© J Westman 2002, 2005, 2006. JW 10 dec-02, uppdat-06, -12

Alla vi däggdjur är invandrare.

När inlandsisen står tre kilometer tjock över landet är det svårt att tänka sig att nånting skulle leva där. Inlandsisen över Finland smälte för tiotusen år sedan och då kunde växter och djur – och människor - vandra in. Under tidigare perioder då Finland har varit isfritt fanns det givetvis också livsbetingelser här. Forskaren Pirkko Ukkonen doktorerade 2002 om däggdjurens förekomst-historia i Finland under de senaste hundratusen åren.

Fört en översikt över de senaste nedisningarna, ty det handlar om inte bara en nedisning - från varmt till kallt och sedan varmt igen - utan en ganska komplex historia av klimatväxlingar, som har pågått i ett par miljoner år, vi intresserar oss nu för de senaste hundratusen åren:

Den föregående värmetiden och klimatet efter den:
Mängden inlandsis på jordklotet anses kunna bestämmas ur förhållandet mellan oxygenisotoperna O16 och O18. Detta förhållande är indikator, "proxy" även för klimatet, värmen under året.
Enligt oxygenisotopkurvorna kurvorna skulle en omfattande nedisning ha förekommit för mer än 130 000 år sedan. Isen smälte snabbt och den värmetid som kom kallas efter avlagringar i Tyskland Eem.

Perioderna:
1. Eemisk värmetid 125 000 år till 115 000 år.
Tiden efter Eem från 115 000 till 10 000 år sedan kallas Weichsel, delas in i:

2.Tidig-Weichsel 110 000 till 70 000 år sedan.
Inlandsisarna tilltar men kanske isfritt i Finland. Åtminstone tidvis och delvis. Två tydliga glacial-perioder med måttligt mera is än nu 110 000...100 000 år sedan och 90 000 till 80 000 år sedan. Däremellan interstadialer med mindre mängd inlandsis men kallare än nu ändå. Hade vi då s.k mammutstepp i Finland? I alla fall fanns mammut här.

3. Mellan-Weichsel 70 000 till drygt 20 000 år sedan. Det förekom mera inlandsis än under Tidig-Weichsels interstadialer under hela perioden från 70 000 till 25 000 år sedan – en tilltagande trend - varefter ismängden ytterligare tilltar till glacialmaximum. Kan det ännu då ha funnits isfria områden i Finland. Isåfall mycket arktiskt klimat.

4. Sen Weichsel drygt 20 000 till drygt 10 000 år sedan. Detta är den stora nedisningens tid, mängden inlandsis som före-Eem. Kring 12 500 y.a (y.a=years ago, kalibrerade årsangivelser) börjar isen över Finland smälta.

5. Köldknäpp under ca 700 år, från ca 11 000 ya till 10 200 ya: yngre Dryas.

6.Från 10 200 y.a. till nu: efter-istid, holocen med flera namn. Inlandsisen smälter snabbt bort, Finland under vatten men stiger upp efterhand genom olika faser.

Tiden före istidens slut.

Då den senaste inlandsisen hade smält fanns en landrutt in rakt österifrån, understryker Pirkko Ukkonen Riktigt så enkelt var det inte under den föregående värmetid som kallas Eem, som tog slut för hundratusen år sedan - för då, anser forskningen idag, var Skandinavien och Finland en avskiljd ö, med breda sund från Finska Viken till Vita Havet. Pirkko Ukkonen tror inte att den landförbindelsen var helt avskuren under hela den värmetiden. Och de större djuren kunde ju som visans räv raska över isen. Efter Eem-värmetiden kom en 90-tusen år lång period som kallas Weichsel - en period där kallt klimat omväxlar med ännu kallare, men Finland var inte nödvändigtvis istäckt under hela tiden före den stora nedisningen - den från drygt tjugotusen år sedan till tiotusen år sedan. Det finns spår av däggdjur i Finland från både Eem och Weichsel-tid. Uppe i Österbotten, i Vindboda, har man hittat spår efter en bäver, inte bävern själv men den idegrans-gren den gnagde av. Mammut-tänder hittas i moränavlagringar men de måste ha hamnat där efter att den interstadial då de levde pånytt förbyttes i glacialtid. Om bara avlagringar från interstadialerna kunde hittas så skulle det säkert bli mera fossil för det förekom ju flera långvariga interstadialer under den här senaste nedisningen.

Före Eem, Eem, tidig och mellan-Weichsel: Tecken på människobosättning i Varggrottan, fast alla tror ju inte på dem. Tillexempel Ukkonen ställer sig mycket skeptisk, i likhet med de flesta av sina kollegos på institutionen. Extraordinära påståenden bör stödas av extraordinära bevis, och detta är tillsvidare inte fallet.
- Bävern från Vindboda har nu daterats till 107 000 år före nutid, alltså lite efter den egnetliga eem-värmetiden.
- Från tiden efter har vi mammut-lämningar tänder – tidsbestämda: äldre än C14-gränsen, mellan-Weichsel, sen-Weichsel
- Vildren-horn från interstadialen i sen mellanweichsel 34 300 år före nutid BP. Stark indikation på att Finland var isfritt vid denna tid.
- Lämningar från näraliggande områden( Sverige, Damnark, Norge, Estland).
- Allt möjligt roligt i Danmark, t.o.m noshörning Merck-s noshörning, rak-betad elefant och jättehjort
- Mammutarnas sorgliga öde: ett sentida fragment, 16 000 år BP före nutid från Hertonäs i Helsingfors.
- Estland 10 200 BP före nutid ullhårig mammut i våra trakter under nedisningens slutskede.
- Wrangels Land utanför norra Sibirien: mammutars dvärgformer tills för bara några tusen år sedan.

Hur det var med förmänniskor i vårt land vet vi väldigt lite om, vi har ju antydningar av eemisk människa i Varggrottan, men efter det är de första människospåren efter-istida. De djurarter och människor som vandrade in kan ha kommit över flera rutter, över isen söderifrån, eller från öster, från även under glacialerna isfria områden i Sibirien.

Yngre Dryas (11 00010 000 BP):– en fjällräv i Tenala, daterad genom pollenanalys. Mellan Salpausselkä I (Hangöudd) och II. Isranden då vid Salpausselkä- öarna i Gullkronafjärd.

Efter Yngre Dryas: Växterna: arktisk björkskog kom redan 10 000 y.a och med den både första människor, och första fauna. På endast 1 000 år sker en övergång till modärn flora och fauna. Tall fanns i Finland redan för 9 000 år sedan.

Faser i Östersjö-området efter istiden

Baltiska issjön

12500-10 200 år BP

->11 500 y.a

Yoldia-havet

10 000-9500 BP

11 500 – 10 800 y.a

Ancylus-sjön

9500-8200 BP,

10 800 –

Mastogloia

8200- 7500 (..7300)BP

10 000 y.a

Litorina-havet

7500(7300)-

10 000 ->

sedan Östersjön.

   

BP okalibrerade radiokarbon-år , y.a kalibrerade årsangivelser, ny kronologi(Ukkonen, sid 30)

Hurudana landförbindelser hade Finland under de olika skedena:
Under Eem-värmetiden var Finland uppenbarligen en ö, med breda sund över de områden där Fjärrkarelens stora sjöar nu ligger.

Under tidig- och mellan-Weichsels interstadialer fanns det uppenbarligen landförbindelser rakt österut och under glacialerna kan det ha förekommit isfria korridorer från Sibirien som till stora delar var isfritt. En nordostpassage om man så vill.

Efter att isen smälte upptogs till en början allt finländskt område av hav: Baltiska Issjön, sedan Yoldia-havet. Frågan är hur stort hinder för djur är vatten: breda floder, havssund, havsområden som Finska Viken eller Ålands Hav är. Istäcket under vintrarna gav invandringsvägar. Småväxta djurarter "filtreras" bort i högre grad än stora.

Fossil från de här olika tiderna har bevarats mycket olika.
I Finland har vi två olika material när forntida däggdjur studeras, dels är det naturliga fossil och dels handlar det om de brända ben-avfall som människorna lämnade efter sig, framhåller Pirkko Ukkonen. Den sura jorden, podzol-jorden kallar skogsforskarna den, den löser upp ben så att vi har väldigt få lämningar av stenåldersmänniska också. Däremot bevaras ben som har utsatts för hetta, brännts.
    Stenåldersmänniskan brände ben av uppenbarligen flera orsaker, inte bara för att laga mat. Man kan se att de brända benen har flyttats och med avsikt lagts ner där de sedan hittats, vi är tacksamma för att stenåldersmänniskorna gjorde såhär men vi vet inte varför de gjorde det.

Här har vi genast en gåta: nånting så enkelt som bara matlagning handlar det nämligen inte om, säjer Pirkko Ukkonen - benbitarna kan ligga i eldstäderna men särskilt i Norra Finland ser man de brända benflisorna nedlagda i gropar i marken. När ben bränns bevaras det mycket bra också i vår sura jord. Pirkko Ukkonen, som själv har sållat igen tusentals och åtet tusentals benrester säjer, att detta arkeologiska material är svårtolkat för benflisorna är små och bara några procent kan överhuvudtaget artbestämmas, och det går inte att få fram tillexempel djurens ålder eller könsfördelning. Sen tillkommer det urval de forntida människorna gjorde: de tog inte fladdermöss eller lämlar eller sorkar eller andra smågnagare, stora rovjur som lodjur, järv, varg saknas också. De förhistoriska människorna lämnade ändå såpass rikligt med brända ben efter sig att man kan dra fauna-historiska slutsatser ur det. Å andra sidan understryker Pirkko Ukkonen att människan själv alltfrån början kommer som en del av faunan:

Javisst, vi har förhistoriska lägerplatser genast då isen smälte och de följer det övriga villebrådet åt, stenåldersmänniskan var en del av fauna-ekologin.

Människans invandring: INTE renjägare som första mesolitiska invandrare. De kom tydligen från sydost: bytesavfallet från 9 000 år BP visar bara skogsdjur, som älg, hare, bäver. Däremot fiskeri eller sälfiske (Antrea-nätet) Hunden var med.

Gruppering av stenåldersboplatserna, årtalen BP(=okalibrerad radiokarbon)

I

9 000 - 8 000 BP

boreal

tidig mesolitisk, Antrea

II

8 000 - 7 000 BP

Tidig atlantisk

mellanmesolitisk

III

7 000 - 6 000 BP

mellanatlantisk

senmesolitisk

IV

6 000 - 5 000 BP

senatlantisk

kamkeramiska I och I, Jäkärlä

V

5 000 - 4 000 BP

tidig subboreal

kamkeramisk III, snörkeramisk, Pyheensilta, Jettböle

VI

4 000 - 3 200 BP

3 200 före nu:

mellan subboreal

Kiukaiskultur, senstenålder

bronsåldern börjar

Övergången från glacial till post-glacial:

När istiden tog slut hade vi en mycket kortvarig period av arktiskt klimat och nästan inga spår alls av den, för isen smälte snabbare och den atlantiska värmeperioden kom fortare än vad landet höjde sig.

Vildrenarna kom till Lappland tidigt, redan 9 000 BP och det förefaller som om det var en invandring från nordost, från det isfria området i Sibirien. Skogsrenen kom senare, kanske 7 000 BP.

Vår fauna blev snabbt lik den vi har än i dag. Människan med hunden i släptåg kom in i landet redan då det ännu bara växte arktisk dvärgbjörk nära isranden, samtidigt som bytesdjuren bäver, skogshare, äld och rödräv. men på bara tusen år förändrades vegetationen från dvärgbjörk till nordisk barrskog , med brunbjörn och utter, ekorre och mård.

Första invandrare efter isen:

Arktisk lövskog

9 000...8 000 BP

Människa och hund. Bäver, hare, älg, rödräv.

Barrskog

8 000...7 000 BP

brunbjörn, vildren, bäver

 

7 000...6 000 BP

utter, ekorre, mård

Atlantiska värmetiden

efter 6 000 BP

vildsvin, rådjur vardera osäkra

Marint: Yoldia-Ancylus.

9 500 BP...5 900 BP

ringade sälen Phoca hispida

Litorinatid

5 900...2 800 BP

grönlandssäl Phoca groenlandica

gråsäl Halichoerus grypus

Tidigt

Tumlaren. Vår enda val. arkeologiskt i Jettböle, Åland, Ånäs i Vanda, ströfynd i Tenala.

 

I havet simmade sälar och även valar - tumlaren som fortfarande förekommer i Östersjön jagades av stenåldersmänniskorna i Jettböle på Åland och Ånäs i Vanda. Den första sälarten som kom var vikaren, sannolikt under Yoldiahavstid ( 9 500 BP), kanske redan Issjön. Sedan kom grönlandssäl som inte längre finns här. Grönlandssäl förekommer först efter 7 500 BP. Vart tog grönlandssälen vägen? Det sista ströfyndet i Jakobstad 2 800 BP samt järnåldersfynd (efter 500 f.Kr) på Åland, Ösel i Estland.

Gråsälen kom mycket sent - så sent att stenåldern hann förbytas i bronsålder..Först under kamkeramik 6 000 BP, rikligt från Otterböte. Kökar, bronsålder (900...800 f.Kr?). Gråsälen i Östersjön idag har olika vanor jämfört med populationen i Nordatlanten, det har skett en evolution, men när?

Hur vikaren kom in i Saimen är en öppen fråga - antingen måste den ha kommit dit mycket tidigt, under det skede som kallas Baltiska Issjön - eller också ganska sent, under mellanstenåldern. Pirkko Ukkonen påpekar att det finns lite spår av säl också från trakterna kring de andra stora sjöarna.

Vargar, lodjur, järvar och grävlingar finns inte med i stenåldersavfallet. De här rovdjuren fanns säkerligen i vårt land, men stenåldersmänniskorna brände inte ben av dem. Kanske var de mera svårjagade än brunbjörn, som man ju kan döda i vinteride, tror Pirkko Ukkonen

De som saknas hos oss: vildsvin, rådjur, kronhjort, som finns i bosättningsavfall i stora mängder i Sverige och i Estland. Kom de aldrig över?.   Endel djur har inte kommit: inte ens under den atlantiska värmetiden för sjutusen till femtusen år sedan fanns här vildsvin eller rådjur - som nog verkar ha förekommit söder om Finska Viken.

Pirkko Ukkonen tror inte att det enbart är den rent geografiska skiljelinjen – Finska Viken – som är orsaken till att rådjur och vildsvin inte kom, det måste vara någon annan orsak som höll dem borta och en av dem är vegetations-skillnader som beror på markbeskaffenhet: att vi har sura podzol-jordar medan marken söder om Finska Viken är basisk och upprätthåller en helt anna slags undervegetation. Skillnaden är viktig för både vildsvin och rådjur.

Detta är ett område där Pirkko Ukkonen gärna skulle forska vidare, men hon vet ännu inte hur. Både vildsvin, kronhjort och rådjur var viktiga bytesdjur både i Sverige och i Estland under mellanstenåldern. Ännu vet vi för litet om den efter-istida faunans utveckling i de baltiska länderna, och uppgifter därifrån väntas även sprida mera ljus över vad som skedde hos oss.


Läs mera om det istida Finland i Mammutarnas rike  och När isen smälte   

Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com
Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.