stormwards99.html
© J.Westman 1999, 2006, 2012

Ut mot storm och kyla
.

Redan under äldre stenåldern spriddes människorna från ett paradisiskt urhem i tropikerna över hela jordklotet ända till de arktiska isvidderna. "Ut mot storm och kyla" förefaller vara ett mänskligt ledmotiv alltsedan paleolitiska jägare under istiden och inuiterna efter dem trotsade vinter och snö.


JW april 1999, uppdat.23 mars 2006, 31 okt. 2012
   Hur kom det sig att människan spridde sig över hela jordklotet redan under äldre stenåldern, paleolithicum?

Ja, den mycket kalla vintern 1999, och den lika svinkalla 2006, undrade vi till manns – och kvinns - vad våra förfäder egentligen tänkte när de flyttade hit till vårt nordfångna land - om de tänkte alls...Samma förundrade vi oss över när vi pulsade igenom snömassorna som räckte till knäna, ibland till grena, vintrarna 2010 och 2011. Nåja, människan är uppenbarligen en varelse, som använder sitt samhälles samlade tekniskt kunnande, för att klara sig i miljöer där hon inte alls hör hemma.

Det anses, att vår arts urhem låg i det tropiska Afrika, och när vi tar en titt på oss själva, så förefaller tropikerna vara det enda alternativet för en sådan här naken apa att uppstå som art. Men då forskarna spanar efter tidiga Homo sapiens - så var hittas spår av dem, om inte bland annat i istidens Europa, bland renar, mammutar och ullhåriga noshörningar och andra djur som trivdes i kyla. Och det här med att klara sig där det är kallt, det hade redan endel förmänniskor för sig. Tillexempel Homo erectus och senare även neanderthal-människan.

Det var förmågan att göra upp eld, göra verktyg och hålla sig varm med kläder, som öppnade världen utanför tropikerna. Teknik med andra ord. Teknik innebär också samverkan mellan individer – det upptäckta ska förmedlas vidare och byggas på. En förutsättning för teknik är alltså, att människorna lever i gruppgemenskaper, samhällen alltså, där erfarenheter som de enskilda individerna samlar in blir gemensamt mentalt arvegods, bevaras i minnena överförs till de nya henerationerna, och förblir i bruk också långt efter att uppfinnaren lämnar detta jordiska.

När istiden var slut fanns människan utspridd över så gott som hela jorden. Och det märkliga är, att den här utbredningen för det mesta skedde med den teknik som fanns under äldre stenåldern - först erövringen av Stilla Havets övärld skedde med yngre stenåldersteknik, det vill säja, man kände till jordbruket och krukmakeriet, men inte till metallhantering.

Antropologerna står inför en gåta här, för alla studier visar att jägar- och samlarsamhällena är oerhört konservativa, samtidigt som deras tekniker är märkligt välanpassade till just den miljön de lever i, under uppenbarligen mycket lång tid av försök och misstag. Och varför det är så, att man håller fast vid det som är beprövat och befunnet gott är, som arkeologen Geoffrey Bibby engång skrev:

"medan jägaren experimenterar sig fram till något nytt svälter hans familj."

Då uppstår ändå frågan: vad gjorde tillexempel inuiterna innan de valde att specialisera sig på att bo i arktiska förhållanden och jaga säl, vad fick dem att välja den här miljön, och hur bar de sig åt innan de hade fullkomnat sin arktiska överlevnadsteknik.

Nu har Bibby en ensidig syn på hur ett jägarsamhälle fungerar - i själva verket råder där en långt driven arbetsfördelning: En del av stammen, oftast kvinnor och ungdom, stannar nära lägret och samlar in baslivsmedel, mest ur växtriket, medan bara en del, oftast de vuxna männen, ger sig ut på längre jaktutflykter. Det kan då öppnas tillfälle för fiffiga kvinnor och män att experimentera utan att riskera utkomsten. Och inte bara under jaktturerna. Tillexempel i Främre Orienten uppfann de kvinnor, som stannade i lägren, jordbruket.

Och sedan är ju inte miljön i ett område oföränderlig - nöden har nog varit många uppfinningars moder. Tvingat mången moder att komma på nya sätt att göra saker, och nya saker att göra.

Förmåga att skapa, och att utnyttja, teknik, för att klara sig i svåra förhållanden, tycks vara nånting som hör det mänskliga till. Mönstret är också detsamma: Tekniken utvecklas, tills den är så fullgången den kan vara, med det man har till buds, men sedan är man nöjd och söker inte nya vägar vidare, innan det kommer helt nya tekniker utifrån.

När forskarna har studerat den såkallade ismannen – "Ötzi" kallad, han som omkom, med en pilspets i skuldran, uppe i ett bergspass mellan Österrike och Italien för femtusen år sedan - så har de slagits av att all hans utrustning bildar ett system, för att överleva och dra nytta av vad omgivningen ger. På samma sätt som tillexempel säljägar-inuiterna hade skapat sig en teknik, som gjorde dem helt oberoende av omvärlden, trots att deras miljö bara gav dem sten, olika slag av fruset vatten, lite drivved, och det de kunde ta tillvara från sina byten. De kunde sin näringsfysiologi också - nånting som de europeiska upptäcktsresandena inte hade lärt sig behärska ännu i slutet av adertonhundratalet.

. Och när europeerna kom till Stilla Oceanens övärld, så fann de där samhällen med sjöfarts- och navigationskunnande, som står sig alldeles bra gentemot de metoder europeerna använde - de traditionella metoderna hotas först idag i de billiga satellitnavigatörernas era.

Ser vi det mänskliga ur den synpunkten, så ligger det ingenting märkligt i att våra förfäder erövrade Norden med rökpörtestekniker, eller i att människan av idag, med ångmaskins- och elektronikålderns maskin-, material- och kontrollteknik, ger sig på miljöer som Antarktis, världen under havsytan, eller rymden utanför atmosfären.


Mera human-evolution i
Att spåra människans vandringar
En miljon år före Kristus
Trångt i stamträdet.
Världens äldsta yrke.
Människan är ett konstigt djur

Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com
Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.