© J Westman 2000, 2005, 2008, 2012

Gränsen som föll.

Med åren har det blivit många mellanrapporter om hur människans förfäder bredde ut sig över jorden och hur deras teknik utvecklades. År 2000 kom nya väldaterade fynd av de verktyg förmännisko-arten "Homo erectus" i Kina använde, och de gav anledning till en betydande omtolkning. Det blev igen dags för en mellanrapport om människans utveckling.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Tänk er en roman, där ett stort meteor-nedslag som först ger stenåldersmänniskor mängder av råvara för verktyg och sedan de sentida forskarna möjlighet att exakt datera när det hela har ägt rum. Inte särskilt trovärdigt. Lägg därtill att fynden är från ett område och en tidrymd som det rådde en bestämd uppfattning om - och den uppfattningen kastas helt omkull. Ännu mer osannolikt som romanintrig. Ändå är det är vad som verkligen har skett i den sydkinesiska provinsen Guangxi - ganska nära gränsen till Vietnam faktiskt, i en dal som heter Bose.

Ett katastrofalt stor-nedslag spridde en skur av smälta stenkorn över nästan en fjärdedel av jordklotets yta. Stenkornen stelnade till det slags glas-korn som kallas tektiter - de hittas i stora områden i Australien och Sydostasien - de kallas också till åtskillnad från andra tektit-fält de austral-asiatiska tektiterna.

Hettan från nedslaget förbrände skogen, bland annat i Bose-dalen, i Guangxi, i södra Kina. När växtligheten i Bose-dalen var borta sköljde regn fram den röda jorden och frilade rullsten och stenklapper - och så kom urmänniskor till området och fann verkliga skatter liggande på marken - massvis med fin råvara för stenverktyg. det var bara att knacka på.

Händelseförloppet lämnar entydiga spår i avlagringarna och ger också forskarna oskattbara fakta för dateringen. I Bose-dalen ligger tektiterna i ett skikt av lateritjord från flödena med kol och aska efter skogsbränderna och de tillknackade stenverktygen - "direkt associerade" som forskarna uttrycker saken i sin rapport i vetenskapstidskriften Nature. De austral-asiatiska tektiternas ålder kan bestämmas noggrant. Bästa medelvärdet blir en ålder på 803 000 år.

Stenverktygen i Bose-dalen är gjorda med den nästäldsta stenrredskapstekniken man känner - en teknik där stenknackaren genom att slå loss många flisor från vardera sidan över största delen av en rullsten skapar stora redskap med utformade spetsiga eggar. Det är en teknik som är känd från Östafrika från 1,6 miljoner år tillbaka. Hittills har den här tekniken inte alls varit känd i Ost-asien trots att det länge har varit känt att förmänniskor har funnits där.

Redskapens och verktygens historia börjar i Afrika.

Chimpanser använder käppar och stenar som tillfälliga redskap och det gjorde människans förfäder också. I något skede kom ett viktigt steg i utvecklingen: för-människor i östra Afrika tog systematiskt rullstenar, slog till dem med andra stenar så att flisor flög och en skarp egg bildades, att gräva med, att tälja till käppar med, att skära igenom bytesdjurens skinn och stycka köttet med.

Dehär äldska tillverkade typverktygen hittades i Olduwai-ravinen i Tanzania för mer än ett halvsekel sedan, så forskarna kallar redskapstypen "oldowan". För några år sedan hittades oldowan-rullstensverktyg i väldaterbara avlagringar i Etiopien och därmed vet man att förmänniskor började göra stenredskap åt sig för två och en halv miljoner år sedan.

Vilken förmännisko-art som gjorde de första verktygen vet man inte. Ännu. De enkla oldowan- rullstensverktygen användes i nästan en miljon år.

Sedan skedde en teknisk revolution. Förmänniskorna kom på en bättre avslagsteknik och de började göra planmässigt arbete, föremålen har faktiskt formats med riktade avslag. Också lämpliga större avslagsflisor togs till användning. De vanligaste verktygen var stora - över ett kilogram tunga - päronformade vapen med den smala ändan tillslagen till en skarpkantad spets. Sådana föremål kallas "handyxor" eftersom de inte har något skaft utan hölls i handen - om de inte används som kastvapen. En version har två tydliga eggar och de brukar ibland kallas "hand-kilar". Verktyg gjorda av stora flata flisor kallas "knivar" eller "skrapor".

De första av den här verktygstypen hittades i Frankrike under adertonhundratalet och efter den första fyndorten bär dena redskapstyp alltjämnt namnet Acheul (utt. ungefär "Assjöll"). De äldsta mycket grovt tillknackade acheul-stenverktygen från Östafrika har daterats till 1,6 miljoner år, och tekniken var i bruk ända tills för tvåhundratusen år sedan eller så. Inom acheul-tekniken skedde en klar - men mycket, mycket långsam - utveckling. De äldre, som ibland kallas abbeville-typ är grovt tillhuggna. Yngre handyxor -egentlig acheul - tillverkas med ökad omsorg. Avslagen blir alltmera kontrollerade och täcker en större del av redskapets yta.

Jämsides med stenverktygen använde acheul-tillverkarna redskap och vapen av trä - det var inte länge sedan förnämligt utformade kastspjut hittades i avlagringar i västra Tyskland som åldersbestämdes till mer än 400 000 år.

Den upprättgående.

I slutet av 1800-talet trodde forskarna att det var i Sydostasien som människan hade utvecklats - och det var på Java som nederländaren Eugene Dubois på 1890-talet upptäckte det som han kallade "Pithecantropus erectus" - den "upprättgående apmänniskan", även kallad Java-människa. Släktnamnet har försvunnit - förmänniskan räknas till vårt eget släkte Homo numera - men artnamnet består, så det blir Homo erectus.

I slutet av 1920-talet upptäckte svensken Birger Bohlin Peking-människan i grottan Zhoukoudian nära Peking, även Peking-människan räknas numera till släktet Homo och arten erectus.

Homo erectus förekom i Östafrika såpass tidigt som för 1,8 miljoner år sedan, bara lite senare i både Nord- och Sydafrika. Nu har man asiatiska fynd från runtom i Kina och Indonesien, och de äldsta är inte mycket yngre än de afrikanska. Dubois Java-fynd hör till de äldre, och Bohlins med fleras Peking-människa till de allra yngsta. Deras ålder är mindre än 300 000 år.

I Asien var emellertid de få redskap som överhuvudtaget på länge hittades tillsammans med asiatiska erectus-fynd varit av primitivaste art.

År 1949 konstaterade antropologen Hallam Movius att en stor skillnad fanns mellan öst och väst: erectus-stadiets förmänniskor i Afrika, Europa och främre Asien behärskade den acheul-iska stentekniken med de stora handyxorna som huvudverktyg, erectus i norra Indien, Kina och Sydostasien gjorde det inte.

Teorin om de efterblivna asiatiska erectus-urmänniskorna befästes och bepansrades så till den grad att Movius gränslinje blev ett begrepp. Förklaringarna var många: Att homininerna gav sig iväg från Afrika innan handyxtekniken hade utvecklats, och aldrig fick höra om hur man gjorde. Att erectus-emigraterna förlorade kunskapen att tillverka acheul-redskap under sin vandring - tappade minnet alltså(!). Gemensamt för alla teorierna var att det, att inga verktyg hade hittats också togs som ett säkert tecken på att inga verktyg hade tillverkats eller använts.

Nån orsak ska synden ha, och då pekade faktiskt endel forskare på att Asiens erectus-population var skogslevande, i en stabil tropisk till subtropisk omgivning, där det inte skulle finnas något behov att göra tekniska framsteg, medan den afrikanska populationen på savannerna och sedermera erectus-människorna i det istida Mellanöstern och Europa skulle ha haft all orsak att satsa på teknik. En annan förklaring var att de asiatiska erectus-människorna - som hade gett sig iväg på spaning efter nya jaktmarker - kanske inte var så fiffiga som de afrikanska som hade stannat hemmavid - och för en lekman låter det ju bakvänt.

För ett halvsekel sedan, då Movius uppfattning blev en del av Sanningen var - förståss - både kunskapen om erectus-människornas utbredning, och dateringen av fynden, betydligt mera bristfällig än den är idag. Ändå har Movius gränslinje inte börjat ifrågasättas förrän rätt nyligen, vid 1900-talets slut.

Numera (efter år 2000) är det klart att människor på i stort Homo erectus-nivå förekom i Sydostasien mycket snart efter de tidigaste kända erectus överhuvudtaget - från Afrika - redan kring 1,9...1,8 miljoner år sedan.

Det verkligt häftiga angreppet på Movius gränslinje kom 1995, då kinesiska och amerikanska forskare offentliggjorde vad de hade grävt fram i grottan Longgupo i provinsen Sichuan, centrala Kina sedan mitten av åttitalet. Det var en grotta där de bebodda avlagringarna daterades - med flera metoder, både forntida magnetism, mineralogiskt och genom att iaktta faunan - till såpass tidigt som 1,9 miljoner år. Fynden omfattade ben av många olika däggdjur, käkfragment och tänder av förmänniska, och några oldowan-stenverktyg . Acheul började ju inte tillverkas - ens i Afrika - förrän några hundra tusen år senare.

Vilken förmännisko-art det gäller i Longgupo är forskarna inte helt eniga om. De började med att ställa upp en egen art, men när de granskade tandfynden närmare började de misstänka att det handlade om en bara lite primitivare varelse än den egentliga Homo erectus - kanske Homo ergaster, erectus´ föregångare. De kastade fram en djärv hypotes: kanske det inte alls var erectus utan ergaster som gav sig iväg från Afrika för två miljoner år sedan och sedan utvecklades till erectus i Asien - och sedan begav sig tillbaka västerut till sina förfäders land.

Den hypotesen har inte fått stöd - begripligt nog, men att den kan ställas upp visar hur mycket det fortfarande återstår att upptäcka om de tidiga människoarternas vandringar. Forskar-nestorn Clark Howell konstaterar i vetenskapstidskriften Nature, att fynden från Bose i södra Kina ger välbehövligt flankstöd åt de resultat som forskarteamet kring Longgupo i norra Kina kom till.

Själva arten av stenverktygen i Bose ger anledning till eftertanke: De är tillverkade med klar acheul-teknik, ett stort antal planmässigt riktade slag har frigjort en stor mängd flisor och gett föremålen deras form. Där finns både handkilar uthuggna ur rullsten och knivar där man har tagit stora flisor och trimmat dem med bara ett fåtal slag . Själva huvudverktyget - den stora hand-yxan - den saknas i uppsättningen. Vad det sedan kan betyda.

Fynden i Tanzania, Kenia och Etiopien av olduvai-redskap som sedan ersätts av acheul-typens verktyg, och av förmänniskostadier som både utvecklingsmässigt och daterbart är föregångare till "erectus"-stadiet, de ligger alla som grund för dagens allmänna uppfattning att Afrika är människosläktenas urhem och att de utvandrade och spriddes över världen. Och den uppfattningen förefaller välmotiverad. Mot den uppfattningen står en minoritet som hävdar att arten "sapiens" - vi alltså - skulle ha utvecklats samtidigt på flera håll i världen - icke minst i Ostasien. Och nu föreligger alltså grottfynden i Longgupo som har tolkats som att erectus-föregångaren Homo ergaster nådde Ostasien för snart 2 miljoner år sedan, och där blev erectus .

Änsålänge gäller att det var i Afrika som erectus-stadiets människor började göra acheul-verktyg med handkilar för 1,6 miljoner år sedan. Fynden i Bose-dalen visar åtminstone på samma kulturstadium i Ostasien som i Afrika för 800 000 år sedan - likformig kulturutveckling eller överföring via kontakt må vara osagt.

Paradigmen - ut ur Afrika - härskar ännu, sålänge den inte motsäjs av nya fynd, men vi ska vara försiktiga: Tänk på Movius gränslinje, som nu har förpassats från att vara dagens sanning till en fotnot i historien. Bara därför att forskare gick och hittade en dal där en högst ovanlig naturkatastrof för åttahundratusen år sedan frilade prima rullsten.
Sedan 2002 vet forskarna lite mera om vad förmänniskorna hade för sig.
Läs om det i   En miljon år före vår tideräkning


Läs mera, om käkar, tänder och evolution i
Utvecklingen på bettet
Evolution till tänderna,
Människan är ett konstigt djur
Genklockan
Ett litet, litet gen-fel
Antingen eller - både och.
En liten lurvig krabat
Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com

Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.