< Förmänniskor och stenverktyg: Olduway, St Acheul, Abbeville, handkil tools.html
© J.Westman 1999, 2005, 2012, 2014

När redskapen blev verktyg.
Om förmänniskor och stenverktyg för drygt 2 miljoner år sedan – en mellanrapport, maj 1999.
Forskningen presenterar oss titt och tätt med nya uppgifter om änniskoförfäder får drygt 2 miljoner år sedan, om hur de gjorde sina verktyg och vad de användes till.


JW maj 1999, uppdat 5 nov 2005, 31 okt-12, 15 nov-14.

De valde sitt råmaterial och var det undermåligt så kasserades det. De visste precis hur de skulle hantera det och slog loss flisor med upp till trettio slag och mera för att skapa sina verktyg. Det är kontentan av en rapport från ett fyndställe i Kenia, publicerad i Nature våren 1999 - om upptäckten av en ren "fabrik" för att framställa rullstens-handyxor som dateras till 2,34 miljoner år – det äldsta verktygsfynd där också avslagen finns med i stora mängder att man kan rekonstruera arbetsmetoderna.
Ett fynd från lite äldre tid - 200 000 år tidigare - visar förmänniskan i aktion. Det har publicerats i Science våren 1999. För två och en halv miljon år sedan var nuvarande Awash-området i Etiopien en grässlätt intill en sjö, som uppenbarligen svämmade över då och då och dränkte området med slam - idag bildar översvämningsavlagrinarna täcken med många tiotals meters mäktighet och bildar en formation som kallas Hata. På grässlätten hade en förmänniska framgång i sin jakt - en antilop hade fallit byte. Jägaren eller jägarna styckade bytet - med tre snitt med en skarpkantad sten - en rullstenshandyxa - skar en av jägarna loss antilopens tunga. Spår av snitten blev kvar i antilop-käkbenet. Jaja, tunga är gott.

Slätten var ett bra ställe att jaga på. En annan gång kom förmänniskorna över en tretåig häst, Hipparion-släktet. De skar loss köttet från hästens ben - filerade det skriver forskarna - och med kraftidga slag krossade de benpipornas ändar och kom åt benmärgen. Alldeles intill kom förmänniskorna över något djur som hör till nötkreaturen - en buffel kanske - också dess ben befriades från kött och jägarna snaskade i sig benmärgen.
   Här finns bara ett fåtal verktyg kvar på platsen - den öppna grässlätten intill sjön var inte ett ställe där rullstenar för verktygstillverkning står att finna. Men bara 96 kilometer därifrån ligger en annan fyndort, Gona, där de hittills äldsta kända stenverktygen uptäcktes ett par år tidigare,1997. (se Det första verktyget) påpekar det internationella teamet i sin Science-artikel:.
"På fyndorten Gona hade stora mängder rullstensverktyg tillverkats och sedan kastats bort, men detta skedde omedelbart intill mängder av rullstensavlagringar, som erbjöd ett utmärkt och lätt-tillgängligt råmaterial för att framställa stenverktyg. Nu har det framkastats att den förvånansvärt avancerade karaktär som den här äldsta rullstenstekniken påvisar beror på att det fanns så bra råmaterial i Gona. På andra områden var situationen sämre och därför är också de verktyg man finner där av sämre kvalitet. Situationen vid Hata-sjöns strand var ännu svårare, här finns inga strömmar som bär med sig ens någon småsten."

Men just detta bevisar en hel del om de förmänniskor - tidiga hominider – som styckade sina byten vid Hata-sjöns stränder, anser forskarteamet i Etiopien:

"Det som har skett med djurbenen påvisar att de tidiga hominiderna förde med sig sten till den plats där bytet styckades. De fåtaliga bortkastade stenverktygen på de här platserna tyder på att de tidiga hominiderna medvetet tog hand om sina verktyg och bar dem med sig med tanke på framtida användning."

Annars var förmänniskorna nog de stora föregångarna till vår tids slit och släng-teknik. I Gona hittade man tretusen stenverktyg liggande inom ett litet område , och så var också fallet på den 2,34 miljoner år gamla stenverktygsfyndplatsen i Kenia. Där lade forskarna pussel med över 2 000 stenflisor och resultatet blev förvånande: den franska forskaren Helen Roche uppger för nyhetsbyrån Reuters:

"Nu hade vi möjlighet att se hur de här stenverktygen verkligen hade gjorts. De var mera utvecklade och genomtänkta än vad vi har trott vara möjligt för stenverktyg av den här åldern. Först trodde vi inte att det var möjligt. Men vi kontrollerade om och om igen våra dateringar och det ges ingen annan möjlighet."

Även om fransmännen och amerikanerna i Kenia uttrycker sin stora beundran för den yrkesskicklighet som de stenknackande förmänniskorna uppvisar – 30-talet avslag för att åstadkomma eggen på ett rullstens-slagverktyg - så handlar det om rätt små gradskillnader och om en verktygstradion som vidarebefordras genom de facto geologiska tidrymder. Då etiopiern Sileshi Semaw för två år sedan publicerade Gona-fynden i Nature fann han för gott att påpeka:

"Materialet från Gona utsträcker rullstensredskapskomplexets ålder till 2,5 miljoner år och avlängsnar behovet att förutsätta ett föregående stadium. Det är klart att ALLA rullstens-industrier bör grupperas samman. Gona-föremålens höga ålder pekar även på ett tekniskt stillastående som varande i mer än en miljon år."

Och i en kommentar i samma nummer av Nature påpekade kommentatorn Bernard Wood att:

"arkeologer använder termen "industri" för distinkta gruper av stenredskap och fynden från Gona hänförs till "Oldowan"-industrin. Det viktigaste i bevismaterialet från Gona är något som Semaw och kolleger nämner bara i förbifarten - att det inom "Oldowan-komplexet" råder ett stillastående som räckte i drygt en miljon år, från tiden för två och en halv miljon år sedan tills för omkring en och en halv miljon år sedan. Ska någon hominidgrupp kopplas till Oldowan-redskapen, så ska det logiskt sett vara någon art som existerade under hela den tidrymden. "

Och där tar det emot, för just under den här årmiljonen uppträder hominiderna i ett förbluffande stort antal arter.

Vem började med verktyg?
Nu vet vi hur verktygen tillverkades och vad de användes till. Hittills har det inte gått att få fram vilka hominider - vilken eller vilka arter av förmänniskor - som började göra rullstensverktygen och som förde traditionen vidare genom en miljon år - nånting mellan 50 000 till 100 000 generationer! Emellertid är det inte logiskt nödvändigt att endast en art har tillverkat och använt dehär rullstensverktygen. Fynden i Kenia visar att det handlar om en inte så helt primitiv teknik, som måste ha lärts ut och lärts in - frågan är hur, eftersom förmänniskorna på den nivån knappast hade något språk i den meningen som vi har det.
Men uttrycket "apa efter" kan vara lämpligt i sammanhanget - och olika närbesläktade arter intelligenta varelser bör kunna apa efter över artgränserna. skulle man tycka.
Det är en egenhet med fynden från äldre stenåldern: hominidfynd sammanfaller aldrig med verktygsfynd, förmänniskorna begravde inte sina döda.

Den forskargrupp som verkar i Etiopien tycker att man kan komma med mera än en liten vink om vem som använde verktyg här. Expeditionen med 40 medlemmar från 13 länder som letade vid Hata lyckades efter tålmodigt sökande längs avlagringshorisonerna och sedan utgrävning och siktande av endel avlagringar få fram lämningar av minst tre olika individ - extremitetsbenen från en för australopithekiner storväxt individ - troligen en hanne som i livet kan ha varit 1,40 m lång, och en mindre kanske en hona, på drygt 1 meters längd. Dem kan man emellertid inte klart hänföra till art – men de visar långa ben även om armarna också är långa – en anpassning mot mänsklig gångart än andra samtida hominiders.
Skallen fick man arbeta mest med - efter att en av expeditionens etiopiska deltagare hade hittat ett skallfragment grävdes och siktades tonvis avlagringar i sju veckor - och mödan belönades med en del av käken med tänder och delar av skallen. Andra käk- och tandfragment fanns längre borta. Inget fynd kan direkt sammanföras med verktyg eller styckningsrester men då de förekommer i samma skikt i avlagringarna så finns där högst sannolikt ett samband.

Förfäder i parti och minut.
Forskarna ställer upp en ny förmännisko-art för skallen. De väljer att tillsvidare placera in den i släktet Australopithecus och ger ett nytt artnamn garhi vilket är det lokala ordet för att vara förvånande.
Australopithecus betyder "syd-apa" och den första sydapan upptäcktes på tjugotalet i Sydafrika. Australopithecus africanus var faktiskt ungefär samtida med den art som nu namnges från Etiopiens Awash-område. I samma område – inom några hundra kilometers radie - levde två miljoner år tidigare de äldsta kända australopithekinerna A. anamensis - en miljon år förgick och den mest kända av dem alla A.afarensis , populärt kallad Lucy, dog och blev bevarad så att nästan hela skelettet är känt. De här arterna använde inte ännu verktyg.
Australopithecus africanus, samtida alltså med A garhi, och de lite senare A.aethiopicus och A robustus anses höra till en sidolinje av grovt byggda växtätare som tidigare och ibland ännu ges ett särskilt släkte, Paranthropus. Dehär senare australopithecinerna är samtida med arter som anses höra till vårt egent släkte, Homo, de äldsta kring 2 miljoner år. Homo rudolfensis, H. ergaster, H. habilis är tidiga uppställda arter. Vid 1.8 miljoner år, ungefär, tar det som för hundra år sedan kallades Pithecanthropus - apmänniska - över,. Pithecanthropus har sedan länge räknats till människosläktet som Homo erectus, den upprättgående människan.
   Det namnet är såtillvida missvisande att förmänniskorna gick upprätta redan före "Lucys" tid. Men lagt kort ligger och givet namn står kvar, hur tokigt eller missvisande det än visar sig vara.

Expeditionerna i Kenia och i Etiopien har vardera siktat in sig på den problematiska tidrymden före och till 2 miljoner år sedan. Det är i avlagringarna från den tiden som människosläktets utfader ska sökas, men ju fler lämningar som hittas, desto mer förvirrad blir debatten om vilka arter som ska räknas till människosläktet Homo och vilka någon annanstans. Det är en teknisk fråga om skelettkaraktärer som kan mätas konkret men tolkas olika, av levnadssätt tillexempel gångart - som redan är en tolkningsfråga, av spår av verksamhet - människolikhet i ekologin och dit hör bruket av redskap och verktyg.

Debatten har gått ganska livligt bland de hemmasittande forskarna och fältforskarna kommer med inlagor vad de hinner. Särskilt livligt diskuteras nu (1999) anpassningen till mänsklig gångart, graden av den anpassningen anses bli synlig då man jämför proportionerna mellan armens ben och lårbenen, samt fotens byggnad - fast den är mindre välkänd.
Naturligtvis drar alla hemåt. Etiopiern Berhane Asfaw som tilsammans med amerikanen Tim White och ett par andra amerikanska och japanska forskare publicerar Australopithecus garhi skriver:
" För närvarande finns ingen konsensus kring hur många Homo-arter som borde erkännas före H erectus, eller ens om hur släktet Homo ska definieras. Den konservativa uppfattningen understryker graden av anpassning till bland annat mänsklig gång-art. Tillämpas den skulle ironiskt nog de tidiga H rudolfensis och H habilis passa bättre i Australopithecus, vilket skulle sammanföra de stora förändringar man ser i H erectus och H ergaster till uppkonsten av släktet Homo. "

Det finns alltså utrymme för omtolkning - Asfaw och White vill placera in A.garhi som en förfader till släktet Homo och tillockmed få rum för garhi i Homo-släkttavlan om det så skulle visa sig. De skriver:
"A. garhi uppträder på rätt plats och vid rätt tidpunkt för att kunna vara en förfader till tidiga Homo, hur de än definieras. Ingenting i dess morfologi utesluter en sådan placering. Den tydliga rumsliga och tidsmässiga associationen mellan A. garhi-fossilen . Spåren av verksamhet av ett slag som har antagits ha varit karakteristiskt för de senare Homo-arterna ger ytterligare stöd för en sådan uppfattning"

Naturligtvis blir de andra forskarna inte svaret skyldiga, och det är nog väl med stilla resignation Tim White tvingas konstatera det som alltid säjs i dessa sammanhang: Det behövs mera fynd.
Såhär såg bilden ut just före genforskarna kom med sina nästan undergörande möjligheter att reda ut vem som var släkt med vem och hur evolutionen gick. Att reda ut det här tar tid - arvsanlag - DNA - är mellan notoriskt svårt och stört omöjligt att utvinna ur dessa gamla fossil. Lyckträffar kommer emellertid ibland. Men, sorgligt nog, inte ens den noggranaste släktutredning kan bilda samman givna hominodfossil med givna verktyg. Här ska det till med den verkliga lyckträffen - ett skelettfossil med näven knuten kring verktyget. Håll inte andan medan ni väntar på det.


Läs mera om Det första verktyget.
Världens äldsta kastspjut

och fler artiklar om teknikhistoria i
Historien, tekniken...
Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com
Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.