647.

Man diskuterade redan då tanken att ge månformationerna namn efter berömda män. Hevelius föredrog att låna namnen på bergskedjor från den jordiska geografin, och benämna "haven" efter meteorologiska fenomen eller efter känslor. Månhavens namn står kvar som Hevelius gav dem. Även en hel del berg har kvar sina namn, tillexempel bergen runt "mångubbens vänstra öga" som Hevelius kallade Mare Imbrium, Regnets hav, heter, räknat norrifrån medsols, Jura, Alperna, Apenninerna och Karpaterna. Men den svarta, cirka 100 km stora fläcken i Alpernas norra ända har inte fått behålla sitt namn "Stora Svartsjön".

Jesuitordens medlemmar var då som nu, tvärt emot den uppfattning som t.ex. Topelius har bankat i generationer ungdomars huvuden, vetenskapstillvända och så framsynta som deras överherrar, påvarna, medgav och ibland lite mera så. Astronomins nydanare fick se upp för fanatiker både bland katoliker och protestanter. Faktum kvarstår att det var de protestantiska fundamentalisterna som länge, in till senare delen av 1600-talet, var de större bromsarna i utvecklingen, motreformationens katoliker satt bara fångna i den ideologiska fälla som Bibel-troendet utgjorde, vilket inte hindrade dem från att göra observationer. Tolkningen var förståss inte en helt riskfri affär. Notera att såväl Kopernikus, Galilei, Tycho Brahe och Kepler som Hevelius och Langrenus var verksamma i katolska områden.
    År 1651 utkom jesuitpatern Giovanni Battista Ricciolis (1598-1671) verk "Almagestum novum". I det ingick en månkarta, utarbetad av Ricciolis elev Francesco Maria Grimaldi (1618-1663). Riccioli skapade det namnsystem som i huvudsak används ännu. Riccioli visste redan att de "gamla fläckarna" inte var några hav, men de fick behålla "mare", i pluralis "maria", som generisk benämning, och likaså de namn Hevelius hade gett dem. Det kunde ju vara fråga om uttorkade havsbottnar, ansåg Riccioli.

Hav, sjöar, träsk.

Mångubbens vänsteröga heter alltså, alltsedan Hevelius och Riccioli, Mare Imbrium, Regnets hav. Norr om det syns Mare Frigoris, Köldens hav. Mångubbens högeröga består av Mare Serenitatis, Klarhetens hav och söder om det Mare Tranquillitatis, Lugnets hav, där Apollo 11 landade. Söder om det har vi Mare Foecunditatis, Fruktbarhetens hav, och ännu längre söderut finns Mare Nectaris, Nektarhavet. De hänger samman med Tranquillitatis, och ur kinesernas synvinkel sett bildar de "månharens" öron.

Mare Crisium, Farornas hav, finns i nordost, mot kanten sett från Mare Serenitatis och Mare Tranquillitatis.

På månens vänstra sida breder Oceanus Procellarum, Stormarnas ocean ut sig, söder om det återfinns Mare Nubium, Molnens hav, och Mare Humorum, Fuktens hav. Mitt på månskivan finns Mare Vaporum, Ångornas hav.

Efterhand hittade man flera hav att benämna. Nära Mare Crisium kan man i teleskop se två småhav, Mare Undarum, Vågornas hav, och Mare Spumans, Skummets hav. Nära månens kant finns Söderhavet, Mare Australe, Mare Marginis, Randhavet, Mare Humboldtianum, Humboldts hav, efter upptäcktsresanden och vetenskapsmannen Alexander von Humboldt (1769 – 1859), samt Mare Smythii, efter den brittisk amatörastronomen William Henry Smyth (1788-1865). Det är Smyth-havets landskap som breder ut sig under Apollo-farkosten på de berömda bilder där den blå och vita jordskivan stiger över månens horisont.

Mare Orientale, Österhavet, upptäckt på trettitalet, finns på månens västerkant numera, sedan Internationella Astronomiska Unionen IAU beslöt att månens väderstreck sedda med blotta ögat ska motsvara väderstrecken på en skolkarta - norr uppåt, öster till höger och väster till vänster. Det beslutet förde med sig att en iakttagare på månytan ser himlens och solens rörelser ske i samma riktning som på jorden. Även på månen går solen upp i öster och ner i väster.

Bilderna från månkartläggningssatelliterna visade att Mare Orientale bara är en liten del av en stor, mångfaldig ringformation som rakt uppifrån påminner om åttan, nian och tian på en måltavla.

Rymdåldern kom med egna "hav", tillexempel Mare Moskoviense, Muskoviternas hav, som upptäcktes på bilderna från Luna-3, samt Mare Ingenii, Förslagenhetens hav, likaledes på baksidan. Mare Cognitum, det Kända havet, ligger i området 11 S 21 W, som fotograferades av rymdsonden Ranger-7 år 1964. Namnet gavs av Internationella Astronomiska Unionen till minne av de första närbilderna av månytan.

"Havsvikarna" fick egna namn med "sinus". I nordvästra Mare Imbrium ser man med blotta ögat den vackra Sinus Iridum, Regnbågsviken, och i Imbriums södra del ser man Sinus Aestuum, Hettans vik. Högre upp i nordväst, i Mare Frigoris finns Sinus Roris, Daggviken, stället där Fred Whipple, Willy Ley och Wernher von Braun ville landa i Collier's-artiklarna, därför att de tyckte att temperaturen skulle vara lämpligare - sant nog vad gäller månmarken, men ett tankefel eftersom det endast är insolationen som påverkar ett upprättstående rymdskepp - när solen skiner på det blir det upphettat, oavsett var på månen det står.

Där det finns vikar finns det även uddar, "Promontorium". Bland de vackraste, sedda i ett teleskop, är uddarna som avgränsar Regnbågsvikens mynning: Promontorium Laplace i öster och Promontorium Heraclides i väster. När terminatorn lite före fullmåne går genom "viken" står den västra delen av randbergen, som belyses i soluppgången där, ut som en ljusbåge fast "vikbottnen" delvis ligger i skugga. Några dygn före nedan upprepas skådespelet, då är det den östra delen av randbergsbågen som belyses av den nedgående solen.

Riccioli tyckte att endel mindre mörka områden var för små för att vara "hav" så han kallade dem "sjöar", "lacus". Lacus Somniorum eller Drömmarnas eller De sovandes sjö, och Lacus Mortis, Dödens sjö, ligger intill varann vid Mare Serenitatis' nordostkant.

Efterhand har flera formationer som är mindre än "sjöarna" ändå kallats "hav". Konsekvens är inte något särskilt framträdande drag i mån-nomenklaturen, alla regler till trots.

Riccioli tyckte att endel gränsområden mellan höglanden och maria-områdena påminde om träsk, "palus", t.ex. Palus Somnii, Drömmens träsk, och Palus Nebularum, Dimmornas träsk. Träsk är obehagliga platser och den uppfattningen syns på månen, Riccioli gav oss Palus Epidemiarum, Farsoternas träsk, och Palus Putredinis, Förruttnelsens träsk. Apollo-15 landade där och området visade sig vara just så givande för forskningen som man hade väntat sig. I alla fall luktade där inte. Kanske man borde överväga ett namnbyte. NASA gled förbi problemet och talade bara om "slätten vid Hadley i Apenninerna".

Man frestas ibland att fuska i brödtext och lämna bort bestämningar som "Mare", men det borde man inte göra. Sensu stricto är ett ensamstående namn som "Imbrium" namnet på den bassäng eller jättekratergrop där senare uppvälld lava bildar själva månhavsformationen.

Berg och kratrar.

Ute på månhaven finns enskilda berg, tillexempel Pico, höjd 2 400 meter, och det nästan lika höga berget Piton nära intill, i Mare Imbrium. De är lätta att observera och bestämningen av deras höjd genom att man mäter skuggan på mare-ytan - Galileo Galilei förklarade hur man gör 1610 - är en vanlig övningsuppgift för astronomistuderande.

De flesta stora berg bildar "bergskedjor". Nu vet vi att de är urtidens stora nedslagsbassängers ringvallar. Bergskedjorna är ojämna och eroderade, och de bildar toppar och dalar. Apenninernas högsta toppar sydost om Mare Imbrium höjer sig 5 000 meter över Mare Imbriums nivå, och den högsta, Huyghens Mons, når 6 000 meter.

Där flera kratervallar eller bassäng-vallar möts finns de högsta topparna. Månens högsta kända berg är Montes Leibnitz nära månens sydpol, som den franske astronomen och författaren Camille Flammarion(1842-1925) kallade "Det eviga ljusets berg". Triangelmätning med skuggor visar att Leibnitz-bergens toppar når 8 200 meter över det omgivande området. Numera vet vi att topparna är en del av bergsringen kring den 2 400 kilometer stora bassängen Aitkens-Sydpolen.

Alla månbergen har ganska flacka, rundade former och de påminner mera om fjällen i svenska och finska Lappland än om Alpernas eller Himalajas snötäckta tinnar.

"Bergskedjorna" har bevarat de namn de fick av Hevelius med meteckningen "mons", pluralis "montes". Men sedan gick Riccioli och gjorde just det Hevelius hade dragit sig för, namngav kratrarna efter berömdheter, främst, men inte uteslutande, efter filosofer och astronomer.

Kratrar har inget generellt namn. Om det är ett enskilt personnamn man ser, så gäller det en krater.

Nu har endel kratrar klart "maria"-lika bottnar, tillexempel Hevelius "Stora Svartsjö", som Riccioli döpte om till Plato. Platos diameter är omkring 100 km, och en skarpsynt person ser den utmärkt med blotta ögat i mån-Alpernas båge. Copernicus och Tycho Brahe fick vardera ståtliga hundrakilometerskratrar, men med den skillnaden att anti-kopernikanen Riccioli sade sig "ha slängt Copernicus i Stormarnas Ocean". Dit hamnade ochså Aristarchos och Kepler. Jesuit eller ej, man undrar om han inte talade för sin sjuka mor här. Alla tre omges nämligen av ljusa områden, som vi nu vet är utkastat material, och kan ses rätt bra tillochmed med blotta ögat under och efter fullmåne. Ett konstigt sätt att gömma undan misshagligt folk!

Ricciolis namnlista ger en vink om det tidiga 1600-talets "vem och Vad i vetenskapen". Aristoteles, Eratosthenes, Hipparchos och de andra klassikerna är med. Julius Caesar är med på grund av sin kalenderreform. Men vad har Riccioli mot Archimedes, som har hamnat intill Palus Putredinis?

Ledaren för den gregorianska kalenderreformen Christopher Clavius fick en verkligt fin krater, med diametern 232 kilometer, medan Aloysius Lillius, som gjorde grovjobbet, inte alls finns med./5/ Riccioli glömde däremot ingalunda vare sig själv eller eleven Grimaldi - vars 193-kilometers mare-botten i likhet med Platos kan urskiljas på månens västerkant med blotta ögat av en skarpögd iakttagare när månen är i sista kvarteret. Kratern Riccioli, 160 km i diameter, ligger alldeles intill men syns inte alls så bra ens med teleskop.

Medeltidens arab-astronomer har fått fina äreminnen. De arabiska namnen förekommer i latiniserad form, och det är ju bra, tillexempel Albategnius (kraterns diameter 130 km) är nog hanterligare än Abu abd-Allah Muhammed ibn-Jabir ibn-Sinan al-Battani al-Harrani as-Sabi.(859-929)/6/

I skaran har endel filosofer och kyrkofäder som inte har gjort så värst mycket för astronomin nästlat sig in. Men det finns ju kratrar till övermått att namnge, och en senare tid har kunnat hedra även andra vetenskapsmän än astronomer, som den modärna kemins skapare Lavoisier och utvecklingslärans fader Darwin. Plockar vi slumpartat hittar vi på baksidan astrofysikerna Herzsprung och Fowler, medicinens Pasteur, Mendelejev, som skapade grundämnenas periodiska system, matematikern Hilbert och fysikern Oppenheimer.

Upptäcktsresanden har hedrats, Vasco da Gama, från nittonhundratalet polarforskare som Amundsen och Scott - vardera vid månens sydpol - Peary och Nansen har givetvis sina kratrar nära nordpolen.

Litet kvinnohistoria: 1700-talsastronomen William Herschels syster Caroline Herschel (1750-1848) har en egen krater i nordvästra Mare Imbrium. Marie Curie (1867-1934) återfinns under sitt flicknamn Sklodowska - forskarklanen Curie är även annars företrädd. Kratern Kovalevskaja påminner om Sofia Kovalevskaja (1850-1891), född i Ryssland, men första kvinnliga professor i matematik vid Stockholms universitet.

Bland andra svenskar noterar vi astronomen Pehr Wilhelm Wargentin (1717-1783), grundaren av Stockholms observatorium och bland finländarna Anders Johan Lexell (1740-1784), mannen som beräknade Uranus bana och visade att Herschel hade upptäckt en planet.

Wargentins krater ligger vid månens sydvästra rand, den är 90 kilometer i diameter och förefaller vara fylld till bräddarna. Kratern Lexell med diametern 63 kilometer finns på de södra höglandet. Bland modärnare finländska forskare har professor Yrjö Väisälä fått en krater som tidigare kallades Aristarchos A i västra Oceanus Procellarum.

Vi ska inte glömma Carl von Linne (1707-1778), vars krater, 11 km i diameter men väl synlig i Mare Serenitatis, länge användes som ett landmärke. Upptäcktsresande Sven Hedin har fått sin 100-kilometerskrater finns vid ekvatorn vid månens västra kant.

Från jorden urskiljer man omkring 40 000 kratrar med en diameter över en kilometer. På månens baksida väntar minst lika många till. Formationer att ge namn åt finns det alltså mer än nog för flere generationer ännu.

Namnregler.

Namnskicket på månen var ända till 1800-talets slut en tummelplats för ivriga namngivare. Det rådde överensstämmelse i stort. I smått var det fritt fram för vareviga en kartläggare med självaktning att sprida namn omkring sig efter eget skön.

Kort efter sekelskiftet 1900 ingrep den Internationella Astronomiska Unionen IAU, men saken körde fast i kommitté. IAU godkände 1935 den första internationella namnlistan för månformationer, med 672 namn. Numera är IAU den officiella instansen, som ska godkänna namnförslagen för att de ska bli offiella. IAU har också utarbetat nomenklaturreglerna, som granskades senast år 1973. Det är i likhet med engelsk grammatik regler med många undantag.

Kratrar ska namnges efter redan bortgångna astronomer eller annars bemärkta personer inom vetenskapen. Namnen skrivs med latinska bokstäver men i den nationella form som förslagsställarna ger. Endast det namn som brukas, vanligen släktnamnet, används. I undantagsfall tillåts två namn: Julius Caesar, Caroline Herschel, Sven Hedin.

Politiker, militärer och religiösa ledare är uteslutna numera, men de medeltida kyrkofäderna sitter kvar "enligt hävdvunnet bruk", ett uttryck som även döljer ett flertal andra synder.

Hur det nu råkar sig slank ett antal namn på astronauter och deras fruar med på NASAs månkartor.

På själva landningsplatserna vimlar det av helt godtyckliga namn med obestämbar eller dubiös provenans. IAU har inte godkänt dem, men inte heller förkastat dem, efterhand blir de officiella enligt "hävdvunnet bruk".

Bergskedjor benämns efter bergskedjor på jorden och utmärks med det generella namnet "Mons", som ska böjas enligt latinets regler. De felböjda och felbenämnda Montes Leibniz, Montes Harbinger ja Montes d'Alembert blir i kraft enligt hävdvunnet bruk. Hittills inofficiella Marilyn Mons hänvisar inte på Marilyn Monroe utan astronauten James Lovells hustru.

Stora mörka områden ska benämnas enligt själstillstånd och föregås av lämpligt ord ur serien "Oceanus", "Mare", "Lacus", "Palus" eller "Sinus". Mare Humboldtiarum, Mare Smythii bibehåller sina namn, ni vet redan varför, sedan kan vi begrunda vad slags själstillstånd som beskrivs i namnen Orientale, Marginis eller Moskoviense.

Enskilda bergstoppar benämns som kratrar, men med generalitetsordet "Mons", och bergsutsprången får också personnamn med "Promontorium".

Dalgångar och rännor samt sprickor ska ta sitt namn från närmast liggande större krater eller bergskedja. De generella beteckningarna är "Rima" eller "Vallis", t.ex. Vallis Alpes, Rima Hadley. Rima Schröteri bibehåller sitt namn...ja,ja.

Åsar och bergsväggar får beteckningarna "Dorsa" eller "Rupes".

Kraterkedjor ska betecknas med "Catena". Sedan man upptäckte att kometen Shoemaker-Levy 9, som störtade på Jupiter sommaren 1994, hade brutits upp i en rad skillda bitar vid en Jupiterpassage ett par år tidigare, så har man lagt märke till raka rader av kratrar som förekommer på flera himlakroppar, bland dem månen.

Småkratrar och andra mindre formationer benämns med namnet från den närmaste större kratern samt en versalbokstav, tex. Messier A.

Den första namnlistan för baksidan godkändes år 1961 på bas av bilderna från Luna 3. Där förekom redan Muskovithavet med Kosmonautviken, kratern Tsiolkovskij m.fl. Senare har man hedrat bland andra Jules Verne, bärraketutvecklaren S.P.Koroljov, och Juri Gagarin, men nittohundratalets fysiker - välförtjänt - tog hem lejonparten av de stora kratrarna.

Mot slutet av sextitalet kom en svärm amerikanska namn, t.ex. Apollo, ett stort nedslag med koncentriska vallar, som Mare Orientale men utan mare-yta. Inne i Apollo finns kratern Chaffee, de båda andra offren för branden i Apollo-1, Grissom och White, har sina kratrar utanför Apollo-bassängen. De hade ju gjort flygningar i föregångarna till Apollo-farkosterna.

Dalar, raviner och strålar.

Det finns många slag av dalar på månen. En del är tydligt förorsakade av rörelser i mångrunden, som gravsänkor och förkastningar. En del av dem, som Rima Ariadaeus, går rakt igenom andra formationer. Den mest imponernade är Stora Dalen i Alperna, Vallis Alpes, en 140 kilometrer lång och över 10 kilometer bred, nästan rak dalgång med slätt botten, som skär av Alperna tvärs över. Då USA:s Lunar Orbiter 4 tog en närbild av dalen år 1967, märkte man, att en buktande spricka löper genom dalen mitt i dess botten.

Gravsänkor, som ser ut som delvis utfyllda stora sprickor förekommer i stort antal både i bottnen på endel storkratrar och i deras omgivning. De har sannolikt förorsakats av massrörelser efter att den egentliga kratern uppstod.

I sydvästra Mare Nubium finns den såkallade "Raka muren", Rupes Recta. Någon mur är det inte, utan en sluttning med 30 graders stigning, och den är inte alldeles rak heller, men förvisso är denna över etthundra kilometer långa förkastningsformation mycket imposant ändå.

Åsarna, dorsae, går över maria-slätterna. De ser ut som veck på hopskruttade mattor, och har sannolikt uppkommit så, att hela mare-bottnen har sjunkit ner och pressats samman mot mitten. Längs maria-områdenas kanter ser man gravsänkor, där mare-materialet har gett efter för töjningen.

Rillerna, rimae, trodde man förr var raviner, rester efter uttorkade floder. De hör till månytans mest gåtfulla formationer. Numera anses många av dem ha uppstått som lavatunnlar. Turister på Kanarieöarna vet att lavatunnlar kan vara imponerande formationer. På månen har de störtat in som en följd av det kosmiska bombardemanget. Några, som Rima Hyginus, som går genom kratern Hyginus i södra Mare Vaporum, visar sig på närbilder ha uppstått som en vindlande kedja av kratrar som på någotvis har sammanbundits. Det är svårt att tänka sig att vulkanism inte skulle ha spelat in här.

Rima Schröteri, Schröters dal i nordvästra delen av månen, utgår från kratern Herodotus, och hela den delen av dalgången har träffande kallats "Kobrahuvudet". Rillen vindlar sig vidare över 200 kilometer. Apollo-närbilder visar att det på bottnen av Schröters dalgång finns en smalare fördjupning, som ormar sig från den ena sidan av den bredare dalgången till den andra, förvillande likt en jordisk eller martiansk ravin, fast där nog aldrig har runnit vatten.

Nära kratern Marius, nästan rakt söderut från Rima Schröteri finns den ännu längre Marius-dalen, som slingrar sig fram över 250 kilometer.

I samma område finns också en svärm av månens fåtaliga tänkbara vulkaner, dome-formationerna Marius' kullar. Är de verkligen vulkaner, och när hade de i såfall utbrott? Det får framtida forskare på platsen ta reda på.

Apollo-15 landade intill en rille, Rima Hadley, men astronauternas exkursion till rillens kant har inte gett resultat som helt tillfredsställande skulle förklara hur den har uppkommit. Någonslags stöd fick teorin om lavatunnel i alla fall. Rillernas gåta förblir en arbetsuppgift för nästa generation forskare på månytan.

Strålarna, som utgår från endel kratrar, är de med blotta ögat synligaste månformationerna vid sidan av "haven". Strålarna utgår från kratrarna och sprider sig åt alla håll, som ekrarna från ett hjulnav. De kastar ingen mätbar skugga, men de syns bäst när solstrålningen träffar dem nästan rakt uppifrån. De löper över andra formationer utan att störas av dem, så det står klart att hör till de yngsta storformationerna på månytan.

Strålgördlarna kring Copernicus, Kepler och Aristarchus har redan nämnts, men det ståtligaste strålsystemet utgår från Tycho och sträcker sig över halva den synliga månytan. Noggrannare teleskop-observationer visar strålar även från mindre kratrar. Det är klart fråga om ett ejekta-fenomen, färskt ljust material har slungats ut från den centrala kratern.

Observatörerna förvånade sig storligen över det par av strålar som utgår från kraterparet Messier och Messier A, och likt strålkastarljusen från en bil pekar mot väster över Mare Foecunditatis. Lösningen finns i kratrarnas form, som uppdagades på närbilder från Apollo-farkosterna. Vardera kratrarna är utdragna, den östligare Messier till den grad, att dess botten bara utgörs av ett smalt streck. Det nedslag som åstadkom Messier-kratrarna har nått månen i en mycket flack vinkel, bara ett par grader. Kraterparet upstod kanske när en dubbel-asteroid, av samma typ som har uppdagats med radarstudier av såkallade "jord-snuddare" under de senaste åren, tog snudd på månytan lite för nära.

"Sic transit gloria mundi", strålarna är förgängliga, som all denna världens glans. Några hundra miljoner av smånedslag som bökar upp månmarken, samt solvindens förmörkande inverkan på ytmaterialet förstör dem, och när kratern som gav upphov till dem har blivit över halvtannan miljard år gammal, finns de icke mer.

Kartläggningar.

Den tyske astronomen Tobias Mayer (1723-1762) framstår med sin år 1750 publicerade karta som en av månpionjärerna. Mayer fastställde genom noggranna mätningar läget för månens ekvator, poler och koordinatsystem. Johann Hieronymus Schröter (1745-1818) mätte månformationer enligt Galileis skugg-metod och formulerade den regel som bär hans namn: materialet i alla kratrars ringvallar är tillräckligt för att fylla gropen men inte mer. Schröters karta publicerades 1802.

Jules Verne stödde sig i sin andra månbok på den månkarta, som Schröters efterföljare Wilhelm Beer (1797 - 1850) och Johann Heinrich von Mädler (1794 - 1874) utarbetade åren 1830-37 i skalan 1:4 000 000.

År 1840 tog John William Draper (1811 - 1882), britt, men naturaliserad amerikan, det första astronomiska fotografiet av månen. Det var i sig inte särskilt märkligt, men profetiskt nog, för efterhand förbättrades den astronomiska fotograferingstekniken och med den bilderna av månytan. Fransmännen M.Loewy och P.Puiseux publicerade år 1896 den första fotografi-atlasen av månytan. I USA publicerade William Henry Pickering (1858-1938) den andra mån-foto-atlasen år 1903.

Fram till mitten av vårt sekel var det amatörastronomerna som gjorde de flesta månobservationerna. Vi ska nämna britten H. Percy Wilkins (1896 - 1960), som 1946 fick färdig sin månkarta i skalan 1:500 000, med en diameter på månskivan på 6,9 meter! Wilkins undersökte också strålar, som såg ut att komma från andra sidan månkanten och fann bevis för att även månens baksida var kraterbeströdd, vilket ju bilderna från Luna-3 sedermera bestyrkte. På flera av de koordinatpunkter där Wilkins strålar går samman har man sedermera funnit unga kratrar.

Det egentliga kartläggningsarbetet inför rymdåldern gjordes dock utgående från fotografier, som det är lättare att mäta på. Chefen för Yerkes-observatoriet, Gerard Peter Kuiper (1905-1973) färdigställde år 1959 ett stort kartverk baserat på fotografier från många olika observatorier, bland dem bilder, tagna med Mount Palomar-instrumenten och under de förnämliga observationsförhållanden som råder på Pic du Mid i franska Pyreneerna.

Vi ska nämna den topografiska karta, som USA:s flygvapen lät göra åren 1960 - 64 i skalan 1:2 000 000, som man dock konstaterade var otillräcklig för Apollo-programmets behov. Inom programmet sattes ett nytt arbete igång, som utgående från jordbundna observationer täckte hela den synliga delen av månytan i skalan 1:1 000 000. Ekvatorsområdet, med tänkbara landningsplatser, kartlades i skalan 1:500 000. I Sovjetunionen genomfördes motsvarande kartläggningar av bland andra ingenjören och kartografen Ivan Katiajev vid O.Ju.Schmidts Geofysikaliska Institut.

Och sedan kom bilderna från farkosterna i Lunar Orbiter-serien. Bilderna och mätningarna från Lunar Orbiter och Apollo har använts för att kartlägga hela månen i skalan 1:250 000. Apollo-landningsområdena finns på papper i skalan 1:50 000 (samma skala som på seglarnas sjökortsserier) och över de egentliga landningsställena hade astronauterna kartor i orienterar-skala, 1:10 000./7/

Den topografiska kartläggningen bekräftade att månens sluttningar för det mesta är mycket flacka, omkring 5 grader. En sluttning på 15 grader är redan ovanligt brant, och endast innersluttningarna i endel kratrar når upp till mer än 30 grader.

Studier av det reflekterade solljusets polarisering, i förening med att månytan ljusnar vid full-fas, ansågs tyda på att månytan var täckt av ett skikt av damm med korn av en tiondels millimeters diameter. Hur tjockt dammskiktet var, rådde det delade meningar om. Mätningar inom infrarödområdet, visade att ytmaterialet är en utomordentlig isolator, temperaturernas dygnsvariation på närmare 200 oC är utjämnade redan på en halvmeters djup under ytan./8/

Den första kartläggningen av månen med infrarödanordningar gjordes under en månförmörkelse 1965, och då fann man, att ytans förmåga att lagra värme var större vid flera kratrar än annorstädes, detta tolkades så att kratrarnas bottnar hade ett tunnare skikt av stoft.

Även om månen idag har kartlagts långt utöver den noggrannhet en amatör kan uppnå, så är den fortfarande ett outtömligt mål för strövtåg med teleskopet. Det är ju dock ett land, större än Afrika, som, trots sin silverne uppsyn, med rätta förtjänar att kallas "en svart värld".

Seleniternas gåta.

Som vi minns lekte Kepler med tanken att måninvånarna, seleniterna, skulle ha byggt månen full med sina runda stadsmurar. Men det blev i ett tidigt skede klart, att det inte kunde finnas särskilt mycket atmosfär att tala om på månen, och redan på sextonhundratalet hade man klart för sig att där inte kan iakttas några som helst moln, spår av regn, eller dimmor. Om månen alls hade någon luftkrets, så var den av allt att döma för tunn för att möjliggöra liv.

Men de som ville tro på att seleniter fanns, gav inte upp så lätt. Kanske seleniterna klarade sig utan luft. Eller kanske det var så, att det nångång i forntiden hade funnits både luft och vatten på månen. Seleniterna kanske var utdöda nu, men man kunde kanske spåra deras byggnadsverk.

Schröter tyckte sig se spår av selenitverksamhet, och trodde fullt och fast på deras existens, och han fick efterföljd. Sommaren 1822 observerade München-astronomen Franz von Paula Gruithuisen (1774-1852) Hyginus-rännan mitt på den synliga månytan. Området ser spännande ut i ett teleskop. Där finns ett virrvarr av berg, bergskedjor, "sjunkna kratrar" och sprickor. När man iakttar saker vid synbarhetens gräns, träder människans förmåga att bringa ordning i kaos in, och man tror sig se saker som egentligen inte finns. Ett exempel från ett drygt halvsekel senare var kanalerna på Mars. Och ett sentida exempel från Mars är det "ansikte" man ansåg sig kunna urskilja på en Viking-bild. Men tillbaka till sommaren 1822.

von Paula Gruithuisen förkunnade, att han hade upptäckt ruinerna av en av de forntida seleniternas städer. Hans samtida, särskilt J.H. von Mädler, tillät sig vara av annan åsikt. von Mädler publicerade teckningar efter egna observationer med enbart ett kaos av bergskedjor.

Seleniterna hängde med i en eller annan form medan debatten handlade om månen kunde ha en atmosfär eller inte. Man kan avgöra saken genom att iaktta när månen täcker någon stjärna eller planet. Detta sker rätt ofta, redan Aristoteles säjs ha sett månen dölja planeten Mars och tog det som bevis på att Mars låg längre borta än månen.

Britten George Biddell Airy (1801-1892) föreslog en metod, med vilken man skulle konstatera om månen hade en atmosfär eller inte. Om någon luft fanns tillstädes skulle man med Airys metod tillockmed få fram atmosfärens täthet. När månen täcker någon annan himlakropp, måste ljuset från den andra himlakroppen passera genom en eventuell atmosfär, både just före himlakroppen försvinner bakom månens kant, och genast efter att den dyker upp igen. En luftkrets skulle böja ljuset och förorsaka att det först avtog men sedan förbli synligt ännu ett ögonblick efter att det egentligen borde vara avskärmat. Likaså skulle ljuset framträda ett ögonblick före beräknad tid.

Airy själv hävdade att han hade iakttagit fenomenet men redan hans yngre samtida kunde konstatera, att om det fanns en atmosfär på månen, så var den alltför tunn för att ge upphov till ett observerbart brytningsfenomen.

Det hade även blivit klart varför så var fallet. Månens gravitation är så liten, att gasmolekylernas värmerörelse vid de temperaturer som på dagsidan råder intill ytan skulle ge en del av dem hastigheter, som skulle vara större än månens flykthastighet. Om man hämtade luft till månen till ett yttryck av en jordatmosfär, så skulle största delen av gasen vara borta redan inom några tusen år.

Ungefär ett sekel före Apollo-flygningarna kunde den svenska publikum låta sig informeras av exempelvis Sir Joseph Norman Lockyer (1836-1920) i en text av följande lydelse och gammalstafning:

"Der finnas hvarken sjöar eller strömmar, och så vidt man ännu känner, ej ett spår af vatten, samt följaktligen ej häller några skyar som skydda ytan för de brännande solstrålarna; och hvad mera är, der finnes ingen märkbar luftkrets. Alltså er det sannolikt att intet lif finnes på månen." /9/

Men läsarna tyckte sannolikt att Camille Flammarions osäkerhet lät mer lockande:

"En otyglad fantasi skulle kunna befolka denna vår grannvärld med varelser, intelligenta som vi, kanske intelligentare, hvilka likväl, liksom möjligen vi om månen, hysa de mest oriktiga och förvända åsikter om lifvet här på vår jord. Dessa, om de nu existera, lefva där under för oss så underliga och främmande naturförhållanden, att vi till och med nästan anse det vara omöjligt för någon varelse att där vistas. Vi anse månen för en torr, bergfylld öken, utan någon egentlig luft och utan vatten. Kanske hafva vi dock allt för raskt dragit våra slutsatser. Naturen har ju så många medel i sin magt..."/10/

I mitten av senaste århundrade hade historierna om mån-invånarna slutligt förpassats från vetenskapens till science-fiction-författarnas domäner, och så kommer det att fortsätta, tills de politiska beslutsfattarna öppnar vägen för månens bebyggande.

Det kunde ju ändå finnas en mycket uttunnad atmosfär på månen. Man kunde spana efter den genom att observera spektrum från fixstjärnor just då de täcks av månkanten och där leta efter spektrallinjer från en månatmosfär. Man kunde kanske iaktta om månens atmosfär påverkade strålningen från punktformiga radiokällor i rymden, "radiostjärnor" sa man på femtitalet. Och så vidare. Det är typiskt, att grälet om "har setts - har inte setts" fortsatte neråt steg för steg efterhand som observationsmetoderna förfinades. I slutet av 1800-talet tvistade man kring ett observationsgränsvärde för trycket på 1/1 000 av en jordatmosfär. Under 1950-talet hade man kommit ner till nivån 1/10 000...1/20 000, och debatten fördes med samma hetta. Så sänkte försök att iaktta meteorer gränsvärdet till 1/100 000 av en jordatmosfär, och vid den osäkerheten blev det./11/

Nu är saken uppklarad på platsen. Jämfört med interplanetarisk rymd finns det en gasförtätning runt månen, men den är så förtunnad, att atomerna och molekylerna som ingår i den oerhört sällan törnar mot varann. Gastätheten är större 500 km ovanför jordytan. Man kan inte tala om något gastryck. I praktiken går gränsen mellan rymden och månen längs de översta stoftkornens övre ytor. Det har tillockmed konstaterats att rymden - eller åtminstone en del av partikelströmmen från solen - tränger in under stoftkornens yta och berikar månmaterialet med väte och andra ämnen från solen!

En del av de atomer man träffar på ovanför månytan, väte, helium, neon, kommer från solvinden. En annan del, närmast argon, härrör sig från radioaktiv grundämnens sönderfall inne i månmaterialet. Att kalla det hela atmosfär är att ta i, men dess mängd fördubblades varje gång en Apollo-farkost landade på månen. Efter några månader hade solvinden och solstrålning sopat rent igen. /12/

Men där har Greenpeace och andra missriktade miljövänner en orsak att stoppa vidare bemmanade månfärder om det inte hittar på något annat.

Kratrarnas uppkomst.

Kratrarna är tydligt av olika ålder. Ute på maria-ytorna finns det få stora kratrar, och de flesta av dem ser fräscha ut. I höglanden är kratrarna hopade bredvid och på varann. Många av de stora ringbergen, Bailly med diameter 295 km och djup 4 km, och Clavius, diameter 232 km, djup 4,9 km, är sönderhamrade av andra nedslag som är mindre, men stora nog att ses även i små instrument från jorden.

En del av kratrarna har mjuka konturer och förefaller nedslitna, medan andra är fräscha, skarpa och väl avtecknade. Skillnaderna blir större ju lägre ner i storlek man kommer. Ett bra exempel på olikheterna kan man se i storkrater-formationerna väster om Mare Nectaris. Några nätter efter nymåne ser man även med en liten kikare den färska Theophilus (101 km), intill de betydligt mer avrundade Cyrillus (97 km) och Catherina (89 km), som är av alldeles annan form.

Kraterformerna är även bundna till storlek. De mindre kratrarna, upp till tio kilometers diameter, är enkla runda gropar med upphöjda kanter. Schröters regel har nämnts, materialet i upphöjningarna runt kanterna räcker alltid till att fylla gropen, men inte mer.

Större kratrar, över ett tiotal kilometer i diameter, har mer komplicerade och mångskiftande former. Man ser terasser i väggarnas insidor, uppenbarligen har groparnas botten fyllts ut genom att sidorna har gett efter och störtat in. Ofta har de terasserade kratrarna en centraltopp, den är oregelbunden och når inte över den omgivande terrängens nivå. I storkratrarna har bottnen av gropen delvis återgått till ett s.k. isostatiskt jämviktsläge efter nedslaget, det omgivande trycket har förorsakat instörtning medan undertrycket har lett till att material har lyfts upp, så att förhållandet mellan diameter och djup blir generellt sett flackare ju större kratern är.

Stora, mycket gamla kratrar, som Plato, kan ha en flat mare-lavafylld botten, som följer månytans rundning såpass, att en iakttagare i mitten av kratern inte ens skulle se randbergen, eftersom de blev under horisonten. Och i bottnen av många kratrar ser man även förkastningssprickor, som löper kors och tvärs.

De allra största ringformationerna, bassängerna, visar sig på bilder från rymdsonderna ha en multipelstruktur. De består av koncentriska ringar. Tydligast ser man detta på bassängerna på månens baksida, men granskar man Mare Imbrium, så kan man spåra delar av en inre ring, som har dränkts i mare-ytmaterialet. Mare Nubium och Mare Nectaris visar liknande spår. Mare Orientale avslöjades av rymdsonderna som en mycket tydlig mångfaldig ringformation, som likt ringarna på en måltavla dominerar ett stort område av månytan. Mellan höjderna ser man hur dels nedslagssmältor, dels mare-material har vällt ut och bildat lavafält, som påminner om frusna dammar.

Vulkaner eller nedslag?

Då Verne skrev sina månböcker ansåg de flesta astronomer att månens kratrar och ringberg var vulkaniska formationer, utslocknade vulkaner.

Men trots att författarna flitigt jämförde månkratrarna med vulkanformationerna på jorden - Neapel-området i Italien var populärt - så mötte den vulkaniska teorin motstånd. Man pekade på att de jordiska vulkankratrarna nästan alltid är gropar uppe på upphöjningar, medan månkratrarna regelmässigt är fördjupningar. De jordiska vulkanerna förekommer i klart urskiljbara bälten och zoner, månkratrarna fyller upp höglanden helt och är slumpmässigt spridda över maria-ytorna. Sällan är de jordiska vulkankratrarna cirkelrunda, medan de månkratrar som inte är det utgör undantag. De jordiska vulkankratrarna över en kilometer stora är lätt räknade, på månen finns kratrar av alla storlekar. Och så vidare.

Newtons samtida och trätobroder, mångsysslaren Robert Hooke (1635 - 1703), jämförde i verket "Micrographia" 1665 kratrarna med de formationer, som uppstår i kokande gipsmassa:

"När de sista bubblorna har stigit upp till ytan, synes den vara fylld med större och mindre upphöjningar, vilkas form helt överensstämmer med dem man finner på Månen, och då man håller ett brinnande ljus i ett annars mörklagt rum, och låter ljuset falla på ytan från olika håll, kan man fullständigt efterlikna de fenomen som förekommer på månytan efterhand som strålarna från Solens ljus mer eller mindre belyser dem."/13/

Hooke gjorde också nedfallsprov. Han fällde ner blykulor i våt piplera, och fann att kratrar uppstod även då. Men han förkastade nedslagsidén:

"Med tanke på Månens situation och omständigheter finns det ingen möjlighet att händelser snarlika dessa skulle vara upphov till fenomenen, ty det är omöjligt att tänka sig varifrån dessa kroppar skulle härstamma, och lika svårt att förstå varför Månens materia skulle vara mjukt."

Skratta lagom. Den första asteroiden upptäcktes nyårsnatten 1801 och först ett par år senare godtog franska vetenskapsakademin att meteorstenar hade sitt ursprung utanför jordens atmosfär.

I Hookes fotspår uppstod den s.k. magmatiska teorin. Då månen var ung och i halvsmält tillstånd, skulle väldiga gasbubblor ha trängt upp från månens inre, och vi skulle se spåren efter deras utbrott. Även stigande magma-massor kunde åstadkomma formationerna.

Den magmatiska teorin har ännu endel anhängare, och inte helt utan grund. Flygresenärer från Sverige till Finland känner väl till Åva i Brändö kommun, Åland, som en iögonfallande vacker, cirkelrund formation, med en innerdiameter 5 nautiska mil, ca 9 km. Ytterkantens diameter är 10...12 nm. Den urskiljs tydligt även på sjökorten. En motsvarande formation, Mossalafjärd i Houtskärs kommun, är mera täckt av vatten och även mer fragmentarisk, men urskiljs tydligt på sjökorten. Diametern är 6 nm. En tredje, nästan helt under vatten, finns norr om Simskäla på Åland.

Fasten formerna är regelbundna och i högsta grad påminner om månens kratrar, så kan våra geologer visa, att de är intrusiver, inte nedslag. Det är fråga om "bubblor" av granitsmälta, som har stigit upp genom jordskorpan. Då de stelnade låg hela härligheten ännu på tiotals kilometers djup. Årmiljardernas erosion har fört dem till ytan och blottlagt dem. Intressant nog finns en riktig nedslagskrater, Lumparen, i samma område, och Lumparen är inte alls lika symmetrisk som Åva eller Mossalafjärd.

Det finns motsvarande intrusiv-formationer på andra håll i världen, en av de vackraste är den som Mercury-astronauterna i tiden fotograferade i Atlas-bergen i Marocko.

Under 1800-talet började en och annan på allvar fundera över om månkratrarna ändå kunde vara spår av nedslag. Icke helt oväntat jämförde militäringenjörer kratrarna med spåren av projektiler avskjutna mot pansarplåt, och med granatgropar. Bland astronomerna var det britten Sir Richard Anthony Proctor (1837 - 1888) som år 1873 förespråkade nedslagsteorin.

De granathålsspäckade slagfälten från första världskriget påminde på ett fasansfullt sätt om månens yta.

Den tyske geologen Alfred Lothar Wegener (1880 - 1930), mer känd som fader till teorin om kontinentaldriften, granskade också fysiken bakom kosmiska nedslag, vilket han publicerande 1918. Wegener konstaterade, att de krafter som påverkar nedslagshändelsen dels är masskrafter, dels kohesionskraften mellan molekylerna, det vill säja materialets hållfasthet. Vid nedslag med kosmiska hastigheter blir masskrafterna så stora, att materialhållfastheten saknar all betydelse. Ska man göra laboratorieprov i liten skala måste man använda ett material utan hållfasthet, tillexempel cementdamm. Wegener använde faktiskt cementdamm och ibland kritpulver, och fick fram formationer, som till sina proportioner och morfologi motsvarade månkratrar. Därmed började vad man kan kalla den modärna nedslagsforskningen./14/.

I början av nittonhundratalet kunde ett och annat folkbildningsljus långt ute från metropolerna ännu hävda att månhaven var gammalt havsbotten, men seriösa forskare omfattade allmänt, att maria-ytorna var följden av stora lava-utbrott. Lavaflödesteorin stöddes av att man iakttog "spök-kratrar" eller "sjunkna kratrar" , sådana syns tydligt tillexempel på Mare Imbrium. Då nedslagteorin vann omfattning - vilket den gjorde lättare än Wegeners mer kända teorier - uppstod även teorier om lavaflödenas nedslagsursprung. De jätte-nedslag, som hade grävt ut maria-bassängerna, skulle också ha frigjort så mycket hetta att smält mark skulle ha fyllt gropen. Alternativt kunde nedslagen ha slagit hål i månskorpan och släppt fram djupsmälta, som sedan fyllt bassängerna./15/

Visst är det fråga om lavaflöden, men som vi ska konstatera i kapitel 10, är händelsekedjan från bassängnedslag till mare-slätt något mer komplicerad än så.

Månens tidsåldrar.

Den begynnande rymdåldern satte fart i en ny yrkesgrupp. Geologerna tog över kartläggningen av himlakropparna, och försökte, förutom att beskriva formationerna även förklara deras uppkomstordning enligt gängse principer.

Inom månens stratigrafi gäller samma regel som på jorden: yngre formationer ligger över och täcker de äldre. Forskaren Eugene Merle Shoemaker (1928 -1998) vid US Geological Survey var alltsedan 1950-talet pionjär på området. Han började med månen, och där hade han traditioner att falla tillbaka på. Redan 1893 tolkade Grove Karl Gilbert (1843-1918) sina observationer av maria-ytorna som spår av nedslag fyllda med lava, som bar senare spår av mindre nedslag. Shoemaker systematiserade observationerna och publicerade verket "Stratigraphic Base for a Lunar Time Scale" (En stratigrafisk bas för månformationernas tidsskala) i USGS-s publikationsserie 1962.

Räknar man med att man från jorden kan observera omkring 40 000 kratrar med diametrar 1 km eller större, och att månens yta har funnits till i drygt 4 miljarder år, så får man i medeltal ett kraterskapande nedslag per 100 000 år. Tar man med, att det finns minst lika många kratrar på månens baksida, blir nedslagstakten något högre, ett nedslag per 20 000...50 000 år.

Forskarna noterade emellertid att nedslagen inte har skett i någon jämn takt. Maria-ytorna är nästan fria från kratrar över en kilometer i diameter, medan höglanden är pepprade av dem. På ejekta-ytorna från större kratrar och bassänger ser man mycket olika mängder mindre nedslag. Generellt kunde man dra slutsatsen, att de större nedslagen skedde tätare före maria-ytorna uppstod än efter det.

Shoemaker och andra delade in månens utveckling i tidsåldrar, som i likhet med praxis på jorden, fick namn efter typformationerna. Den äldsta utvecklingsperioden blev den pre-nektariska eran, med formationer, som hade uppstått före Mare Nectaris kom till. Under pre-nektarisk tid uppstod själva månen och det mesta av dess högland. Den nektariska eran var den första i en serie mare-eror, varav den sista var den imbriska eran, markerad av Mare Imbriums uppkomst.

Den post-imbriska tiden indelades efter storkratertyper på maria-ytor. Den äldre, eratostheniska eran, karakteriseras av att dess kratrar, som Eratosthenes, överlagrar maria-ytorna men saknar strålsystem. De yngre, de copernikaniska kratrarna (obs! INTE copernikanska, enär namnet hänsyftar på formationer, inte på en människa) har strålsystemet kvar. Den allra yngsta delen av månytans formationer sammanfördes till den tychoniska eran, kratern Tychos strålsystem och kratern Aristarchus räknades dit.

Givetvis hade man inga dateringar i absoluta år att ställa upp. Men kraterförekomsten tydde på, att erorna fram till den imbriska var hopade mot början av månens utveckling, och på att de post-imbriska krater-erorna skulle omfatta minst hälften av månens hela historia.

Det var en bra och djärv gissning, fast inte djärv nog, som vi senare ska se.

Måne kall eller måne het?

Gilberts iakttagelser ledde till att vad man kunde kalla "den kalla skolan" uppstod. Enligt den uppstod månen samtidigt med resten av solsystemet genom att mängder av ursprungsmateria hopade sig. Månen skulle fortfarnade vara en primitiv, outvecklad himlakropp, som saknade inre struktur och var kall. Man vill se månen som en anhopning lika ursprungligt material som det man fann i sk. kondritiska meteoriter. Kraftigast uttalade sig kemisten och nobelpristagaren Harold Clayton Urey (1893-1981), som år 1961 skrev:

"De jordiska bergarterna har genomgått en lång utveckling och diferentiering i jordskorpan, uppenbarligen som följd av delsmältor, som har fört material djupt från jordens inre till dess yta. Alla sådana tecken på differentiering synes saknas på månen."/16/

Med andra ord skulle månen vara en gigantisk provbit på förhållandena vid solsystemets uppkomst. De, som omhuldade någon form av vulkanism som förklaringar till maria-formationerna protesterade våldsamt. Föutom de naturliga hänvisningarna till månhavens vittnesbörd framhöll de, att det nog hade funnits värmekällor att hetta upp månens inre med, i första hand ackretionsvärmen då månen sammandrog sig, i andra hand värmen från radioaktivt sönderfallande ämnen i månens inre. Månen kunde mycket väl ha ett inre i delvis smält tillstånd, och den kunde tillockmed vara differentierad så, att de tyngre grundämnena skulle ha skilt sig från de lättare.

Förkämpen för "måne varm"-skolan var kartläggaren Gerard Peter Kuiper (1905-1973), som redan 1954 påstod, att differentiering är en del av planeternas normala utveckling. Kuiper hävdade också högt och ljudligt att de första proverna från månen skulle ge honom rätt.

Kuipers skola medgav nog att Imbrium-bassängen var ett nedslagshål, men att det hade fyllts av smälta från månens heta inre, sedan nedslaget hade öppnat vägen. Den finländske meteorit- och sedermera månforskaren Hugo Birger Wiik, som under femtitalet var verksam under Urey, berättade engång för mig, att man förvisso även i det lägret suktade: "När vi blott kommer till månen, så..."

Trenne teorier.

En kärnpunkt var naturligtvis frågan hur månen hade uppstått. Kemisten Urey ansåg att månen hade uppstått alldeles fritt för sig, och sedan hade snappats upp av jorden. Astronomen Kuiper hävdade att himlakroppar inte snappar upp varann, månen måste ha uppstått i närheten av jorden och samtidigt som den.

Det fanns ett tredje scenario som hade sina anhängare. På 1880-talet hade Sir George Darwin (1854-1912), den store naturforskarens son, föreslagit att paret jorden-månen skulle ha uppstått genom klyvning, fission. Den nyuppstådda jorden skulle ha varit en smält, oerhört snabbt roterande kropp, som hade slängt ut en droppe, som sedan, som följd av tidvattenfenomenen (se nästa kapitel) skulle ha drivits ut från jordens närhet till sin nuvarande bana.
    Amerikanen William Henry Pickering (1858-1938) bär skulden för den vulgärteori, enligt vilket man ännu skulle se stället därifrån månen lossnade som Stilla Havet. Pickering, som trodde på Wegeners teori om kontinentaldrift, lyckades samtidigt få "förklarat" hur det kom sig att Nord- och Sydarmerika hade slitits loss från Eurasien, och hur Atlanten hade uppstått. Detta slagets världsförklarare har vi dessvärre ännu inte sluppit.

Allvarligare förespråkare för fissionsteorin stödde sig på bland annat det, att månens medeldensitet är endast 3,3 gram per kubikcentimeter, medan jorden har en medeldensitet på 5,5 g/cm3, däremot svarar månens medeldensitet mot tätheten i jordskorpan. Fissionsmotståndarnas bästa argument var, att månens bana rimligen då borde ligga över jordens ekvator och inte följa ekliptikan.

De här tre teorierna, separat uppkomst, uppkomst intill jorden och fission, förekom i olika versioner där svagheterna förklarades bort efter bästa förmåga. Vid tiden för Apollo-programmets tillkomst förklarade rymdkommitten vid vetenskapsakademin i USA, att utredningen av månens uppkomst var en av de största vetenskapliga frågorna i vår tid. Det var att ta i, men mitt i stridens larm, i väntan på att månflygningarna skulle bli av, kunde det nog förefalla så.

Som så ofta sker i vetenskapen kunde ingen bevisas ha riktigt rätt, men ingen hade fullständigt fel heller. Urey av "måne kall" var en stor auktoriet bland forskarna i NASAs tjänst, men när författaren besökte månlaboratoriet i Houston sommaren 1971, just före Apollo-15, medgav man tillockmed där, att "månen börjar hetta upp en smula". Det var ett väl tilltaget "understatement", som vi ska se.

----------------

1.B.W.Hapke, R.M.Nelson, W.D.Smythe: "The Opposition Effect of the Moon: The Contribution of Coherent Backscatter." Science, Vol 260, 23 April 1993, s. 509...511.

2. Stillman Drake: "Discoveries and Opinions of Galileo", Doubleday, New York 1957, s.31.

3. Patrik Moore: "The Moon", Mitchell Beazly Publishers, London 1981, s.12.

4. William P Sheehan, Thomas A. Dobbins: "Epic Moon", William-Bell, Richmond 2001, ger en omfattande översikt av den teleskopiska kartläggningen av månytan från Galilei till våra dagar.

5. David Ewing Duncan: "The Calendar" 1998, svenska "Kalendern", övers. Gunnar Rydström, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1999, s. 234.

6. Willy Ley:"Ranger to the Moon", Signet-NEL, New York 1965, s.26.

7. P.Cadogan:"The Moon - Our Sister Planet", Cambridge University Press, New York 1981, s. 20..22.

8. NASA SP-155 "Significant Advances in Space Sciences 1965", NASA, Washington 1966.

9. J. Norman Lockyer: "Astronomi. Öfversättning af Dr H.Hildebrandsson", Klemmings, Stockholm 1876, s.58.

10. Camille Flammarion: "Populär Astronomi", fri bearbetning af N.V.E.Nordenmark, Bonniers, Stockholm 1897, s.146.

11. P.Moore: "Guide to the Moon", Lutterworth Press, Guildford and London, 1976, s.120...126.

12. I Alma'r, A Horvath: "Do We Need "Environmental Protection" in the Solar System?", IAA-89-634, preprint, 40th Congress of the IAF, Malaga 1989, samt R.R.Vondrak: "Environmental Modification by Lunar Base Activities", IAA-89-633, samma konferens.

13. Robert Hooke "Micrographia", citerad i B.M.French: The Moon Book", Penguin Books, Harmondsworth 1978. s.57.

14. Willy Ley, Chesley Bonestell :"The Conquest of Space", Sidgwick and Jackson Ltd, London 1950, s.68

15. Presenterat som "gällande consensus" i t.ex. Karl Stumpff: "Astronomie. Das Fisher Lexicon." Fischer Bu cherei, Frankfurt a.M. 1957, s.182.

16. Richard S. Lewis: "Space Exploration". Salamander Books, London 1983. s. 130.


Sänd Era kommentarer till e-postadressen juhaniwestman@gmail.com
Tillbaka till Introduktionen.
Tillbaka till paradsidan.