tolkning00.html
© J Westman 2000, 2005, 2012.

Tolkningar kring människans förhistoria.
 Att utforska människans förhistoria handlar inte bara om att upptäcka såkallade "felande länkar" utan minst lika mycket om att undersöka och förstå de fossil som fält-forskarna kommer fram med. Gick våra tidiga förfäder som chimpanser och gorillor? Och hurupass nära släkt till oss var neandertalmänniskorna egentligen?


JW april 2000, 31 okt 2012.

Det räcker inte med att man hittar dem - och med "hitta" avses då att fyndet upptäcks, tas fram och putsas upp, undersöks och mäts, beskrivs och publiceras så att andra forskare på området kan ta del av dem. De ska också jämföras med andra fynd och sättas in i det stora sammanhanget, och det som gör det är ofta nog andra än upptäckarna, och de är beroende av det som har publicerats.

Fornlivsforskarna, paleontologerna, och de som studerar människans förfäder, paleo-antropologerna, sprider också uppgifter om sina fynd genom att göra exakta avgjutningar av dem som skickas ut till forskningsinstituten. Det finns en hel del avgjutningar av förmännisko-fossil på institutionerna vid Helsingfors Universitet. I många fall - och vi ska börja med ett sådant - kommer man långt med att studera de här avgjutningarna. Vårt första exempel handlar om hur människans förfäder rörde sig satte spår i benbyggnaden.

Vetenskapstidskriften Natures kommentatorer, London-forskarna Mark Collard och Leslie Aiello, skriver:

De flesta människor tror att de som utforskar människans förhistoria tillbringar sin tid på exotiska orter och letar efter fossil. Emellertid har minst lika mycket av vår förståelse av människans utveckling kommit från förnyad granskning av redan kända fossil, som av att nya fossil har upptäckts. Ett utmärkt exempel på detta är den studie som Brian Richmond och David Strait redogör för.

För ett par år sedan konstaterade antropologerna Brian Richmond och David Strait vid George Washington-universitetet i USAs huvudstad, att gorillornas och chimpansernas sätt att gå fyrbent, med knogarna i marken, sätter klart synliga spår i hur handlovens ben ser ut. Små utväxter och fördjupningar, en ås och en motsvarande grop, gör det möjligt för apan att hålla handleden styv när den sjavar iväg. Vi människor har inte några sådana åsar och gropar, inte ens spår av dem, men hur var det med förmänniskorna, släktet Australopithecus?

Slagna av en tanke gick Richmond och Strait tvärs över korridoren till samlingen med avgjutningar, de drog ut den låda där avgjutningarna av det välkända förmänniskofyndet "Lucy" fanns, och si! "Lucys" handlovar hade de här spåren i benbyggnaden. Inte så att "Lucy" själv skulle ha varit knog-gångare - hennes höftben och fötter visar klart att hon gick upprätt. Men spåren av knoggång fanns där, som relikt. "Lucy" tillhör släktet Australopithecus och arten afarensis, från Afar-området i Etiopien, och levde för lite under fyra miljoner år sedan. Avgjutningarna av den lite äldre Australopithecus-arten anamensis handledsben visar samma relikt-spår av sina förfäders knog-gång. Däremot saknas spåren i handlovsskeletten från den lite yngre Australopithecus africanus, som levde för 3 till 2,5 miljoner år sedan.
 Brian Richmond och David Strait sammanfattar:

Traditionellt har tvåbent gång setts som den grundläggande anpassning som särskiljer människosläktena, hominiderna, från de andra primaterna. Fossilmaterialet bevisar klart, att hominiderna för 4,1 miljoner år sedan, och kanske redan tidigare, var anpassade för tvåbent gång. Däremot ger fossilen föga information om hur den tvåbenta gång-arten tillkom. Trots ett sekels undersökningar råder det inte heller någon samstämmighet om vilket slag av gångart som föregick tvåbent-heten. Här visar vi på detaljer i fossil av Australopithecus anamensis och A. afarensis som visar att dessa arter bevarade en sådan utformning av handledens ben, som förbinds med fyrbent gång där de främre extremiteterna stöder sig på knogarna.

Hittills har forskarna ansett att gorillornas och chimpansernas sätt att röra sig är nånting som utvecklingsmässigt skiljer dem från förmännisko- och människosläktena. Gorillans och chimpansens fyrbenta gång med handens knogar mot marken är en minst lika specialiserat sätt att gå som människans tvåbenta gång med specialkonstruerad fot. Gorilla och chimpans å ena sidan, människosläktena å den andra.

Emellertid kolliderar dethär med att jämförelser av arvsanlagen, DNA-sekvenser, visar att skillnaden mellan människa och chimpans är mycket mindre än skillnaden mellan människor och chimpanser gentemot gorillor.

Då har detta tolkats på två sätt: antingen som att chimpanserna och gorillorna bara av yttre omständigheter men oberoende av varann kom att börja röra sig på samma specialiserade sätt. Eller som att allihop började som knog-gängare men människo-gruppen anpasades för tvåbenthet - då skulle knog-gåendet vara ett primitivt drag som har blivit kvar hos chimpanserna och gorillorna.

I ingendera fallet säjer det här någonting om hur tvåbent gång har uppstått. Utvecklingsmässigt förefaller en gemensam knoggående förfader något mera sannolik.

De äldsta australopithekinerna hade alltså människofötter - och människolika höfter också - men också armar som verkade ha kvar anpassning som lite påminner om apornas armhängande rörelser i träden . Nu vet vi alltså att de dessutom bar på spåren av aplik knog-gång. Och det stärker uppfattningen om att alla tre grupperna härstammar från en gemensam förfader som både klättrade i träd och använde knogarna på marken. Det löser problemet med chimpansernas och gorillornas släktskap Gorillornas utvecklingslinje skiljde sig tidigare än chimpansernas från människo-linjen.

Men frågan varfär människo-släktenas förfäder reste sig på två ben och hur hälarna utvecklades förblir obesvarad än så länge.

De här spåren tyder också på att en omtolkning av släktskapen inom Australopithecus-gruppen blir nögvändig - kanske är det så att arterna anamensis och afarensis bör betraktas som sidoskott på utvecklingsträdet - Lucy förvisas från en plats som stammoder - medan andra Australopithecus-arter som saknar knog-gående-spåren kan föras till linjen som för fram till senare förmänniskotyper.

Så till vår andra nyhet kring våra förfäder.

Inom vetenskapen är bekräftelse och verifikation lika viktigt som en ursprunglig upptäckt. Så även när det gäller fossila DNA-serier från neandertalare. För några år sedan undersökte en forskargrupp ben från det allra första neanderthal-skelettet som någonsin upptäckts - från grottan Feldhofer i den dal i västra Tyskland som har gett människoarten dess namn. Bland annat genetikern Svante Pääbo deltog i analysen och gruppen offentliggjorde i fjol sina slutsdatser: Neanderthal-människan har ingenting att göra med den befolkning som idag bebor Europa - deras senaste gemensamma förfäder levde för mer än en halv miljon år sedan.

Mot slutet av adertonhundrtalet blev klart att neandertalarna levde i Europa redan före modärn människa - Auringnac och Cro Magnon invandrade. Nu vet man att Homo sapiens och Homo neandertalensis levde sida vid sida i Europa och Mellanöstern under tiotusentals år, tills neandertalarna dog ut ungefär för 28 000 år sedan. Men - släkt eller inte släkt? Pääbo-gruppens DNA-undersökning undersökning ger ett entydigt svar - men kan man lita på att resultatet från denna ena undersökning är giltigt?

En rysk-svensk forskargrupp med första författare Igor Ovtjinnikov från Moskva - numera verksam i New York - och svenska medlemmar från Stockholms universitet presenterar i Nature en andra DNA-analys från ett neandertal-fynd i Mezmaiskaja-grottan i norra Kaukasien.

Den schweiziske genetikern Matthias Höss som kommenterar i Nature formulerar saken såhär

Behovet av DNA-sekvenser från ett andra, helt oberoende neandertalfynd stod klart. Det är här som den stora betydelsen av Ovtjinnikov-gruppens arbete ligger. I likhet med den första rapporten är Ovtjinnikov-gruppens arbete redan övertygande i sig, men det är endast genom att betrakta rapporterna tillsammans som vi kan uppskatta deras värde fullt ut.

Det dethela handlar om är de-oxy-ribo-nukleinsyror, förkortat DNA.
  Hur DNA är uppbyggt klargjordes år 1953. Nyazealändaren Maurice Hugh Frederick Wilkins utvecklade röntgenanalys av organiska molekyler och fastställde den atomara uppbyggnaden av ämnena i DNA, men det var britten Francis Harry Compton Crick och amerikanen James Dewey Watson som kom på att dethela byggs upp som en dubbel spiral , med bindmedlet de-oxy-ribos i två yttre strängar och de såkallade basparen, som utgör bokstäverna i den egentliga arvsanlagskoden: par av molekylerna adenin och thymin, och cytosin-guanin ordnade som stegpinnar mellan strängarna. Adenin kopplar bara till thymin och vice versa, och guanin bara till cytosin>. Det är hur de här paren är radade efter varann som bestämmer hur de fungerar, och som bestämmer vad vi är - snigel, tall eller människa.

Förutom i cellkärnorna förekommer DNA även i cellens energicentraler, de såkalllade mitokondrierna, och det är mitokondriskt DNA som har den största chansen att bevaras under lång tid.

När Igor Ovtjinnikovs rysk-svenska grupp nu har karakteriserat några hundra baspar ur gammalt mitokondriskt DNA från ett neanderthalar-skelett från Mezmaiskaja-grottan i norra Kaukasus, så har de med sina kemiska metoder läst av de långa långa raderna av par: AT GC CG TA TA CG .... Och sedan sett och mätt hur de här raderna av baspar liknar eller skiljer sig från dels Svante Pääbos grupps DNA-bestäming av neandertalaren från Feldhofer-grottan i Neanders dal. Där fanns tydlig likhet men inte full samstämmighet i stil med den romerske skalden Ovidius versrad:

nec diversa tamem, qualem decet esse sororum

Lika men olikt ändå
såsom syskonens anlet bör vara.

Svante Pääbo-s med fleras neanderthal-DNA blir en milstolpe i forskningen kring urtida människor, men att de vittgående slutsatser som man kunde dra av det verkligen grundar sig på pålitligt material, därom har ett visst litet tvivel svävat i luften - ända tills nu. Pääbo-gruppen gjorde nog sitt yttersta för att förhindra att DNA-materialet i det gamla benet skulle förorenas under laboratoriebehandlingen. Efter vad man vet lackades skelettdelarna från Neander-dalen så gott som omedelbart efter att de upptäcktes då i mitten av adertonhundratalet, och det borde ha isolerat benens inre från omvärlden. När det gäller enstaka fynd finns det trots allt alltid rum för tvivel, med två fynd har man säkerhet, konstaterar Matthias Höss:

Nu har DNA-sekvenser identifierats i två olika fynd som har upptäckts i vitt skilda fyndlokaler. Sekvenserna visar sig vara mycket närbesläktade utan att för den skull vara helt identiska. Därmed utesluts risken för att någondera provet skulle ha tillkommit konstgjort i samband med ananlysen, eller att det skulle vara fråga om förorening med modärnt DNA. De två rapporterna bekräftar varandra och utgör tillsammans det mest tillförlitliga beviset hittills om att det handlar om äkta gamla DNA-sekvenser.

När man vet det, så vart leder spåret vidare?

Först och främst därhän, att man så småningom kan räkna med att få mitokondrisk DNA-analys som reder ut släktskap mellan djur- och förmänniskoarter ända till åldrar på hundratusen år men knappast äldre. Tanken på att återskapa utdöda djur kan man glömma - de sekvenser som hittas innehåller i bästa fall några hundra bas-par - och för att åstadkomma en fungerande individ behövs helt felfria genomer på miljarder baspar.

För det andra får vi en insyn i hur neandertalarna var spridda och om de var rörliga.

Skillnaden mellan den 29 000 -åriga neanderthalaren från Mezmaiskaja-grottan och den något äldre från Feldhofer visar att de uppskattningsvis har haft en gemensam förfader för nånting mellan 150 000 och 350 000 år sedan. Västeuropas neandertalare kom till Mellanöstern och Europa för mer än 100 000 år sedan, men de europeiska neandertalarna levde alltså ett isolerat liv från släktingarna i Mellanöstern. När man så småningom – vilket är troligt - får DNA-prov på fler neandertalare från olika orter och tider kommer de här sakerna att bli klarare.

För det tredje: Neanderthal-grenen och vi hade gemensamma förfäder för nånting mellan 365 000 och 850 000 år sedan med betoning på det äldre datumet. De levde nog i samma områden under mycket lång tid - i mellanöstern från åttitusen eller mera och i västeuropa från 40 000 till 28 000 år sedan. Mezmajskaja-neandertalaren hörde till de sista.

De senaste åren har man gjort föremålsfynd, bland annat smycken, som verkar visa att åtminstone de sista neandertalarna och vår art hade kulturell kontakt med varann. Trots det har det inte skett någon genblandning. Homo sapiens och Homo neanderthalensis var biologiskt skilda arter när modärn människa vandrade in i Neanderthal-land, och om det på individplanet har förekommit samlevnad - i Björn Kurténs "den svarta Tigerns" anda, så har en eventuell avkomma, som Kurtén också påpekar, varit steril.


Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com
Tillbaka till första evolution-sidan.
Retur till paradsidan.