Professor Jack Sepkoski intervjuad i november 1997. JW. Uppdat 20.12.2005, 3110.2012. © J Westman 1997, 2005, 2012

Fem stora extinktioner.

Livets utveckling på jorden kännetecknas av att arterna uppstår, lever och dör i en någorlunda jämn takt, medan stora utdöenden sedan leder till att gammal fauna ersätts med ny. I livets historia räknar fornlivsforskarna med fem mycket stora utdöenden och ett antal mindre massdödar. Chicago-professorn Jack Sepkoski har studerat varför det finns så många djur på jorden och varför de ibland dör ut - han blev känd i början av åttiotalet för att ha upptäckt en 28 miljoner års periodicitet i utdöendena.

Den största extinktionen: perm-trias.
  "Slutet av perm-perioden var en svår tid i haven", säjer paleontologen Jack Sepkoski och avser det allra största utdöendet i livets historia - det som avslutade livets Gamla tid - paleozoikum - för omkring 250 miljoner år sedan, den såkallade perm-trias-extinktionen, ofta förkortat PT. "Omkring 80 procent av alla djursläkten i haven gick förlorade, det finns ingen exakt uppfattning om antalet arter men det verkar som om över 95% av alla arter i haven skulle ha dött ut."

De som forskar i de stora utdöendemekanismerna studerar oftast havsfaunor. Detta därför att havslevande smådjur är bäst representerat i det fossila materialet, och sedimentära bergarter till stor del är avlagringar på gammal havsbotten. I havsavlagringarna kan man väl följa med hur arterna kommer in, lever, och dör ut. I medeltal lever en art i 4 miljoner år, men spridningen är stor. Det här bakgrundsutdöendet interpunkteras av medelstora och stora utdöenden.
   Paleontologerna - fornlivsforskarna räknar med fem stor-extinktioner.
   "Perm-trias är värst. Mest känd bland allmänheten är utdöendet krita-tertiär för 65 miljoner år sedan, men det utdöendet, dramatiskt nog som det är, är ändå inte unikt till graden," säjer Jack Sepkoski.

En svår och fyra medelsvåra.
   "Krita-tertiär var av samma storlek som tre andra utdöenden som vi ser i havsfaunorna. Den första av dem kom i slutet av perioden ordovicium kort efter att det stora ordoviciska artskapandet - radiationen - hade upphört, för lite under 500 miljoner år sedan, och ett andra stort utdöende kom under devon, ungefär för 460 miljoner år sedan. Sedan kom perm-trias för 250 miljoner år sedan. Det fjärde, igen medelstora utdöendet kom i slutet av trias, för 200 miljoner år sedan. Det femte var sedan krita-tertiär."
   "Vid vart och ett av de mellanstora: ordovicium, devon, trias och krita-tertiär, dog omkring 2/3 av arterna i haven ut."
    Däremellan kommer ett flertal mindre massdödar.
   Jag frågar om man ser någon kvalitativ skillnad mellan de fem stora extinktionerna och de mindre utdöendena, och Jack Sepkoski svarar att man nog gör det.

Kvalitetsskillnad.
   "Min kollega vid Chicago-universitetet David Jablonski har gjort en mycket omfattande undersökning av bottenlevande snäckor och musslor vid slutet av krita och han fann, att arternas särdrag inte alls hade något samband med om de dog ut eller inte. Han undersökte sådana saker som hur utbredda de olika arterna var, hur många individer som ingick i populationerna och så vidare."

Vanligen drabbas de mera sällsynta arterna mera. Men när den stora extinktionen kommer drabbas alla - sällsynthet eller vanlighet har ingen betydelse.

Det är svårt att hitta någon katastrof-orsak för den största döden, Perm-trias.

"Det kanske bara är ett mått på vår bristande kunskap," säjer Jack Sepkoski. Det finns ytterst få platser på jorden där man har en obruten serie avlagringar som sträcker sig från perm över gränsen och in i trias. Och de som finns finns för det mesta i Kina och där har forskningen bara börjat komma igång.

Det förefaller som om det skulle handla om fler än en utdöende-process, att den skulle ha räckt över permtidens sista fem miljoner år. En istid spelar säkert med i bilden, men där måste ha funnits annat också. "Utdöendena fick en kumulativ effekt på artrikedomen eftersom nya arter inte hann uppstå innan nästa våg av utdöende kom. Om de enskilda skeendena sedan har katastrofisk karaktär återstår att utreda."

När någon kontinent driver in under någondera polen uppstår ofta istid. Så skedde i slutet av perm. Kontinentrörelserna styr också om havsströmmarna och förändrar värmetransporten från ekvatorn mot polerna. Redan den första massdöden, den i ordovicium, för lite under 500 miljoner år sedan, berodde på en istid. Då var de södra kontinenterna samlade till en superkontinent, som vetenskapsmännen kallar Gondwanaland.

Under ordovicium drev Gonwana-land in över Sydpolen.

. Mot slutet av ordovicium uppstod av skäl, som paleo-klimatologerna ännu inte är på det klara med, mycket snabbt stora inlandsisar på Gondwana. "Vi ser i både det fossila materialet och i de marina avlagringarna som sådana att stora mängder kallt vatten och kallvattenlevande djur mycket snabbt rör sig mot ekvatorn."

Då inlandsisarna tilltar sjunker naturligtvis också havsytan då isarna binder stora mängder vatten och grundvattenorganismer får det trångt.

Istidsutdöenden fungerar på samma sätt både i haven och på land. Köldhärdigare arter kan röra sig mot tropikerna, de värme-älskande arterna har ingenstans att ta vägen och dör ut.

Vi betraktar några andra – mindre - utdöenden och finner att man i de flesta fall kan spåra värme-ändringar - oftast från varmt till kallt - i havsvattnet i samband med utdöendena.

"Tillexempel utdöendet för trettitre och en halv miljoner år sedan – eocen -oligocen, där har vi en kall-puls, både havbottenprover och studier av växtlighet på land visar en köldperiod. På land dog 60% av däggdjursarterna i Europa ut."

Dödsperioder?

Kring 1985 blev Jack Sepkoski och kollegan Daniel Raup kända för sin upptäckt att större och mindre utdöenden uppträder periodvis, perioden är 26 miljoner år. Han säjer nu att han sen dess har försökt samla in nya och bättre uppgifter än de som fanns att tillgå under början av åttitalet, och jag frågar förståss vad de nya uppgifterna visar. Svaret är vad man kan vänta sig:

"De nya data visar periodiciteten mycket starkare än de gamla, och i andra undersökningar ser man nog också den här periodiciteten i statistiken även om skribenterna inte gärna talar om dem. Det har varit både frustrerande och givande," tycker Jack Sepkoski."Givande därför att det i de gamla data vi hade saknades ett par utdöenden, vi borde ha haft tio men fann bara åtta. Nu har de två luckorna fyllts och det var skönt," säjer Jack Sepkoski.

Det följande han säjer visar att han inte är fantast utan vetenskapsman: han säjer: "Det är frustrerande att vi fortfarande inte har nån klar uppfattning om vad som förorsakar den här periodiciteten. Vi satte nog fart på en massa spännande astronomiska spekulationer, men igen av hypoteserna verkar fungera. Och på flera år har inga nya hypoteser lagts fram som kunde ge nån förklaring."

"Vi har ett mönster, men vi har ingen process."

Jack Sepkoski är nöjd med att han och David Raup har bidragit att sätta fart på utdöende-debatten. "Även om Dave Raup och jag skulle ha fullständigt fel så har det gett anledning till god vetenskap på en mängd områden - inte minst astronomerna har börjat tänka i nya banor," säjer Jack Sepkoski ganska förnöjt.

Vi hotas inte nu av något periodutdöende för det senaste ägde rum för 12 till 14 miljoner år sedan, och det är lika långt til nästa. Men Jack Sepkoski oroas av det hot mot artrikedomen som människan utgör. Genom stora dam och vägbyggen, mega-urbanisering och genom att hugga ner tropiska skogar utrotas enligt endel beräkningar 150 arter per dag, och Sepkoski räknar ut att massdöden når samma nivå som perm-trias-extinktionen inom bara 400 år - perm-krita räckte ju ändå i 5 miljoner år.

Olycksfåglar.
    Även en annan sak oroar Sepkoski. Under senare år har man funnit att massdöden alltid för med sig, att en enda art mycket snabbt breder ut sig och en kort tid dominerar faunan efter själva massdöden. Trots att den arten inte bör skuld till massdöden, utan bara utnyttjar det storatomrummet, kallas den olycks-art, på engelska "disaster species". Varje massdöd frambringar givetvis en NY olycksart, men mönstret är detsamma från massdöd till massdöd.

Jack Sepkoski ger ett exempel på en typisk olycks-art: "Vid krita-tertiärutdöendet dog nästan alla plankton-levande foraminifer-arter - encelliga havsdjur med kalkskal - ut. Bara ett par arter överlevde. En av dom var sällsynt och levde före massdöden i flodmynningar i södra nordamerika och endast där. Efter massdöden fanns den här arten plötsligt över hela världen, och den var inte längre begränsad till flodmynningar utan fanns i alla havsmiljöer, ute på öppna havet."

Och det är omöjligt att förutsäja vilken art som i varje utdöende-skede kommer att bli olycks-arten - "men paleontologerna fuskar ju och tittar i facit." Men beträffande det utdöende som människan nu gör sig skyldig till så kan vi inte förutse olycks-arten och det oroar Jack Sepkoski - vi kan inte veta om den - när den dyker upp - kommer att vara nyttig eller ens neutral gentemot människan.

När blev då människan en sådan plåga i biosfären, i vilket skede av människans utveckling? frågar jag och Jack Sepkoski pekar på det stora utdöende som drabbade de de underbara istida faunorna. "Det debatteras huruvida utdöendena i Europa, Nordamerika Sydamerika, Australien och det mesta av Asien kan ha förorsakats av alltför intensiv jakt, då människorna spriddes över världen i den avtagande istidens spår."

Faktiskt har Jack Sepkoskis hustru, utvecklingsbiologen Christine Janis gått så långt att hon föreslår, att det är vi, människorna, som utgör olycks-arten inom den senpleistocena massdöden.


Läs mera om Sepkoskis foskning i Varför finns det så många djur?
Läs om Christine Janis' forskning i Långa snabba löparben.

Ett tack till Mikael Fortelius som ordnade sammanträffandena med Jack Sepkoski och Christine Janis.
Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com


Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.