stoneheart.html
© J Westman 2000, 2005, 2006, 2018


Ett hjärta av sten.
Bland de stora frågor, som har brytt oss alla på lediga stunder, finns gåtan om dinosaurierna var "kallblodiga", det vill säja växelvarma och tröga bestar, eller "varmblodiga" och aktiva, som fåglar och däggdjur. Svaret finns i ett fossilt dinosauriehjärta, bokstavligen i ett hjärta av sten.


jw 22.05 2000, genomg.19.12.2005, 28.1.2006, 17.2.2018

För några årtionden sedan var den allmänna uppfattningen, att dinosaurierna i likhet med andra reptiler var, som man sa, "kallblodiga" - egentligen växelvarma , det vill säja, att deras ämnesomsättning var såpass långsam, att omgivningens temperatur bestämde deras kroppstemperatur och livsfunktioner. Det passade ju in med en allmän myt om att dinosaurierna var dumma tröga bestar. Ett minimum av eftertanke visar att dinosaurierna ändå måste ha varit rätt lyckade produkter av naturligt urval, för de behärskade landbacken i 150 miljoner år, och de var spridda över hela jorden. Var de kanske inte alls växelvarma som reptiler utan jämnvarma, i dagligt tal "varmblodiga", som fåglar eller däggdjur? Kärnan i argumenteringen är förståss hjärtats uppbyggnad.

Fåglarna,, som anses stå dinosaurierna nära, de har ett fyrrummigt hjärta, där höger sida pumpar syrefattigt blod till lungorna, och vänster sida tar det syrsatta blodet och skickar det via stora kroppspulsådern, aortan, ut till vävnaderna. Kretsloppen är helt separata och ämnesomsättningen livlig, fåglarna är definitivt "varmblodiga". Den tekniska termen är endoterm, vilket betyder att djuret självt reglerar sin kroppstemperatur, oberoende av omgivningen.

Krokodilerna, som också står dinosaurierna rätt nära, har ett glapp i hjärtsats mellanvägg, som släpper in syrefattigt blod från lung-kretsloppet till kroppskretsloppet. Men krokodilerna har något som också bara dinosaurier, men inte fåglar, har visat sig ha - nämligen ett system att andas, där levern fungerar som en kolv och pressar luften ur lungorna - som mellangärdet hos oss däggdjur.(se Scipios klo.)

Andra kräldjur, amfibier och fiskar har ett ännu mera ofullständigt delat kretslopp, och de är följaktligen beroende av omgivningens växlande temperatur, exoterma eller "kallblodiga", egentligen nog "växelvarma".

När man talar om fossil, så tänker man sig i de flesta fall förstenade, det vill säja mineraliserade, benknotor. Det är inte särskilt vanligt att inre organ fossiliseras, och fossiljägarna brukar inte ens försöka spåra dem. Med efterklokhetens klarhet inser paleontologerna idag, att ett organ som ett hjärta, med sina specialiserade muskelceller, bör kunna fossiliseras. Ett sånt stenhjärta har nämligen upptäckts, i form av en järnhaltigt mineralklump i bröstkorgen hos en växtätardinosaurie, som vetenskapen tidigare har gett namnet Thescelosaurus. I livet vägde Thescelosaurus sådär 300 kilogram, och den levde under jätteödlornas sista tider, för 66 miljoner år sedan, i det som idag är Nordamerika. Och hjärtat - det var ett muskulöst organ på ett och ett halvt till två kilogram eller så, innan det blev ett stenhjärta.

Datortomografi är ett av de forskningsverktyg, som dagens forskare kan syna den inre uppbyggnaden av levande männoskor och djur och fossil med, utan att behöva skära upp dem. Datortomografi av Thescelosaurus-hjärtat visar två separata hjärt-kammare och en stor kroppspulsåder. Tomografibilden är nästan lika klar som om den hade tagits i ett slakteri, säjer en av forskarna i tidskriften Science. Han överdriver bara lite, men det här stenhjärtat var klart nog ett fyrrummigt hjärta, alltså från ett varmblodigt djur. Fågellikt.

Det höjs röster som argumenterar emot - hjärtat är ju inte helt och fullständigt . Andra kommentorer undrar hur många såna här chanser att studera dinosauriernas inre, som fältforskarna har gått miste om, när de inte har tänkt på att titta efter mineraliseringar av inre organ. Det här är det första stenhjärtat, men säkert inte det sista.

Vad betyder då detta i tingens stora ordning - utöver att dinosaurierna var minst så aktiva som i Spielbergs Jurassic Park I och II och III… Jo, släktskapen mellan dinosaurierna och fåglarna understryks ytterligare. Vi har ju de senaste åren fått uppgifter om att även endel av dinosaurierna kunde vara fjäderklädda. Forskarteamet i Science fattar sig försiktigt: Thescelosaurus var en sentida växtätare. Fåglarna härstammar från en helt annan dinosauriestam, från kanske 70…80 miljoner år tidigare, och man kan inte avgöra om varmblodigheten är ett generellt drag bland alla dinosaurier under deras 150 miljoner år långa tidsrymd. Om rovdjuren var varmblodiga och vigulanta borde rimligtvis växtätarna också vara det, för att hinna undan. Men har högenergi-ämnesomsättningen uppstått som en engångsföreteelse, och när skedde det i såfall? Eller blev olika dinosauriestammar, och fåglarnas och däggdjurens förfäder, varmblodiga var för sig?

Och i slutändan: dinosaurierna dog slutligen ut i alla fall, och det betyder att ingen livsform kan gå säker, hur effektivt hjärta och blodomlopp den än må ha..


Skicka kommentarer till min e-adress:
juhaniwestman@gmail.com


Tillbaka till första evolutions-sidan.
Gå till naturvetenskaps-förstasidan
Tillbaka till paradsidan.