© J Westman 2001, 2005, 2008, 2014

Sådana djur finns inte - nu längre.
Hovdjur som åt kött, gräsätare med klor - ja såna däggdjur finns inte. Nu längre. De fanns för många tiotals miljoner år sedan. Hade det funnits biologer då, så hade de aldrig kunnat ana vilka släkten "vargarna med klövar" skulle ge upphov till.

I början av adertonhundratalet skapade fransmannen Georges Cuvier anatomin som studerar hur djuren är uppbyggda men också visar på släktskap mellan arter och högre ordningar. Det sades att Cuvier kunde rekonstruera ett utdött däggdjur från en enda tand. Ett studentgäng skulle en natt skulle skrämma honom, följaktligen vaknar Cuvier en allhelgona-natt av att lurviga varelser med klövar och horn invaderar hans sovrum. Cuvier kastade bara en blick på dem: Horn och klövar - växtätare! - såna djävlar är inget att vara rädd för. Vände sig i sängen och somnade om.

Alltsedan Cuviers dagar har det gällt att om däggdjuret har klövar eller hovar på tåspetsarna och horn på huvudet så lever det på att äta gräs, löv eller annat som grönskar. Rovdjur har inte horn, ej heller klövar utan klor.
Cuvier kände inte till hela sanningen. Paleontologerna - fornlivsforskarna - fann för många årtionden sedan fossil av en däggdjurgrupp som hade klor på fötterna - men som tänderna avslöjade att var växtätare. Tänk er älgar med klor att gräva upp rötter med. Ännu mera spännade blev det för några år sedan, när en grupp av tidiga partåiga hovdjur - djur som hade klövar som kor, får och grisar - visade sig ha tydliga rovdjurständer. Tänk er vargar med klövar.

Dinosauriernas tid tog slut med förskräckelse för sextifem miljoner år sedan, då krit-tiden avlöstes av det som kallas tertiär. När dinosaurierna var borta så var det däggdjuren som tog jorden i besittning. Under de tidigaste tertiära årmiljonerna levde de alla på land. Men redan i början av adertonhundratalet fann paleontologerna fossil av tidig-tertiära valar. Till följd av dels molekylärbiologins upptäckter om släktskaper, och dels nya fossilfynd har valarnas härkomst och släktskap seglat upp som stor fråga bland ryggradsdjurspaleontologer under de senaste årtiondena.

Molekylärbiologerna kom med en förvånande iakttagelse: valar har det mesta genetiska gemensamma med - gissa vilka - jo PARTÅIGA hovdjur. Nåja, inte så osannolikt efter upptäckterna av rovdjur med klövar och växtätare med klor. Den andra stora gruppen vattenlevande däggdjur: sälar, sjölejon och valrossar, de är riktiga rovdjur och de hoppade i sjön lite senare.
Bland de partåiga hovdjuren finns idag de vattenlevande djur som ser ut som mumintroll som går på alla fyra, flodhästar. Då har det legat nära till hands att anta, att valar och flodhästar kunde vara syskongrupper, med gemensamma förfäder nångång i tidig-tertiär.

En andra syskon-grupp till valarna är dedär rovdjuren med klövar - mesonychierna. De fossila valarna hade också rovdjurslika tänder. Bardvalarna är en senare utveckling.

Tidig-tertiära förfäder till valarna har upptäckts i särskilt Pakistan, i avlagringar som är femti miljoner år gamla eller mer. En fossil art har fått namnet Ambulocetus - namnet betyder nånting sånt som "valen som vandrar runt". Ambulocetus var stor som en valross fast kroppen påminde mer om en krokodils, och den kravlade sannolikt omkring på landbacken lite bättre än krokodiler fast den för det mesta levde i vatten. Och denna höst (2001) beskriver ett par forskarlag djur som var lite äldre och ännu mera tydligt landlevande.

Nu hör det till saken att ett speciellt kännetecken på valar är hur deras inner-öra är uppbyggt. Fossil av de äldsta valarna har alla det här kännetecknet, och därför var det en uppenbarelse, när skallar med valars inneröron - som redan var kända som släktet Pakicetus, tre olika arter, häromåret entydigt kunde kopplas ihop med övriga skelettdelar av uppenbarligen snabblöpande partåiga djur. Forskarna som publicerar dehär fossilen anser att man inte direkt kan visa på om de är närmare släkt med flodhästgruppen eller med mesonychierna, rovdjuren med klövar. "De uppkom alla ungefär samtidigt," är ett till intet förpliktigande uttalande.

Pakicetiderna simmade alltså inte i havet utan sprang omkring på land. Den minsta Pakicetus-arten bekrivs som stor som ett lamm - eller en räv, och de två andra arterna som stora som får eller stora hundar. Med klövar. Och långa tapir-nosar med köttätartänder i käkarna. Och långa svansar. Och inneröron som visar på förfädraskap till valar. Nä-äh. Såna djur finns inte. Nu längre. Men de fanns. För mer än femti miljoner år sedan. Och hur det blev valar av dem får utvecklingsbiologerna reda ut.


Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com
Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.