© J Westman 2004, 2005, 2006, 2007, 2009, 2011,2018
29 mars 2004 jw.Senast uppdaterat 17 feb-18


   Synvillor kring evolutionen.
   Livsformernas utveckling sades, förr åtminstone, handla om hur som det heter "lägre" organismer utvecklas till vad som kallas "högre". Det hela åskådliggörs ibland med ett utvecklingens träd med bakterier och amöbor i trakten av roten och människan högst uppe i livsträdets krona. En annan ofta sedd bild är "Mänsklighetens frammarsch" med ett led av aplika skråpukar som rätar på sig till högresta människor med spjut på axeln. Så förefaller det att ha gått, men det är en betydande skillnad mellan vad som verkligen händer och vad som förefaller hända i den biologiska utvecklingen.

   Tankebilden handlar om utveckling från "lågtstående" organismer till "högrestående" levande varelser, i praktiken handlar den om att gruppera de levande varelserna efter hur olika eller mer eller mindre lika oss de är. Vi är förståss, som visan säjer, "Kronan på verket, pricken över i", och står över alla andra. Kristna fundamentalister tar fram sin Bibel, och pekar på att en allsmäktig högre makt har skapat hela världen, och i denna oss till sin avbild, och till att härska över de andra varelserna. Den uppfattning bibeltexten uttrycker går tillbaka till en lite äldre skapelsemytologi från Tvåflodslandet, där en flock hungriga och lata gudar skapar människor till sina tjänare och förmedels offer även försörjare. Det där med "tjänare" hänger kvar, även luteraner firar "gudstjänster", utan att tänka särskilt mycket på: hur det uttrycket kan ha uppstått.
    Numera medger alla - utom fundamentalisterna, att människan är ett djur bland andra. Men så klart ett mycket högt stå,ende djur, alltjämt "skapelsens krona och pricken över i." Ju mer de andra djuren är lika oss, desto högre står de på naturens rangskala. Den tankebilden hänger också med från en äldre världsuppfattning där evolutionen , alltså förändringen, ännu inte ens ingick: Den aristoteliska uppfattningen, att allt ingår i en tillvarons skala, eller livets trappa, eller stege, där allting - stenar, växter och djur - placeras in på olika höjd: lägst det livlösa, sedan det levande, med djuren ovanför växterna, och vi högst. Kristna teoretiker fann Aristoteles passa in i, att allt skapat ställs i förhållande till hur mycket närmare det står Skaparen på stegen. Stenriket bildar alltjämt bottenskiktet, växter står nästlägst, olika djur från ett första trappsteg uppåt, högst på stegen strävade människan som Skapelsens Krona, med endast änglarnas olika kategorier mellan sig och Skaparen. Och givetvis var det den europeiska kristna människan som hade klättrat högst.

Så kom tanken på att "skapelsen" kanske är en fortgående process, men trappan eller stegen blev kvar i tankebilden. Utveckling, evolution: ja det var en marsch eller ett klättrande uppför den här stegen mot högre fullkomlighet.

I många läroböcker ser man "Mänsklighetens Frammarsch" med krokryggiga skråpukar till förmänniskor med ap-skallar till vänster, framför dem i ledet mera upprättgående typer, så börjar dom kånka på stenverktyg och klubbor. En stolt upprättgående människa - givetvis en vit man - med spjut på axeln anför med raska steg marschen längst till höger. En sådan målinriktad utveckling kallas teleologi, och fungerar enligt principen:
    "Ät snällt upp din mat nu, ap-unge, så blir dina efterkommande i hundratusende generationen en duktig människa".
    Och dom apor som inte hänger med, de sitter kvar i träden.

I dagens evolutionstänkande strävar man bort från en sådan rangordning - alla organismer är underkastade evolution, i olika takt och åt olika håll. Det har tagit kanske sex till sju miljoner år för avkomman av apliknande varelser att bli människor, men precis lika länge för andra ättlingar av samma för-apor att bli gorillor eller chimpanser. Den gamla tankebilden av evolutionen som en riktad process från lägre till högre sitter emellertid envist kvar i ryggmärgen hos många av både läromedelsproducenterna och lärarna i våra skolor, och därför blir vi inte av med den. För att bli av med den måste den aktivt bearbetas, vilket kräver tid och energi av den arma läraren, och lärarna har en läroplan som trycker på, det finns inte tid för sådanahär fördjupande utvikningar. Det skall ju inte skapas kritiskt tänkande människor i våra skolor, utan serieproduceras lydiga konsumenter och skattebetalare.

Intressant nog har ingenjörsutbildade människor lätt för att falla för ett alternativ till evolutionstänkande, som numera på tjugohundratalet kallas "Intelligent Design", i sann amerikansk anda förkortat "ID." Faktum är att ID ingenting annat är än evolutionsmotståndarnas gamla kreationism, omfattande av den gamla myten att den allsmäktige har skapat allt, hela rangordningen. Kreationismen har bara fått ett nytt namn, det är med den kristna skriftens ord "gammalt vin i nya läglar". Det är inte vetenskap, utan en trosfråga. Evolutionsbiologi fungerar emellertid inte alls enligt vare sig kreationistiska eller icke-kreationistiska ingenjörsvetenskapliga principer.
   Ingenjörer vet vad de vill få fram i slutändan, så de arbetar målinriktat, teleologiskt om man så vill, såsom mytens Prometheus vars namn betyder den förutseende. När en prototyp till en grej har tagits fram, börjar produktutvecklingen. I deta skede kommer något som nästan påminner om Darwins evolution in i utvecklandet, årsmodellsraseriet, som ju handlar om kampen för tillvaron i den ekonomiska miljön, den som kallas "marknaden."

Den biologiska evolutionen jobbar inte fram lösningar som ett ingenjörs-arbetslag. Evolutionsforskare har talat om "den blinde knåparen" som arbetar med slumpmässiga variationer i arvsmassan. Hjälpreda inom evolutionen är det naturliga urvalet som Charles Darwin talade om, som gallrar ut bland de organismer, som de spontana och slumpmässiga förändringarna i arvsanlagen ger upphov till. De förändringar, som försämrar individens möjlighet att överleva och fortplanta sig rensas ut, och så ser vi inte av dem alls.

Nu är det emellertid inte så att vareviga liten ändring i genmaterialet - mutation - omedelbart ger utslag i individen - i fenotypen. Fastmer förefaller det som om gen-ändringarna skulle lagras "på hög", nedärvas och fortplantas till flera individer i populationen, för att sedan, av olika omständigheter, komma till uttryck som helhet. En stor del av genmaterialet, basparen i DNA-kedjorna, förefaller ju också med nutida kunskap mätt inte ha nån funktion alls, man ser inte att de skulle styra produktion av någonting, och forskarna talar om "skräp-gener" eller "skräp-DNA". En sådan nedvärdering är sannolikt obefogad, snarare kunde genbiologerna ta efter astrofysikerna och tala om "mörk gen-massa" på samma sätt som kosmologerna talar om den mörka massan i Universum - tala om något som man veta att finns, men inte vet desto mera om sedan.

Den "mörka gen-massan" kan alltså underkastas den långsamma förändring som ligger till grund för det som kallas genetiska klockan, som forskningen använder för att utröna släktskap och förfluten tid sedan olika arter och släkten skiljde sig från gemensamma stamfäder. Genmaterialet förändras sakteligen, fenotyperna inom en art består, tills olika omständigheter utlöser de förändrade uttrycken som genändringarna ger upphov till. Den "blinde knåparen" gör sin nya fadigrunka mer eller mindre färdig innan den släpps ut och påverkas av det naturliga urvalet. De misslyckade modellerna rensas genast ut, vi ser dem aldrig, bara de modeller som duger till något, och det ger en missvisande bild av vad som pågår. De lyckade modellerna blir bestående. Och då har vi en verklig fenotyp-mutation. *)

De förverkligade variationer som gör överlevandet möjligt blir som sagt kvar, då de individer som har dem överlever och fortplantar sig. Det är dem vi ser, som levande individer eller som fossil. I likhet med marknaden, där vi inte ser flopparna - nåja, inte särskilt länge i alla fall - uppträder inte heller misslyckandena i naturen, de dör ut med den första generationen. Därav uppstår synvillan att utvecklingen skull ske målinriktat.

Vulgärpopulistiskt framställs det naturliga urvalet som någonslags kapplöpning, där art-individerna för varje generation som går, i likhet med toppidrottare, ständigt förväntas slå nya rekord. Det är inte heller sant. Djurarternas individer kan i allmänhet inte klassas i årsmodeller. Antiloper och geparder på tjugohundratalet springer inte fortare än antiloperna och geparderna gjorde på adertonhundratalet. När en art väl har uppstått förändras den inte överhövan. Det är först under nya omständigheter som "den blinde knåparens" alternativlösningar tas ned från hyllan och testats. När livsbetingelserna förändras kan artens huvudpopulation ersättas av varianter, som har uppstått i populationens randområden som nya former.

Biologerna talar ibland om "den röda drottningens princip". I historien om Alice i Spegellandet låter Lewis Carroll den röda schack-drottningen förklara, att man måste springa allt vad man orkar för att hållas på samma plats.
   Man kunde kalla den naturliga evolutionen epimeteisk i stället för människoteknikens prometheism. Epimetheus var i myten Prometheus´ broder, namnet betyder den efterkloke. Det är bara med efterklokhet man ser vad det bidde av arternas evolution i hundra eller tusen generationer.

Det är när omgivningen förändras, eller individer under sin vandring genom livet kommer att vistas i gränsområdena till det som är artens gynnsamma miljö, som endel variationer, som inte tidigare skulle ha varit så framgångsrika, får sin chans och kan fortplanta sig, och bilda en ny art. Individer som hörde till arten vår bruna skogsbjörn, kom under istiden ut på frusna havsvidder, och de björnungar som överlevde bar sådana, slumpmässigt genvariationer, att arten isbjörn uppstod. Men det var just slumpmässiga variationer björnungarna hade, brun-björnmammorna tänkte inte aktivt på en isbjörnskarriär för sin avkomma.

Det finns alltså ingen ändamålsenlighets-styrning från det, som man säjer, lägre till det högre. Evolution kan inte heller förutspås. Det är bara med efterklokhet biologer och evolutionsforskare kan se vart utvecklingen har fört, såsom Prometheus bror Epimetheus. Och ur den epimetheiska synvinkeln sett är risken för synvillor stor. Det som har tillkommit genom slumpens blinda spel förefaller plötsligt självklart och avsiktligt. Men det är det inte.


   *) En ganska rolig förklaring på det här kan ni läsa i T Pratchetts, I Stewarts och J Cohens "Darwins Watch", Ebury Press, London 2005, särskilt kapitel 20, från sid 259 framåt, där författarna tar upp skillnaden mellan evolution enligt mannen-på-gatan-versionen och en mera detaljerad genomgång av kunskapens gränser under tidigt 2000-tal.
JW 7 nov 2006

Läs även om evolution i Årtusendets teori,   Evolution enligt Frankenstein   och Utvecklingen på bettet  
Skicka kommentarer till e-adressen
juhaniwestman@gmail.com

Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.