scipionyx.html
© J Westman 1999, 2005, 2018

Scipios klo .
I snart 160 år har "dinosaurier" varit ett begrepp inom paleontologin, fornlivsforskningen, men trots det är kunskapen om dessa utdöda djur så bristfällig att ett enda fynd kan leda till vittgående nytänkande. Italiens första dinosaurie är ett sådant fynd.


jw 13.02.1999

Samnitisk dinosauriebaby
Scipionyx samniticus heter det, och det är ungefär 113 miljoner år gammalt. Släktnamnet Scipionyx - Scipios klo i grov översättning, där Scipio både hänvisar till romaren Scipio Africanus och till en geolog, Scipione Breislak. Breislac var den, som först beskrev den kalkstensformation, Pietraroia i södra Italien där fyndet gjordes. Onyx är grekiska och betyder klo. Scipionyx – Scipios klo.

Artnamnet samniticus hänvisar till det antika provinsnamnet för området, Samnium.

Det är kvarlevorna av en dinosaurieunge som i livet inte hann bli längre än lite över tretti centimeter. Nu saknas största delen av svansen och det som finns kvar är omkring 23 centimeter långt. Av de långa bakbenen saknas också allt under knäleden, men annars är dinosaurieungen överraskande väl bevarad. Den har drunknat och sjunkit till botten i en syrefattig vattensamling och ganska fort bäddats in i slam. Det är mycket ovanligt att fossila ben hänger samman så att man genast kan se vilket slags djur det handlar om. I de flesta fall hittar fossijägaren bara spridda rester av tänder och benknotor som sen får fogas ihop med många gissningar som bindmedel.

Scipionyx ligger på sidan, inbäddad i kalkstenen i den ställning den hade när den dog - nacken och huvudet draget bakåt och gapet halvöppet i ett stumt dödsskri. Här ser man tydligt en skalle, som består av ett balkverk av bensträvor, i käkarna sitter vassa rovdinosaurietänder och med dem har djuret antingen hållit fast mindre byten hela tills de har kunnat sväljas, eller slitit sönder sådant rov som inte har kunnat sväljas som en munsbit. Framtassarna har tre långa fingrar, alla tre med krökta gripklor. Karaktärerna är tydliga – det är fråga om en såkallad mani-raptor – en mindre rovdinosaurie som fullvuxen skulle ha påmint om raptorerna i Spielbergs filmer, fast mindre. Men det finns mer: i den första beskrivningen i Nature från mars 1998 karakteriserar Milano-forskaren Cristiano del Sasso och Marco Signore, paleontolog vid universiteten i Neapel och i Bristol, England, såhär:

"Här rapporterar vi om ett fossil, som visar anatomiska detaljer som man aldrig har sett förut i någon dinosaurie. Bevarandet är bättre än på andra fyndplatser med lämningar av mjuk-vävnader, såsom formationer i Brasilien eller i Kina. Trots detta finns det inga spår av fjädrar eller andra hud-lämningar i det italienska exemplaret. Scipionyx representerar ett nytt släkte av mani-raptorer. Upptäckten av detta fossil är också betydelsefullt med beaktande av hur sällsynta mycket unga dinosaurier är i det fossila materialet."

Dinosauriefjädrar, som fågelfjädrar?
Många av paleontologerna, fornlivsforskarna vill se ett släktband mellan de mindre rovdinosaurierna och fåglarna. Nu definieras fåglar sedan gammalt som en grupp djur som har dessa märkliga bildningar som vi kallar dun och fjädrar. Inga andra nulevande djurgrupper har sådana. Om vi idag ser nånting med fjäderskrud så är det en fågel. Idag, alltså.

Detdär har också styrt uppfattningen om hur fåglarna har uppstått och utvecklats. Då Charles Darwins stora verk om arternas uppkomst genom naturligt urval utkom 1859 så stöddes tanken på en evolution av att man samma år upptäcktes ett fossil av en enda fjäder i juratida skiffer i Bajern. Ett mera fullständigt fossil av urfågeln, Archeopteryx upptäcktes bara två år senare, 1861 och därmed var det fastslaget - fåglarna hade utvecklats från dinosaurielika förfäder, och fjäderskruden hade kommit före andra specialiserade drag som tandlös näbb, stort bröstben och en kort stjärt istället för en lång ödlesvans. Ett nästan fullständigt fossil med tydliga avtryck av fjädrar hittades 1877. Archeopteryx dateras till senare juratid, 150 miljoner år.

Under de senaste åren har flera fynd, bland annat i Kina, pekat på att fjädrar är nånting som inte är förbehållet allendast fåglarna. Tvärtom förefaller hederliga fjädrar som är lika uppbyggda som fåglarnas flyg-pennor - asymmetriska och med små hakar som håller ihop de enskilda fjäderfibrerna, de förekommer enligt välbevarade kinesiska fynd bland flera olika coelurosauriegrupper. Alla från sen juratid. Samtidigt förekommer riktiga fåglar med tandlös näbb - tillexempel Confusiornis - namnet hänvisar till den kinesiske vise, Kung fu tse, på latin Confusius, så namnet betyder Konfusius fågel. Men det är inte så helt sökt med Grönköpingsetymologin "fågeln som gör en konfys".

Och hur ska man då ställa sig till de befjädrade dinosaurierna från samma tid?

Vetenskapstidskriften Natures kommentator Kevi Padian kommenterar de kinesiska befjädrade dinosaurierna såhär:

"Vi måste heltenkelt revidera vår uppfattning om hur fjädrar hör ihop med den grupp vi kallar fåglar. Såhär: Systematiker definierar grupper av djur genom deras härstamning, i detta fall består fåglarna av fört Archeopteryx, sen de levande fåglarna, och därtill alla avkomlingar som har funnits av de här två gruppernas sistlevande gemensamma förfader.
Men vi känner igen fåglar på unika egenskaper som bara de har, och de egenskaperna har ärvts från denna sistlevande förfader. De egenskaper vi känner igen fåglar på är alltså en följd av hur vi definierar härstamningen. Så varför då ta bekymmer över att en mer omfattande grupp än fåglar har haft fjädrar? Vi definierar ju fortfarande fåglarna som Archeopteryx med senare släktingar. De kinesiska befjädrade fossilen var inte fåglar, för de hör inte till den begränsade klubben."

De kinesiska fornlivsforskarna som har upptäckte de befjädrade dinosaurierna i Liaoning-avlagringarna i Kina, de karakteriserar dom som maniraptorer - alltså samma grupp som de italienska forskarna har hänfört sin Scipionyx till.

Maniraptorerna är ett blandat sällskap. Dit hör de olika dinosaurier - "raptorer" - som var förebilder för Michael Crichtons och Steven Spielbergs djävulska "raptorer", och många forskare, bland annat kineserna, placerar nu gruppen Aves, dvs fåglar sittande ytterst på samma gren.

Det blir i och med det bara mera öppet hur fjädrarna uppkom bland dinosauriernas och fåglarnas gemensamma förfäder, och vilken funktion de hade innan gruppen Aves använde dem till att flyga med.

Den kinesisk-kanadensiska forskargrupp som har synat Liaoning-fossilen och de drag de har gemensamt med fåglar, de finner att dinosaurier har haft också andra anatomiska drag, som tidigare har setts som unika fågel-karakteristika, som långa armben med allt rörligare leder, nyckelben sammanvuxna till önskeben, medmera. De nämner också fynd kring beteende: På tjugotalet upptäckte amerikanare i Gobi-öknien lämningar av en rovdinosaurie i samband med dinosaurie-ägg. Dinosaurien fick namnet Oviraptor - äggrövaren - ett namn som är sällsynt missvisande. Häromåret upptäcktes ett nytt Oviraptor- fossil i Gobi-öknen: dinosauren hader överraskats av en sandstorm och omkommit mitt under ruvningen. Men reglerna inom biologi och paleontologi är strikta - är ett namn engång givet så sitter det fast. Och man ska därför inte läsa in nån vidare betydelse i vad namngivaren i tiden kan ha tänkt.

Så inte heller fåglarnas typiska reden och ruvande är något särskilt kännemärke. Nature-kommentatorn Kevin Padian skriver:

"Strukturellt flygdugliga fjädrar kan ha utvecklats långt före de som hade dem kunde använda dem för flygning. De kinesisk-kanadensiska paleontolog-teamets resultat bör nu skingra alla resterande tvivelsmål om huruvida fåglarna utvecklades från små coelurosaurida dinosaurier. De nya rönen visar klart hur kroppsbefjädring utvecklades och hur fullständiga fjädersortiment, från dun och täck-fjädrar till flygfjädrar existerade bland coelurosaurierna långt innan fåglarna uppfanns."

Klart som korvspad alltså - man skulle inte ens behöva skrapa fjädrarna av en fågel för att hitta dinosaurien därunder. Det passar exakt in på den uppfattning som endel amerikanska forskare så varmt omhuldar: att dinosaurierna var aktiva - och varmblodiga – djur. Och man vill ser fåglarna sitta ytterst på coelurosaurernas gren - efter maniraptorernas kvistar.

Allt frid och fröjd nu då?

Inte nödvändigtvis. Först och främst ser man klart på Scipionyx , att det inte är så att alla coelurosaurier, eller ens alla maniraptorider hade fjädrar.

För det andra, efterhandsskådandets klarhet: Allt som kommer från Kina och har fjädrar är inte riktigt äkta, har det visat sig. Någon där förledde ett tag paleontologerna med att klistra ihop två olika fossil och fick fram en märklig befjändrad dinosaurie, den saken är numera utredd, och påverkar inte diskussionen nedan(JW2002)

Krokodil-andning.
Scipionyx-fossilet innehåller rester av de inre organen. Endel är synligt med blotta ögat, och mera synligt blev det när fysiologen John Ruben och ett par medarbetare vid statsuniversitetet i Oregon tog med sig en åtti-watts ultraviolettlampa till Salerno där Scipionyx finns.
    Man ser flera av organen: luftrör, lever, muskler, tarmkanal. Och det hela visar sig plötsligt påminna mer om hur krokodiler är konstruerade inuti än hur fåglar är uppbyggda.
Ett tidigt tecken som fysiologen John Ruben fäste sig vid - i ett kinesiskt fynd - och fick bekräftelse på i Scipionyx, var att tjocktarmen hos fossilen ligger intill ryggraden likosm hos krokodilerna. Hos fåglarna ligger tjocktarmen mera mitt i bukhålan.

Det hela hänger samman med hur andningsapparaten är konstruerad. Fåglarna har lungor som fortsätter i luftsäckar i bland annat de stora extremitetsbenen, en mycket specialiserad konstruktion som gör fågeln lätt och samtidigt sörjer för god genomluftning.
Systemet förekommer också hos dinosauriernas släktingar, de såkallade "flygödlorna" eller pterodaktylerna, ett namn som ordagrant betyder ving-finger. Några spår av ett sånt system har däremot aldrig setts hos de egentliga dinosaurierna - den anatomiska detaljen är synbarligen unik parallell utveckling för pterodaktylerna och för fåglarna.

Krokodilerna har en helt annorlunda andningsapparat. Levern är med muskler förbunden dels med höftgördeln och dels med de undre revben som täcker bukhålan - gastralia. Främre delen av levern är plan och passar som ytan av en kolv- en såndär som i en cykelpump - mot brösthålan med lungorna. John Ruben tyckte sig se spår av nånting liknande i ett kinesiskt fossil av en liten dinosaur, Sinosauro-pteryx, som tillhör en helt annan grupp än maniraptoriderna.
Detsamma men tydligare framträder i Scipionyx i UV-lampans sken. Lungorna har inte bevarats, så lever-kolven verkar sluta mot ett tomt utrymme. Musklerna som rör den hepatiska kolven, som lever-kolven heter på fackspråk, dethela motsvarar till funktionen vårt eget system med ett mellangärde som pumpar lungorna. I en gemensam artikel i Science skriver John Ruben med medarbetare, och Scipionyx-upptäckarna italienarna Cristiano dal Sasso och Marco Signore:
"Tagna tillsammans är dessa drag överensstämmande med att Scipionyx andas med tillhjälp av en hepatisk kolv lik det system som förekommer i nulevande krokodiler, och i likhet med det andningssystem som har antagits gälla för den kinesiska dinosaurien. Dehär genskaperna emotsäjer att Scipionyx skulle ha haft ett fågellikt lungsystem med luftsäckar. Att så olika former som den kinesiska dinosaurien och Scipionyx har samma slags andningsapparat stärker hypotesen att denna slags andning var den vanliga inom alla grupper av rovdinosaurier.

Dinosaurieskeletten - åtminstone vad gäller rovdjursgrupperna men också många av växtätarna - visar tydligt på ett rörligt, aktivt liv. Nånting helt annat än det man ser bland dagens krokodiler, de kan ju vid behov vara snabba nog men största delen av krokodil-tillvaron förlöper i lugnt tempo. Ändå har de en andningsapparat och en uppbyggnad av hjärtat- som är fyrkamrat - som tyder på hög aktivitet. Inte så svårt anser artikelförfattarna i Science: de nulevande krokodilerna lever i vatten men det behöver deras förfäder för mer än 200 miljoner år sedan inte ha gjort: de tidiga krokodildjuren, de hade en upprätt gångart, levde på land under likartade betingelser som ur-dinosaurierna, och kan väl ha behövt som artikelförfattarna kallar det "förstärkt aerobisk kapacitet".

Och de att dinosaurierna var aktiva då? Ja varmblodiga som fåglar eller däggdjur behöver de inte ha varit. Bland dagens stora ödlor - tillexempel komodo-varanen - räcker en växelvarm ämnesomsättning väl till för att göra dem farliga för boskap och oförsiktiga turister. Och reptiler andas genom att låta musklerna flexa revbenen - det räcker. En extra påbyggnad av en genomluftningsanordning kan förefalla onödig - om man inte tar hänsyn till dinosauriernas egenart, konkluderar Ruben, dal Sasso och Signore:
" En ökning av genomluftningen bör ha gjort det möjligt för dinosaurierna att uppnå en omsättning av syre och koldioxid som uppnår och tillockmed överskrider däggdjurens nivå. Det att kolv-driven lung-genomluftning förekom kan vara ett tecken på att de här dinosaurierna i vanliga fall använde en låg, växelvärme-lik ämnesomsättning, men att de trots det kunde upprätthålla en syreförbrukningsnivå och en aktivitet som var klart högre än den som de mest aktiva reptilerna klarar av idag. En sådan ämnesomsättningsfysiologi existerar inte bland fyrfotadjur av idag."

Vi får en bild av dinosauriernas släkten som unika i sig, jämsides andra unika grupper, som fåglar, andra kräldjur och däggdjur. Den konklusionen borde egentligen inte vara oväntad. Fåglar levde jämsides med dinosaurier i minst 90 miljoner år. Släktskapen finns där men det är nog skäl att såga av tanken på mani-raptorer och fåglar på samma utvecklings-gren.


Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com
Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.