varggrottan.html
© J.Westman 1997, 2005,2018

Varggrottan och klimatperioderna


Efter en bakgrund om Varggrottan sammanskriven 15. 10. 1997

Istider och mellanistider.

Om Varggrottan verkligen var bebodd av människa så var det sannolikt för mer än 100 000 år sedan, under värmeperioden Eem, den värmetid som föregick vår egen klimathistoriska värmeperiod. Eemisk värme rådde från för mer än 120 000 år till 117 000 till 110 000 år sedan. Sedan vidtog den långa period som kallas Weichsel-kallperioden, som räckte till för 10 000 år sedan.

Weichsel var inte någon kontinuerlig istid fast klimatet generellt sett var kallt, Finland var inte hela tiden nedisat under de här 100 000 åren, och hela perioden var inte heller oförändrat kall.
   Den såkallade Tidiga Weichsel-istiden började kring 117 000, kanske bara för 110 000 år sedan. Den var kall nog, men i varje fall mycket kort, den räckte bara i tiotusen år . Under den tidiga Weichsel-nedisningen nådde isen på ett ungefär endast till höjden av Uleåborg-Pudasjärvi, hela mellersta och södra Finland var isfritt.
    Perioden från 90 000 till 74 000 år sedan var en mellanperiod, inte istid men kallare än nu, den såkallade Brörup-interstadialen. Interstadialer är kallare än de egentliga värmeperioderna, interglacialerna.
    För 74 000 år sedan, Mellersta Weichsel, bröts Brörup av en glacialperiod, och hela Finland täcktes av is. Varggrottans äldsta avlagringar är åtminstone äldre än så.
   Mellan-Weichsel slutade i en ny interstadial som räckte till för 28 000 till 26 000 år sedan och så kom sen-Weichsel med den stora nedisning som nådde sin kulmen för 18 000 år sedan. Isen nådde då långt ner i mellaneuropa och över vårt land stod isen 3 kilometer tjock. Avsmältningen började för 13 000 år sedan och bröts av en plötslig köldknäpp kallad Yngre Dryas, som kom plötsligt och tog slut ännu mera plötsligt för drygt 10 000 år sedan.

Värmetiderna verkar räcka i drygt 10 000 år och de kalla perioderna mellan dem i 100 000 år.
   Före Eem-värmeperioden rådde också kallt klimat i 100 000 år, perioden kallas Saale.
   I Lappland har vi ju avlagringar från den värmeperiod som föregick Saale, den som kallas Holstein, som är 250 000 år gamla. Holstein var en mycket varm period.

. I Tyskland och Holland har man mycket tillförlitligt daterat längden på de föregående interglacialerna, Eem och Holstein. Eem-interglacialens skogsperiod räckte i bara 10 000 år, Holstein-interglacialen före den i 15 000 år. De här skogsperioderna är överraskande korta. Nu har vi haft trädväxtperiod under i runt tal 10 000 år redan, lika lång tid som hela Eem räckte,. Dessutom visar Milutin Milankovitj-s solstrålningskurvor på riktning kallare, och vad än koldioxidutsläppen åstadkommer på kortsikt så kommer nästa istid obevekligt om ett par tusen år.

Stenåldersmänniskan uppfann slit- och slängtekniken.
Stenverktygens eggar blir snabbt slöa då de bryts, och försöker man vässa dem på nytt genom retucheringsknackning förlorar de sin ursprungliga form. Urmänniskan kastade bort dem och gjorde sig nya redskap. Arkeologerna finner dem liggande på stycknings- eller boplatserna i tusental och åter tusental. Däremot var innovation inte i ropet bland urmänniskorna.

    Från Varggrottans tid finns ett spjut, som hittades i eemiska avlagringar i Lehringen i Niedersachsen 1948. Det har daterats till 125 000 år. Spjutet eller lansen var avsett för stöt. Den hittades mellan revbenen på en rakbetad skogselefant. På den tiden levde neanderthhal-människa i Europa och man får till leda veta att neandertalarna gick sitt byte in på livet och levde farligt.
   Det där kan inte vara riktigt sant. En samling vackert formgivna kastspjut hittades på 1990-talet i avlagringar i Schöningen. Schöningen-kastspjuten är troligen hela tre fullständiga glacial-interglacialcykler äldre än Lehringen-lansen, eller minst 500 000 år gamla!
    Schöningen-spjuten är gjorda av tätvuxen silvergran, Abies alba, som har växt i tretti - förti år. Granstammarna har barkats, kvistats och ytvirket har täljts bort, och så har spetsen täljts ut i rotändans hårda virke. Spjuten är 1,82, 2,25 och 2,3 meter långa och diametern på två av spjuten är 3,5 centimeter, det kortaste är 2,5 centimeter i diameter. De ser ut som modärna tävlings-kastspjut fast större och tyngre. En kommentator skriver i Nature:
   "De här spjuten var tunga och användes bäst av stora starka karlar.. De långt senare neandertalarna - som också använde spjut - var också mycket mer robusta än modärna människor är."

Vilken människa bodde i Varggrottan? (Om nu någon nånsin bodde där?)
   Ur-människoarten Homo erectus uppstod i Afrika för knappt 2 miljoner år sedan och spred sig över hela Gamla Världen, från Afrikas atlantkust till Kina och Indonesien. De levde kvar till för 200 000 år sedan. I Kina. Det är bara i Asien forskarna fortfarande vill se de sena H. erectus som en direkt förfader till dagens människor. Den allmännast omfattade åsikten på 1990-talet är att modärn människa kanske uppstod ur H.erectus-stadiets förfäder eller ur tidiga H.erectus, men detta skedde i Afrika och de första stadierna kom redan för mer än en miljon år sedan.
   Neandertalarna uppträder från 250 000 år sedan i Europa – mitokondrisk DNA placerar skiljelinjen mellan dem och vår art, H. sapiens, till 600 000 år sedan.
   Människofynden i Europa från mellanpleistocen - en miljon till 100 000 år sedan, har klart större hjärnvolym än asiatiska och afrikanska H.erectus.
   Människolämningarna är flera tiotal: en käke från Heidelberg, upptäckt redan 1907, en skalle från Petralona i Grekland, ett grovt lårben från Boxgrove i England, mer eller mindre fullständiga skallar från Verteszöllös i Ungern, Montmaurin och Arago i Frankrike, och några spanska fynd i slutet av 1990-talet, som preliminärt har kallats Homo antecessor för att markera deras möjliga förfadersställning till neandertalarna eller oss eller vardera. De är äldre eller nästan samtida med spjuten från Schöningen. Yngre är tillexempel skallar från Steinheim i Tyskland och Swanscombe i England. Björn Kurtén skrev redan år 1985:

    "Karakteristiskt för dem är en utomordentligt robust kroppsbyggnad. De kända skelettbenen är enormt kraftiga och skallarna har tjocka ben liksom hos asiatiska H. erectus. Hjärnvolymen är större än hos samtida erectus, från 1 250 till 1 500 kubikcentimeter. I olikhet med H. erectus skuggas inte ögonen av en sammanhängande valk, utan den är avbruten över näsryggen. I alla dessa avseenden finns likheter med de senare europeiska neanderthalarna."

Det finns också forskare som talar om "arkaisk H. sapiens" vilket enligt Kurtén inte förpliktigar till någonting alls, andra talar endast om för-neandertalare. Hur som helst hade de nästan lika stor hjärna som vi. Annars var de sannolikt kortväxta, grova, hade ingen haka, låg panna, ögonen under tjocka pannvalkar. De verktyg de har lämnat efter sig visar att de var händiga. Vad man än vill kalla dem så måste man kalla dem "människor". De hade en tradition att tillverka vapen och verktyg, det betyder att de hade ett samhälle som de levde tillsammans i.

Stenverktyg, "industrier" och "kulturer".
Arkeologerna har ställt upp en förvillande mängd såkallade "kulturer" och "industrier" som har namn efter de första fyndorterna. En samling redskap från ett ställe kallas "industri". Hittas samma slags redskap från flera ställen grupperas de till en "kultur."

Stenverktygstraditionerna förblev oförändrade i svårfattat långa tidrymder.
    De allra första redskapen, rullstenar, som har slagits av så att en egg har uppstått, de såkallade Oldowan, uppfanns för 2,5 miljon år sedan och användes i en miljon år.
   H. erectus-människor uppfann Abbéville-typen för 1,6 miljoner år sedan i Östafrika, och för 800 000 år sedan utvecklades tekniken till Acheul-vapnen, som är bearbetade över hela ytan. Det var också en mycket långlivad tradition. Acheul-redskap användes oförändrade ännu under eemisk tid – under Varggrottans tid.
   Utöver handyxorna tillverkades också specialverktyg som skrapor och tälj-redskap - det är väl tidigt att tala om knivar - de är gjorda av avslagen flis.
Amerikanska forskare har lyckats datera stenverktyg från Diring Yuriakh vid Lena-floden i Sibirien - det är sjutti grader nord - till drygt 300 000 år. Utgrävningarna av platsen fortsätter men implikationerna är klara. Människor med verktyg i acheul-stadium var redan herrar över sin omgivning såpass att de från varma Afrika kunde tränga ut till sibirisk köld. Nyckeln till hur urmänniskorna överlevde vill man se indikationer av i Varggrottan: ett spår av nånting som kan ha varit en eldstad som också har lämnat en mörk fläck i taket.
Från Vindboda har geologerna kol – bränt trä – men det kan ha varit naturlig skogsbrand också. Men vi vet från annat håll att människan dels hade de eld att värma sig vid, dels en effektiv jaktteknik, som grundade sig på kastspjut kompletterat med stöt- och slagvapen att döda sårat byte med.


Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com

Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.