© J. Westman 1998, 2005, 2008, 2012. Uppdat 31 okt-12/font>

Urtida maskar.

Började det flercelliga djurlivet på jorden som ett sällskap fridsamma maskar? Och när skedde det? Traditionellt anses det flercelliga livets utveckling ha kommit igång på allvar för drygt en halv miljard år sedan. Många tecken tyder emellertid på att viktiga saker skedde långt tidigare. Under åren inför sekelskiftet gick den vetenskapliga debattens vågor höga.

Doushantuo - 1 000 miljoner år.
   I södra Kina drar Jangtsefloden igenom de sedimentära bergarterna och bildar en djup ravin, och längs ravinens väggar finns en 250 meter tjock lagerserie av karbonater, fosfater och skiffer. Under formationen, som har fått namnet Dou-shan-tuo ligger avlagringar som har kommit till under istider - fossil morän alltså. Ovanpå Dou-shan-tuo finns en annan formation sediment. I den finns fossil av den alltjämnt gåtfulla prekambriska fauna som kallas Ediacara och ovanpå dem finns tidigkambriska fossil.
   Doushantuo-avlagringarna kom till efter den stora nedisningen som här i norden kallas den varangiska - för sexhundra till sjuhundra miljoner år sedan - och före Ediacara-faunan och kambrium - före tiden 550 miljoner år sedan.
   Den stora nedisning, som endel forsare rentav anser vara sista omgången av globalnedisningen, "Snöbollsjorden".

Doushantuo-formationens avlagringar kommer i dagen också 600 kilometer från Jangtse-flodens ravindal, i Weng-an. Det är i fosforhaltiga mineral från Dou-shan-tuo-formationen i Weng-an som de hittills äldsta kända fossilen av flercelliga djur kommer, tillsammans med växtfossil. Växterna, ja det är flercelliga alger av släkten som uppstod för kanske 1 000 miljoner år sedan och som till en del fortfarande finns i världshaven idag. Djurfossilen, där handlar det om foster, embryon, som har bevarats, från alldeles begynnelsen av sin utveckling. Man ser att det är embryon stadda i utveckling - men det är mycket svårt att säja vad det skulle ha blivit av dem om de inte hade dött och bäddats in i avlagringarna.

De är inte stora, från 0,1 mm till 0,7 millimeter - men desto mer mångskiftande till formen. Vissa tecken tyder på att det bland annat handlar om föregångare till vår tids tvättsvampar.

Det är inte alls osannolikt. Tvättsvamparna i Medelhavet - de har en kroppsplan som hör till de enklaste tänkbara. De har sannolikt inte förändrats särskilt mycket under snart sexhundra miljoner år.

Chorhat-sandsten - 1 200 - 900 miljoner år.
   I centrala Indien reser sig Vindhya-bergen. I dalen Son kommer en obruten lagerserie av sandsten, skiffer och kalksten som utgör lämningar av alger i dagen. Åldern har med olika metoder bestämts till mellan 900 miljoner och 1 200 miljoner år. Det märkliga är att avlagringarna, sedan dess de uppstod, inte har råkat ut för vare sig överdrivet tryck eller höga temperaturer - de har inte dragits ner i jordens inre och förändrats. Inte heller har de drabbats av erosion förrän de nu i vår tid har kommit idagen och vittrar bort.

I mitten av lagerserien finns en sandstensavlagring som kallas Chorhat och i den finns det nånting som forskarna uttrycker som spår av någotslags mask-liknande djur.

Sandstenen har avlagrats i strandvatten i ett grunt hav. Gränserna mellan skikten uppvisar vågmärken - vilket förekommer i sandsten som bildas i strandvatten - och det har vuxit alger där som har bildat mattor på ytskiktet. Alltemellanåt har stormar spolat upp ny sand som har täckt in algmattorna, och sedan har nya alger kommit, växt till sig och skapat nya mattor.
   I sandskiktet under algmattorna har nånting rört sig. Där finns spåren av gångarna kvar. Detta något har haft varierande kroppsdiametrar - upp till drygt fem millimeter. Det är inte fråga om sprickbildningar utan om riktiga gångar som har skuffats upp av någonting som har pressat sig fram genom sanden under algmattorna, som förmodligen har betat av algmattorna och andats det syre som algerna har berikat vattnet under mattorna med.

Tyskarna Adolf Seidlacher och Friedrich Pflüger och indiern Pradip K Bose lägger fram en serie indikationer på att det faktiskt handlar om mask-gångar och inte såna fåror eller sprickor som har uppkommit utan medverkan av några kryperier under mattan.

Vad är det då som kan ha krupit där. Ja av spåren att döma ett sällskap mycket enkelt konstruerade maskar. De måste i alla fall ha haft en kroppshålighet för syre- och näringsupptagning och kring den nånslags muskelvävnader som kan dras samman och slappna av. Då detta görs rytmiskt längs med kroppen blir den vågvis tjockare och smalare och pressas framåt i den mjuka våta sanden. Seidlacher, Pflüger och Bose påpekar bland annat, att de olika spåren nog är olika stora, men varje enskilt spår är jämntjockt.~

Skulle det här vara fråga om avlagringar från Ediacara eller Kambrium eller senare så skulle ingen säja emot - det skulle tolkas som mask-spår i sanden och inte mer med det. men nu är Chorhat-sandstenen daterad till kring 1 100 miljoner år - alltså tiden före den stora varangiska nedisningen, före sista upplagan av "Snöbollsjorden", om man tror på dess existens. Det är inte otänkbart att det fanns primitiva maskar då, men om de fanns då - vad hade de för sig under glaciärtäcket under de förjande femhundra miljonerna år - varför ser man inga spår i avlagringarna förrän man kommer till embryorna från Dou-shan-tuo? Sopade "Snöbollsjorden" såpass rent att inga spår har bevarats, eller har de ännu inte hittats?

Tidsskalan
   Låt oss se på tidsskalan en gång till.
   Maskspåren dateras alltså till elvahundra miljoner år. Nångång före sexhundra miljoner år sedan har vi den stora istid - av och till - som ibland kallas "Snöbollsjorden", och vars slutfas kallas den varangiska - därför att det finns fossila spår av den i avlagringarna vid Varangerfjord i Norge. Efter den avlagras Dou-shan-tuo-formationen i på nytt varma hav.

Dou-shan-tuo med knappt 600 miljoner års ålder, den är aningen äldre än den period som kallas alternativt Vendium eller Ediacara. Faunan bär namnet efter Ediacara-höjderna i Australien. Det är en särgrupp organismer som har en annan kroppsuppbyggnad än vår, endel såg ut som solfjädrar och andra som dörrmattor. De verkar inte ha någon inre matsmältningskanal –de är platta och tunna, och alla cellerna tar upp sin näring direkt genom ytskiktet. Däremot har tillockmed de primitivaste maskar nånslags mage eller tarmkanal.
   Vi vet inte mycket om hur Ediacara-djuren levde - antagligen åt de alger och encelliga djur på någotvis för de var djur, inte växter. Inom forskningen anser de flesta - men inte alla - att Ediacara-djuren är en tjuvstart – de kom iväg i ekosystemet före de riktiga djuren men dukade sedan under då det blev kamp för tillvaron på allvar.

Ediacara-faunan fick blomstra från sådär 570 till 550 miljoner år - och sedan händer något som gör att alla stammar av senare och nulevande flercelligt djurliv uppstår. Detta kallas den kambriska radiationen, endel forskare benäner det rentav den kambriska explosionen. i varje fall en tid utan motstycke när det gäller uppkomst av biologisk form-mångfald.
   En mängd former dog ut i slutet av kambrium och andra efterhand, men endel lever kvar - som vi och myggor och kräftor och snäckor och bläckfiskar, och sjöstjärnor och tvättsvampar, och maskar av alla de slag.
   Grundkonstruktionerna så att säja anses ha uppstått under den kambriska eran - för 540 miljoner år sedan, man talar alltså om den kambriska evolutions-revolutionen, tillockmed om den kambriska explosionen.

Nu visar då embryofynden från Dou-shan-tuo, att det fanns olika former av flercelliga djur redan före ediacara-faunans storhetstid, och om man kan tro den tysk-indiska gruppen Seilacher-Pflüger-Bose, så fanns den första konstruktionen av djur med kroppshålighet redan för elvahundra miljoner år sedan. Om den kambriska explosionen verkligen var en plötslig evolutionär smäll, så har i alla fall stubintråden varit påtänd och pyst väldigt länge under "Snöbollsjordens" ismassor.

Molekylärklockan
   Har vi då alla under den första halva miljarden år levt tillsammans som ett glatt sällskap fridsamma maskar, och först när halva tiden redan har gått, i kambrium, lagt om livsstilen. Skaffat yttre eller inre skelett och vanan att betrakta varelserna i vår omvärld som antingen löfte om nästa måltid eller ett hot som vill förvandla oss till sin nästa måltid? Ja, det finns många forskare som vill se den kambriska revolutionen i evolutionen som det skede då rovdjurs-livsstilen kom med som en evolutionsdrivande faktor. Före detta skedde fanns det ediacara-fauna, som från fosterstadie till fullvuxna individ var platta, och sedan det övriga sällskapet, som under fosterutvecklingen allsedan redan tidsåldern före ediacara först bildar en boll av celler som sen viks in och skapar kroppshåligheter.

Men vad säjer molekylärbiologerna? Jo, de finner att den genetiska uppsättning som bestämmer att organ placeras fram eller bak i kroppen - eller i tvärsektion bestämmer vad som hör till magsidan och vad som hör till ryggsidan – de förekommer sex identiska sådana gener hos såpass olika organismer som bananflugor och grodor. Ändå hör flugor - som hör till leddjurens stora skara - och grodorna som är ryggradsdjur som vi - till två olika evolutionära linjer, som bland annat särskiljs på hur munnen uppstår i fosterstadiet.
   Paleontologerna vet från fossil att den här skillnaden började förekomma synligt bland organismerna i äldre kambrium- för 535 miljoner år sedan eller så.

De arvsanlag som alltjämnt är gemensamma - delarna av styr-koderna - de pekar på en grundläggande utveckling före de stora uppdelningarna i underkambrium - alltså kambriums äldsta tid- hävdar molekylärbiologerna James Valentine, David Jablonski och Douglas Erwin. Det var då de genetiska styrkoderna som placerar organ på deras rätta ställen i kroppen uppstod, som stubinen till den kambriska explosionen tändes. Men när skedde detta då?
   Molekylärbiologerna har försökt mäta när den skillnad i foster-utvecklingen som karakteriserar å ena sidan leddjur med flera - och å andra sidan ryggradsdjur kan ha uppstått och de kommer till siffran drygt en miljard år.
    I klartext: bananflugans och grodans senaste gemensamma föräldrar levde inte för 535 miljoner år sedan utan så långt tillbaka som för mer än 1 000 miljoner år sedan. Det där säjer bara när de slutade gå ut med varann om kvällarna – däremot ingenting om hur de såg ut och hur de levde.

När en forskargrupp ledd av newyorkaren Gregory Wray först publicerade den uppgiften 1996 väcktes våldsam kritik gentemot den biologiska klockan. Den kan inte visa rätt. Men si, när undersökning efter undersökning gav vid handen att välkända och väldaterade fossila uppspjälkningar under de femhundra miljonerna år sedan kambrium också syns med nöjaktig noggrannhet i mängden av förändringar i den genmolekylära uppbyggnaden, så har kritiken dämpats - tyst är den inte.

Kritik
   Den allvarligaste kritiken mot påståendet om maskar i farten redan för elvahundra miljoner år sedan, den gäller nu det enkla faktum att det inte finns fossil av vare sig mask-gångar eller andra spår från hela den långa perioden från elvahundra till sexhundra miljoner år sedan. Spåren i Chorhat-sandstenen är än så länge ensamstående. Efter 600 miljonerårsstrecket finns Dou-shan-tuo-embryorna, och de står inte ensamma, från den tiden finns mask-spår i andra avlagringar.
   Sexhundra miljoner år är inget stort problem för flercelliga djur-embryon – de behöver inte ha utvecklats till så särdeles konstiga fullvuxna -det är den genetiska apparaten som räknas och de som tvivlar på Wrays drygt ettusen miljoner år kan väl svälja sexhundra eller sjuhundra miljoner år.

Seilacher, Bose och Pflüger försöker nog ta upp varför inga spår har påträffats. Inre eller yttre skelettvävnader - ja de uppstod i kambrium och kanske hade hårdvävnadernas uppkomst nånting att göra med förändringen i livsstil då, men det som inte finns kan inte lämna spår. Om djuren var små, så borde de kunna upptäckas i skiffrar - men skiffrarna - leravlagringarna – från prekambrium - tiden före kambrium - har bara visat upp encelliga djur. I avlagringar från svart och syrefri botten-dy - svarta skiffrar – borde organismer ha bevarats - jo visst - algkolonier finns där nog men ingenting annat. Seilacher, Bose och Pflüger misstänker att nånting kring fyndomständigheterna när det gäller prekambrium är sådant att man inte stöter på fossilen - att de alltså nog borde finnas nånstans.

Nu är det ju inte världens lättaste sak att hitta ostörda avlagringar från så avlägsna tider. Jordens inre befinner sig i ständig rörelse och kontinenterna på jordens yta driver omkring, törnar mot varann, slits isär igen, täcks av lava-utbrott, dras ner i jordens inre och hettas upp. Avlagringar i haven längs randerna av kontinenterna kan då kontinentalplattorna kolliderar skjutas upp i höjden - där angriper temperaturskillnader, vatten och vind och glaciärer och förvittring och erosion gör snart slut på dem. Frågan är inte varför det finns så lite kvar - utan snarare hur har såpass mycket trots allt bevarats.

Läget nu påminner på något sätt om jakten efter spår av liv i meteoriter från planeten Mars. Vi vill väldigt gärna att där ska finnas spår av liv – i Marsmaterial eller i avlagringar från mycket avlägsna tider. Jakten går med ljus och lykta. Spår som kan tolkas som liv hittas. Säkra kan vi ändå inte vara, för det handlar i vardera fallen om saker som ligger på det mätbaras gräns - i den zonen, har det visat sig, spelar önsketänkandet en dessvärre allt för stor roll vid tolkningen, och vi ska inte bli alltför besvikna om klarare och tydligare resultat så småningom visar, att någotdera eller vardera spåren var falska.


Skicka kommentarer tilljuhaniwestman@gmail.com


Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.