jw 2.4.-02, 20.11.-05, 31.10.-12, 15.11-14 © J Westman 2002, 2005, 2012, 2014


En miljon år före vår tideräkning

Upprättgående urmänniskor – Homo erectus - spridde sig för mer än en miljon år sedan över hela jorden, men verkar ha bibehållit kontakterna och förblivit en enhetlig art under långa tidsrymder.

Homo erectus betyder "upprättstående människa", och det senast beskrivna fyndet av en erectus från Etiopien, som levde för en miljon år sedan, det visar att arten inte bara stod och gick upprätt utan även var vitt spridd över jorden. Fossilet är ett skalltak från Dakanihylo-sedimenten i en formation i mellersta Awash, Etiopien. Det forskarteam av veteraner från Etiopien och USA som beskriver det i Nature kallar det familjärt för "Daka". Åldern, en miljon år, ligger tidsmässigt mitt i erectus-åldern.

Daka-skalltaket visar drag som placerar den mitt i variationsbredden för alla erectus, mellan äldre skallar från Java i Indonesien, upp till 1,6 miljoner år, från Kina, drygt 1 miljon år, och från Dmanisi i Georgien, ca 1 miljon år, och de yngsta skallarna, från Kina, ca 400 000 år. Den statistiska bilden drygas ut med fossilfynd från Kenia, upp till 1,8 miljoner år, Eritrea likaså, och Europa som går tillbaka till 1 miljon år. Det visar sig att de äldsta erectus-människorna hade en något mindre hjärnvolym än de yngre, det går från sådär åttahundra kubikcentimeter till elvahundra - Daka-hjärnskålen rymmer 990 kubikcentimeter vilket är nästan precis ett medeltal. Modärn människa - och neandertalmänniska - har i medeltal tretti till förti procent större skallvolym.

Tolkningen är entydig skiver forskarteamet i Nature: "Homo erectus" arten uppkom för 1,8 miljoner år sedan - de spridde sig rätt snabbt över hela Gamla världen. Homo erectus- människorna hade en rätt så enhetlig stenverktygskultur, den som kallas Acheul (Asjöl) efter den fyndort i norra Frankrike där de här handkilarna först hittades på adertonhundratalet. Där man hittar erectus - fossil hittar man för det mesta även acheul-teknik. I Dakanihylo- sedimenten finns mängder av acheul-handyxor och andra redskap av stenskärvor, tillsammans med spår av vilt som har styckats med de här verktygen. Daka-människorna var jägare i ett landskap av savann och flodbäddar och sjöstränder - även flodhäst har ingått bland bytesdjuren. Sannolikt kände Daka-jägarna även till elden.

Från den här tiden - eller lite senare - finns det även fynd av lägerplatser på den europeiska sidan av Medelhavet.

Genforskarna arbetar med de arvsanlag som dagens människor bär på sig - såkallat mitokondriskt DNA som nedärvs bara från mor till dotter - och Y-kromosom-material, som bara ärvs från far till son. En lyckträff var att en arbetsgrupp under Svante Pääbo för ett par år sedan lyckades få fram lite DNA ur ett neandertalskelett, den särskilda arten Homo neandertalensis, vars släktskap med nutida människa har varit omstridd, alltsedan just det skelett Pääbo tog DNA-provet ur, upptäcktes år 1857! Genforskarna anser ju att nutida människa - Homo sapiens , har uppstått i Afrika ganska nyligen och sedan har spritt sig över världen därifrån. Men samtidigt har det genetiska arvet från den vitt utpridda erectus-populationen bevarats - när den nya människoarten kom ut ur Afrika under den senaste varma tiden mellan nedisningarna så undanträngdes inte det genetiska arvet helt. Tycker genetikerna sig se.

Nu ser paleoantropologerna som tolkar Daka-skallfyndet att det formmässigt så att säja binder samman tidigare och senare erectus från runtom i världen och det så till den grad att en uppställd föregångar- art, Homo ergaster, för en komma åtta miljoner år sedan, inte alls är berättigad annat än som en tidsmässig beteckning. - Homo erectus ergaster .

Om man lägger samman genforskarnas och paleoantropologernas analys så kan man tolka det så, att det under hela den långa tid erectus-arten existerade - över en miljon år - fanns ett samröre mellan artens olika vitt utspridda populationer. Med andra ord, dom vandrade över hela sitt utbredningsområde. Var och en behövde ju inte gå så särskilt långt, tid fanns för generna att spridas och blandas ändå. Daka-populationen - i Afrika - hade gjort besök och fått besök, av och till, av artfränder från andra håll under åttahundratusen år och detta fortsatte så länge förhållandena det medgav.

Vandringsvägarna var ännu öppna för en miljon år sedan, men sedan kom allt häftigare klimatsvängningar när nedisningarna satte igång på allvar och förde med sig miljöförändringar även i de områden dit de egentliga nedisningarna inte nådde. För sådär 800 000 år sedan verkar det som om de olika erectus-områdena blev isolerade från varann.

Vad hände sen? I isoleringen uppstod nya arter. Genforskarna hävdar att Homo neandertalensis och Homo sapiens har kunnat ha sista gemensamma förfäder för åttahundratusen till sjuhundratusen år sedan. Fynden å sin sida verkar visa att rena erectus-människor längst levde kvar i Kina, nästan till lika sent som det att tidiga Homo sapiens lämnade spår efter sig på en strand i Sydafrika.


Läs om utvecklingsläran och om människans evolution i Utvecklingen på bettet  Evolution till tänderna,  Genklockan  och   Blott ett litet, litet gen-fel,
samt i   Världens äldsta yrke.,   Människan är ett konstigt djur

Comments;Kommentarer;Komentteja: Skicka kommentarer tilljuhaniwestman@gmail.com

Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.