© Juhani Westman 1997, 2005   JW, februari 1997, uppdat. 31.10 2012.

Det första verktyget.

Var det handen som skapade människan? Vintern 1997 visste nyhetsbyråerna berätta att de äldsta kända redskapen hade upptäckts och de var två och en halv miljon år gamla. För 2,5 miljoner år sedan fanns det inte egentliga människor, men forskarna känner till en svärm olika förmänniskoarter, som räknas till flera olika släkten. Det var bland någon av dem verktyget och redskapet uppfanns.

Nyheten var, som så ofta händer, lätt förvrängd. Forskarna har länge anat att förmänniskorna kunde göra verktyg för två och en halv miljoner år sedan. Det nya är fyndens noggranna datering.

Man kan bestämma hur lång tid det har gått sedan en sten stelnade från att ha varit lava eller vulkanisk aska. I alla stenmineral finns små mängder radioaktiva moderämnen, som sönderfaller i en jämn takt till dotter-ämnen och då man mäter förhållandet mellan moderämne och dotterämne får man åldern. Det där säjer ingenting om när stenen sedan vittrade sönder till grus, sand eller lera och avlagrades i nån flod eller sjö. Men.

Råkar en vulkan i närheten ha haft utbrott och det finns vulkaniska skikt i avlagringarna, så får man en absolut datering: då vet man att avlagringarna som ligger under lava- eller asklagret är äldre och det som ligger över är yngre.

En forskargrupp, som leddes av Sileshi Semaw - som är etiopier men verksam i USA - gjorde åren 1992 till 1994 utgrävningar i Gona i Etiopien. Gona ligger inom Awash-flodens vattensystem, inte långt från Hadar, där en annan grupp ledd av W H Kimbel nyligen har hittat lite yngre stenverktyg av samma typ. Inte långt därifrån finns de äldre avlagringar där de senaste årtiondenas viktigaste fynd av förmänniska har gjorts: Australopithecus afarensis - den kända Lucy - och Ardipithecus ramidus. De använde ännu inte tillverkade redskap - det vet man – och de levde en till två miljoner år innan Gona-redskapen tillverkades.

Semaw och hans grupp hade faktiskt en sagolik tur. Deras avlagringar låg mellan två vulkaniska lager. Dateringarna ger 2,9 miljoner års ålder för det undre och 2,5 miljoner års ålder för det övre lagret. Men inte nog med det. Genom undersökning av forn-magnetismen i mineralen i avlagringarna fann man att ett omkast av jordens magnetfälts riktning ägde rum just då skikten bildades - och det kastet är väldaterat till 2,6 miljoner år.

Gona-redskapen är fräscha, eggarna är vassa - de har bäddats in i avlagringarna som NYA och är alltså samtida med avlagringarna. Alla redskapen - nästan 3 000 - hittades inom bara tio centimeter i sex meter avlagringar. Inte särskilt oväntat var de av en typ som i tiden upptäcktes av Mary Leakey i Olduvai-ravinen i nuvarande Tanzania. Mary Leakey beskrev dem och gav dem typnamnet Oldowan efter fyndorten. I sin rapport i Nature skriver Sileshi Semaw med kollegor såhär:

"Materialet från Gona utsträcker Oldowan-redskapskomplexets ålder till 2,5 miljoner år och avlägsnar behovet att förutsätta ett föregående stadium. Det är klart att alla Oldowan-industrier bör grupperas samman. Gona-föremålens håga ålder pekar på ett teknologiskt stillastående som varar i över en miljon år."

S.Semaw &al: 2,5-million-year-old stone tools from Gona, Ethiopia, Nature, vol 385 23 jan 1997, s 333-336:

Och med detta menar Semaw att oldowan-redskapen är de första stenredskap som tillverkades på Jorden.

"Industrier" under stenåldern

Det där med att tala om "industri" när det gäller en samling lite tillslagna stenar är ganska högtidligt, men fackfolk har ju alltid sitt eget språkbruk, så även här. I en kommentar i samma nummer av Nature skriver den brittiske forskaren Bernard Wood några förklarande ord:

"Arkeologer använder termen "industri" för distinkta grupper av stenredskap och både fynden från Gona och från Hadar har hänförts till "Oldowan-industrin", en term som skapades av Mary Leakey för de 1,8 miljoner år gamla stenverktyg hon fann lägst nere i ravinen Olduvai i Tanzania. Oldowan-redskap har sedan dess hittats på många ställen, men ända tills fynden i Goma har de äldsta fynden varit de från västerom Turkanasjön i Kenia, och de är jämngamla med de nya fynden från Hadar, 2,3 miljoner år gamla."

Bernard Wood: The oldest whodunnit in the world, Nature news and wiews 23 jan 1997, s 292-294

Rullstenskulturen.

Och hurudana är då de äldsta redskapen? Den franske forskaren Yves Coppens, som i många år har deltagit i att leta efter förmänniskor i Afrika, berättar om Oldowan-industrin, eller Oldowan-kulturen som han kallar den:

Man kallar även detta bruk av verktyg "rullstenskulturen" eftersom de till mycket stor del består av bearbetade mindre rullstenar. Här finns stenar med en egg, som man fick fram genom att slå bort en sida eller två sidor av stenen, och man har skapat en nomenklatur som ger dessa verktyg mycket vackra tekniska namn. Man hittar bearbetade stenar utströdda i de sedimentära avlagringarna, men ibland koncentrerade till områden där dessa första människor slog sig ner för ett antal dagar eller flera månader. En del av dessa områden är styckningsplatser: man hade upptäckt en sårad eller nyss död elefant eller flodhäst och styckat den på platsen."

Yves Coppens: Apan, Afrika och Människan, s 89-90

Redskap och verktyg.

Vilken är skillnaden mellan ett redskap och ett verktyg? Låt oss se hur förmänniskan tillverkade redskap av Oldowan-typ. Man tager en finkristallin rullsten som ligger bra i handen från en flodbädd. Med en annan sten slår man av några flisor och vips! har man sitt redskap klart. I teorin alltså. I praktiken är det inte så alldeles enkelt. Övning ger färdighet. För den som vill försöka kan jag ge ett par tips: det gäller nog att slå ganska hårt. För det första: man måste lära sig att inte slå sig på fingrarna. För det andra: Akta ögonen för flygande stenflis.

Intressant här är att slagstenen är ett verktyg som man använder för att göra det slutliga Oldowan-redskapet med. Redskap av Oldowan-typ är allround-redskap - man kan drämma ett byte eller en motståndare i huvet, man kan skära upp bytesdjurets skinn och stycka köttet, man kan kvista av grenar, barka dem om man tycker det behövs, tillockmed spetsa dem och göra sig ett spjut.

Semaw med kolleger påpekar i sin artikel det långa teknologiska stillaståendet, då traditionen att slå till redskap av rullsten förblir nästan oförändrad, i drygt en miljon år. De konstaterar, att den följande industrin, Acheuléen uppträder plötsligt vid ungefär 1,6 miljoner år med stora, mer utarbetade redskapsformer som inte ingår i Oldowan.

Coppens är i sin bok definitivt av den åsikten att det var någon Homo-art som hade gjort Oldowan-redskapen och verktygen. Semaws nya dateringar kastar den här bilden på huvudet, åtminstone enligt Bernard Wood. Vi upplever förmodligen inledningen till en lärostrid här. Såhär motiverar sig Wood:

"Det viktigaste i bevismaterialet från Gona och från Hadar är något som Semaw och kolleger nämner i förbifarten, att det inom "Oldowan-industrikomplexet" rådde ett stillastående som räckte i drygt en miljon år, mellan tiden för 2,5 och 1,5 miljoner år sedan. Ska någon hominid-grupp kopplas till Oldowan-redskapen så ska det logiskt sett vara någon som existerade under HELA den tiden."

Wood

Det finns bara en hominidgrupp som fyller det kriteriet, skriver Wood, och det är den stora växtätande australopithekinen "Paranthropus". Inom Homo-släktet efterträds Homo rudolfensis av Homo ergaster mitt i perioden. Paranthropus boisei existerade i området oförändrad under hela tidsperioden och det uppenbara sambandet mellan likformig diet och oförändrade redskapsteknik utgör enligt Wood ett starkt indicium som kopplar Paranthropus till Oldowan-redskapen.

Wood stöder sig på ett känt och märkligt faktum: det är ytterst sällsynt att redskap från den äldre stenåldern hittas tillsammans med människolämningar! I Hadar vill forskaren W H Kimbel associera ett käkben från en Homo med oldowan-redskapen där, men Woods påpekar att Kimbels avlagring är tre och en halv meter tjock och stenverktygen låg inte tillsammans med käken.

Diskussionen om vem som började är knuten till frågan varför någon började tillverka redskap istället för att att till vad som finns tillhands - stenar och grenar och kvistar. Nu vet man att det inte är enbart människan som använder redskap. Vi har alla sett tv-filmer om de gulliga havsuttrarna som krossar sina musselskal mot en sten på magen. Finkar på Galapagosöarna använder törntaggar som de håller i näbben för att plocka ut larver ur hål i trädstammar.

Det följande steget, att göra ett redskap, ansågs länge vara ensamrätt för människor. Det kom för några år sen som en överraskning när det befanns att chimpanser också gör redskap: de kvistar tillexempel av grenar som de ska använda för att peta fram mat åt sig. För att tillverka Oldowan-redskap måste man gå ett steg vidare.

Med ett första verktyg - slagstenen, har man gjort ett andra, redskapet, som i sin tur kan användas som verktyg. Detta, kan man mena, kräver en förmåga till förutseende - och sen är fältet fritt för debatten om förmänniskorna på chimpansnivån hade tillräcklig hjärnkapacitet eller om det krävdes något mer.

Vi vet än så länge föga om vad som fick någon att börja tillverka stenredskap. Vilken relativ betydelse ska tillmätas koordinationen mellan öga och hand, den händighet som handens uppbyggnad möjliggör, förmågan att tänka ut principen, och rena turen. Vi vet säkert alltför lite för att utestänga Paranthropus likaväl som att lägga skulden på någon Homo-art. I Paranthropus har vi en tänkbart misstänkt, som hade tillgång till vapnet och tillfället att bruka det - men vilket var motivet?"
   Wood

Skapade redskapet människan?

   Jag kan redan höra hur Homo-förespråkarna samlar sina argument för att kasta sig över den hädiske Wood. En än mer hädisk tanke är kanske att de olika arterna apade efter varann allihop - det är ju inte en särskilt komplicerad process att göra ett Oldowan-redskap.

För mer än hundra år sedan spekulerade den i andra sammanhang inte helt okände Friedrich Engels i människoblivandet. Engels kom, antagligen av ideologiska skäl, till att djuret blev människa genom att handen och redskapet, tillsammans "arbetet", stimulerade intelligensen. Den gängse uppfattningen då och långt senare var att det förhöll sig precis tvärtom – intelligensen utvecklades först, förmågan att tillverka och använda redskap följde. Friedrich Engels sats: "redskapet skapade människan" var en inspirerad gissning, men dagens forskare börjar efterhand ta den på allvar.

När äldre ur- och förmänniskor kom idagen visade det sig att Engels åtminstone delvis hade rätt: handen hade utvecklats före hjärnan. För tre till fyra miljoner år sedan levde Australopithecus afarensis, Lucy, och hennes släktningar, med chimpans-stora hjärnor men människohänder.

På vetenskapsdagarna 1997 fäste professor Mikael Fortelius uppmärksamhet på hur människolika de såkallade dvärg-chimpanserna, bonobo-aporna i Zaires regnskogar, egentligen är, och på den minimala skillnaden mellan arvsanlagen hos chimpans och människa. Bonobo-erna står nästan på gränsen om man tar den definition på människa som framfördes av J Desmond Bernal på sextitalet:

"Det första och grundläggande sättet på vilket människorna skiljer sig från djuren är att de bildar kontinuerliga samhällen med en materiell kultur som ger en ny ram åt de nakna kropparnas förmågor. Så länge framsteg begränsades till enskilda individer, hur begåvade de än var, kunde de, ensamma, inte grundlägga en fullständig mänsklighet. Om ett redskap ska bli tillgängligt för alla och kunna förbättras så småningom, måste dess tillverkning och användning läras ut och läras in. Det måste i själva verket standardiseras av traditionen, vilket kräver ett kontinuerligt samhälle."
   J D Bernal: Vetenskapens Historia, Band 1 s. 49

Semaw och hans medarbetare har alltså inte endast grävt fram och daterat de äldsta kända redskapen. Deras fynd och dateringar bevisar också, att de varelser som tillverkade redskapen – vilka de än var - hade utvecklat sin flock till ett samfund med fungerande traditioner. Men hur förde de traditionen vidare?

För hundra år sedan ställde Ernst Haeckel upp den teoretiska arten Anthropithecus alalus - den stumma apmänniskan – som människornas förfader och förmoder, som levde lyckliga tillsammans för de kunde inte tala. Det säjer kanske mer om Haeckels eget familjeliv, för djur kan också meddela sig med varann och uttrycka känslor. Uttrycket "apa efter" säjer mycket om hur konkreta traditioner kan föras vidare. Forskarna är också idag säkra på att anthropithekinerna inte kunde tala - frambringa ord - i vår mening. När människan fick talets gåva och därmed ett bättre verktyg än bildtänkande för abstrakt begrundan, det vet vi heltenkelt inte, men den brittiske mångsysslaren JBS Haldane kastade för mer än ett halvsekel fram att ritualer kan ha uppstått och använts redan före språket för att upprätthålla kontinuitet och förmedla kunskapstraditioner. Och i den vevan är det inte förvånande att franska forskare har velat se det stora antalet välgjorda Acheul-handkilar som en tradition - pojkarna ville imponera på flickorna heltenkelt!
Kanske det.


Läs mera om när redskapet blev verktyg.
Världens äldsta kastspjut

och fler artiklar om teknikhistoria i
Historien, tekniken...
Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com
Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.