© J Westman 2002, 2005, 2008. jw 31.03-08, 31.10-12.

Vi som alla andra djur.

Människans evolution består av olika skeden där en mängd olika former uppstått, och slumpen har avgjort vilka av de efterkommande som har levt vidare och gett upphov till nya former. Utforskning av människans förhistoria handlar inte längre om att hitta "felande länkar", annat än i dåliga amerikanska populärvetenskapsprogram, och vår evolution skiljer sig inte alls från den i resten av naturen.


Fossilen i Djurab-öknen.

Idag är det öken - Djurab-öknen i norra delen av republiken Tchad. Djurab-öknen ligger i norra delen av ett stort lågland mitt i Sahel-området, ett lågland större än Finland, som i slutet av istiden för tiotusen år sedan till stor del var täckt av vatten - Mega-Tchad-sjön. Dagens Tchad-sjö är en liten rest i låglandets södra del, resten är öken.

Klimatet var fuktigare där för 6...7 miljoner år sedan. Det var på den tiden Medelhavet var större än nu, kort efter snördes ju bassängen av och torkade ut i flera repriser, för sådär fem miljoner år sedan, med klimatförändringar i hela regionen som följd. Men då, för sex till sju miljoner år sedan var området intill Mega-Tchadsjön en slätt, översvämmad då och då av de floder som rann ut i sjön.
    I västra Djurab-öknen upptäckte ett tchadiskt-franskt forskarteam 1997 fossilförande lager på ett ställe som heter Toros-Menalla - nu känner man ett förtital arter ryggradsdjur från en av fyndplatserna med det föga romantiska namnet TM 266 - och av det förtital arter ryggradsdjur var hela 24 arter däggdjur. Avlagringarna med faunan består av vattenavlagrad sandsten med spår av rötter, termitbon och dyngbollar från skarabeer.

Faunan är minst sagt blandade karameller. Där finns sötvattenfisk, sköldpaddor och krokodiler, alla djur som lever i sötvatten, och en del har släktingar i Nilen och i Tchadsjön än i dag. Ormar och ödlor har levt på torra land. Också däggdjur som gillar vatten, som flodhästar och en utterart, men sedan också både skogs och gräsmarksdjur av alla de slag: rovdjur som hyenor, stora sabeltandskatter - Machairodus giganteus - elefantdjur, flera arter, vidare vildsvin, antiloper och andra partåiga hovdjur av olika slag, hästar av arten Hipparion abudhabiense - som av namnet framgår känd från Abu Dhabi vid Persiska Viken. Därtill trädlevande djur som ekorrar och apor. Det är med den rika faunans hjälp - särskilt studier av växtätarnas tänder - som forskarna kan beskriva miljön som en mosaik av sjöar, gräs-savanner och galleriskogar runt vattendragen. Endel djur är kända från väldaterade avlagringar i Östafrika, och eftersom en del av dem levde under en mycket begränsad tidrymd kan forskarna med stor säkerhet ge avlagringarna i Toros Menalla i Djurab-öknen en ålder på mellan 7 och 6 miljoner år.

Och mitt i det hela kom huvudvinsten: den 19 juli år, 2001, fann Djimdoumalbaye Ahounta från Tchads vetenskapliga forskningscentral lämningar – en nästan hel skalle - av en hominid - den grupp som omfattar fossila förmänniskor, urmänniskor, istida människor och oss. En mycket tidig hominid alltså - från den tid som molekylärbiologin förutspår att var den ålder då chimpansernas släkte och det som skulle bli människor skildes från varann. Ahountas fynd fick genast ett smeknamn : Toumaii, ett namn på språket goraniska, som talas i Djurab-öknen, det betyder "hopp om liv".

Toumaii - porträtt av en förfader.

Vacker var han inte, Toumaii - för det var en "han" eller ska man ännu säja "hanne". Enorma ögonbrynsbågar och en låg skalle bakom dem med en hjärnskål av chimpans-storlek, framskjutande käkar - men ändå en ansiktsbyggnad och en tandbyggnad som klart skiljer honom från gorillor och chimpanser. Utöver kraniet, som Ahounta fann, har man en uppsättning bitar av underkäke - tillräckligt för att både slå fast att det handlar om ett nytt släkte och en ny art bland de fossila hominiderna - den har fått namnet Sahelanthropus tchadensis - Sahel-människan från Tchad. Många karaktärer skiljer också från de hominider som kommer efter - Orrorin som är nästan samtida, släktena Ardipithecus och Australopithecus med lite större hjärnskålar som kommer senare med parallellgrenen Paranthropus, de tidiga släktena Homo som är ännu senare då förmänniskan börjar använda verktyg.

Upptäckarna, med fransmannen Michel Brunet som första författarnamn, hävdar att det här handlar om den nu äldsta kända medlemmen av hominiderna, och att den står nära det skede i tiden då utvecklingslinjen som förde till chimpanserna skiljde sig från den linje som förde till för- och urmänniskor och till oss.

Fyndet omfattar än så länge bara kranium och underkäke - vi vet alltså inte hur Sahelanthropus armar och ben var beskaffade - om han ännu klättrade i träd eller redan gick på marken, och om han i såfall gick på alla fyra, hade rest sig upp eller gick med knogarna i marken. Vad miljön anbelangade kunde han ha gort vad som hest av allt det här. Vi vet, att i likhet med de senare förmänniskorna under många miljoner år, var Sahelanthropus sannerligen ingen skapelsens krona - han var en allätare, han åt frukter, rotknölar, smådjur då han kom åt. Men han var ett av bytesdjuren för alla de leoparder, stora hyenor och sabeltandade katter som fick upp vädring av honom.

Numera kan man särskilja klara skeden i hominidernas utveckling, i varje skede uppstår många arter, men det blir allt mera oklart vilken arts avkomma som går vidare:

För 4 till 3 miljoner år sedan känner man en svärm australopitheciner, men även det udda fossilet Kenyanthropus. För sådär 2 miljoner år sedan en svärm tidiga Homo: Homo habilis, Homo ergaster, Homo erectus - i det skede var det dags att vandra ut ur Afrika. Tiden efter 1 miljon år sedan: Homo antecessor, Homo heidelbergensis, Homo neandertalensis i Europa, en annan grupp i Afrika som uppenbarligen gav upphov till Homo sapiens för högst ett par hundra tusen år sedan.

En art av många

Toumaii - eller Sahelanthropus tchadensis - upptäcktes i ett ormåde som hittills har förbisetts av forskingen efter fossila människoförfäder.Östra Afrika har kanske överbetonats som hominidernas ur-hem. Under de senaste tio åren har fossil efter fossil upptäckts i Kenia och Etiopien i östra Afrika 2500 kilometer från Tchad - det handlar om flera Australopithecus-arter från 3 miljoner till 4 miljoner år tillbaka, ett par Ardipithecus-arter som går tillbaks till drygt 5 miljoner år och det omdebatterade fyndet Orrorin tugenensis, 6 miljoner år.

Den första australopithekinen upptäcktes för övrigt redan på nittonhundratjugotalet i Sydafrika. Och 1995 upptäcktes ett 3...3,5 miljoner år gammalt australopithecin-fynd i Djurab-öknen i Tchad - visserligen ett par hundra kilometer österut från Toros -Menalla. För-människorna var alltså utbredda över snart sagt hela kontinenten redan under mycket tidiga skeden. Däremot har inga människofossil som skulle vara äldre än 2 miljoner år upptäckts utanför Afrika. Än så länge, bör väl tilläggas, för säkerhets skull.

Efter tvåmiljonerårsstrecket dyker hominid-arten "Homo erectus" upp på så avlägsna områden som i Sydostasiens övärld - och i Kina. Det var i slutet av adertonhundratalet Eugene Dubois på Java fann det som han kallade Pithecanthropus erectus - den upprättgående apmänniskan. I början av nittonhundratalet fann man i Kina en motsvarande tidig människoart - numera sammanförs de alla under samlingsnamnet Homo erectus för att betona att det redan definitivt handlar om människor som kan tillverka redskap. I Asien företräds åsikten om att "erectus"-människorna ska vara förfäder till dagens människor där - en åsikt som emotsäjs av europeer, amerikaner och - förståss - afrikaner. Istället handlar det om nya vågor av utvandrare från Afrika som tränger undan tidigare inbyggare. Så gick det till också i Europa. Neanderthal-människan, som vi nu vet genom DNA-analys, var väsensskild från Homo sapiens, fanns här långt före sapiens-människa kom hit.

Mönstret upprepas.

Sahel-människan står i begynnelsen av hominidernas utveckling. Men mönstret upprepar sig också i sista ändan av människoslätets utveckling .

Spanska forskare väcker debatt med sin tolkning av människofossilen från Gran Dolina i Atapuerca-bergen i norra Spanien. Det handlar om benrester från sammanlagt minst sex individer, unga och vuxna, som har levat nångång för mer än 780 000 år sedan, från de tider då förfäderna till de typiskt europeiska istidsmänniskorna Heidelberg och Neandertal blev väsensskillda från de urmänniskor som blev stamföräldrar till vår egen art. Den spanske forskaren Juan Luis Arsuaga med kollegor hävdar att de spanska fossilen bör föras till en egen art som de vill kalla Homo antecessor - föregångarmänniska - men då uppstår frågan: vilken art var förfader, och vilka är det som Homo antecessor är föregångare till. Svante Pääbo med kollegor ger med sin DNA-forskning svaret: inte sapiens i alla fall. Sannolikt då neanderthal. Tidsrymden stämmer.

För homo-arten finns det förfäder att välja mellan i Afrika, de tidigare människoarterna Homo ergaster och Homo erectus. Och vad gäller efterkommande till antecessor handlar det om de europeiska förneandertalarna, bland dem Heidelberg-människan, och sedan de äkta neandertalarna. DNA från äkta neandertalare har ju utvunnits och visar tydligt att de senaste ur-människorna som kan ha varit gemensamma förfäder till både neandertalarna och oss bör ha levat för 700 000 till 800 000 år sedan. Det stämmer med åldern på fossilen från Gran Dolina. De spanska forskarna vill ha det till att Homo antecessor står nära den skiljelinje som i Europa gav upphov till heidelberg-neanderthal-linjen, medan de antecessor som de förutsätter har existerat samtidigt i Afrika skulle ha gett upphov till det som sedan blev Homo sapiens. Alltså vi.

Inte så, protesterar brittiska och amerikanska forskare som håller fast vid att de drag i Gran Dolina-fossilen som de spanska paleo-antropologerna hänvisar till inte är tillräckligt markanta för att en sådan här tolkning ska kunna godtas - Homo antecessor är enligt dem en europisk företeelse som bara föregår neadertalarna. Våra förfäder utvandlade ju från Afrika betydligt senare, först för 150 000 till 200 000 år sedan.

Åsikt står än så länge mot åsikt, och alla håller förståss på sitt - mera viktigt är samma insikt om hur evolutionen framskrider, som vad gäller Sahel-förmänniskan, är att det handlar om en mängd arter som levde samtidigt. Vilken art som sist och slutligen fick oss till efterkommande - ja det verkar i varje skede ha varit slumpen som avgjorde.

"Utvecklingsträdet" ett buskage

Vi ser i varje skede, från 6...7 miljoner år sedan till och med vår egen årmiljon, samma mönster: En mängd olika arter. Mångfalden för sju till sex miljoner år sedan börjar först nu framträda, men tillexempel kommentatorn Bernard Wood i vetenskapstidskriften Nature gissar att Sahelanthropus och Orrorin bara är toppen av ett isberg, Woods förväntar sig många olika former från den tid då chimpanserna och hominiderna skiljde sig från varann, och strid på kniven mellan upptäckarna: Alla vill hitta en förfader till oss. Det är föga ära i att hitta ap-förfäder, och knappast någon ära alls att hitta grenar som inte leder någon vart. Ändå är grenarna utan fortsättning i flertal.

Djupast sett handlar det om människans plats i en sådan tingens ordning där utvecklingen inte är förutbestämd utan slumpmässig. I våras(2002) framlidne evolutionsbiologen Stephen Jay Gould(1941-2002) sa det rakt på sak: Man får inte samma film om man spolar tillbaks evolutionen och sätter igång på nytt.

Det här går förståss stick i stäv mot uppfattningen i många religioner, att människan skapades och tilldelades en speciell roll i tillvaron - i judendom och kristendom, skapades som Guds avbild.

Resten av evolutionen har egentligen inte mött något motstånd, men tanken att människan inte är nån skapelsens krona utan bara en produkt av slumpen och omständigheterna inom en generellt lagbunden evolution - det stöter på patrull. Motreaktionen kommer främst från USA och vi känner den som "kreationism" - skapelselära - man vill jämställa religionens berättelser med naturvetenskap.

Man tycker att vi vore mer betjänta av att teologer - och filosofer med för den delen - skulle begrunda vilka slag av moraliska och etiska förpliktelser som blir en följd av att vi, som resultat av samma evolution som frambringar andra djur, i alla fall har fått ett medvetande och förstånd att ta moraliskt ansvar som en följd av det.


Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com

Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.