© J Westman 1996, 2003, 2005, 2012Ett tack till Mikael Fortelius, som också har ordnat de andra paleontolog-intervjuerna som presenteras här på min sajjt, som ordnade att jag fick träffa doktor Mahito Watabe

Skräcködlor i Gobiöknen.
Under 1980- och 90-talen gick kunskaperna om dinosaurier i en stigande kurva. Bland annat Gobi-öknen i Mongoliet var "det förlovade landet" för de forskare som spårar lämningar av dinosaurier. En av dem är den japanske paleontologen, filosofie doktor Mahito Watabe, som tidigare har studerat här i Finland under Björn Kurtén, Watabe har under åren före 1996 spårat dinosaurier i Gobi-öknen.

   Jag frågar doktor Mahito Watabe hur man letar efter de ställen där dinosauriefossilen finnsm och han säjer, att paleontologer vet var de speciella stenformationerna finns, bäddar eller skikt av avlagringar där det lönar sig att prospektera - alltså leta, efter dinosauriefossil. Och vi har också uppgifter från de föregående forskarna som har varit verksamma i Gobi, tillexempel den amerikanske äventyrar-paleontologen Roy Chapman Andrews, som ledde expeditioner börjande 1922, då man upptäckte den tidigaste horndinosaurien Protoceratops och också de första dinosaurie-äggen och de första äggrövarna - varom mera senare.

Doktor Watabe har varit med i flera av Hayashibara-naturhistoriska museets expeditioner till området. Jag frågar vilket slag av avlagringar det gäller: lämningar efter forntida floder, och Mahito Watabe svarar att jo, flodsediment -det är sandsten, skiffer, ibland stenblock inblandade, konglomerat, det är tjocka lagerföljder,de har avlagrats i snabbt rinnande floder, men ibland i sjöar. På andra håll är det vinddrivna sediment, sand i öknar. Det fanns både grönskande floddalar och sjöstränder, och stepper och sandöknar där under dinosauriernas tidsålder. De här avlagringarna är från sen krittid, från slutet av dinosauriernas över hundra miljoner år långa tidsålder. Åldern är kring 70 miljoner år, de äldsta kan vara hundra miljoner år gamla. Och vad hittade ni, frågar jag och doktor Watabe tittar på mig, en kort fråga som kräver ett långt svar.

Fynd i mängder.

Det är så många fossil, och så många olika slag av dem att det är svårt att beskriva allt på en kort stund. Till exempel hittade vi ett komplett skelett av en Tarbosaurus, en nära släkting till den stora rovdinosaurien Tyrannosaurus i Nordamerika, den kända dinosaurien T.rex. Vi hittade delar av flera skelett av Tarbosaurus. På ett annat ställe hittade vi dinosaurieägg och reden, samlingar av ägg, och vi fann också samlingar av skelett av både mycket små dinosaurie-ungar, och grupper som tydligt var av äldre årskullar, berättar Mahito Watabe.

För några år sedan (1993) var Tarbosaurus utställd i Helsingfors. Namnet betyder "skrämmande ödla", fjorton meter lång, vikt i livet fem till sex ton, som med sitt huvud nästan nådde taket i den hall i Mässcentrum där den var uppställd. Ett huvud nästan en och en halv meter långt med ett meters-gap fullt av decimeterlånga krökta tänder, två kraftiga ben och en lång svans och två ganska ynkliga framben med bara två klor på framtassarna.

Falskt beskylld äggrövare

Jag nämner om att en expedition från USA har beskrivit en ruvande dinosaurie i tidskriften Nature. Den här tvåmeters dinosaurien, av en art som Andrews-expeditionen kallade Oviraptor- "äggrövaren", därför att han hittade en sådan med krossad skalle intill ett bo, tycks oförskyllt ha fått ett missvisande namn. Det nya fyndet är faktiskt en förstenad tragedi: en Oviraptor, som ligger på tjugotvå ägg och skyddande breder ut sina armar - med tre långa kloförsedda fingrar - runt dem, överraskad av en sandstorm som begravar rede och ruvare. Endel dinosaurier ruvade alltså sina ägg, som fåglar - men kanske inte bara fär att VÄRMA dem utan också för att KYLA dem under heta dagar i öknen.

Såg Hayashibara-expeditionen något liknande, frågar jag. Doktor Watabe svarar att de inte fann någon Oviraptor. Däremot reden med dinosaurieägg i massor - från minst tjugo olika slags dinosaurier. De hade grävt gropar i marken och värpt ägg i lager i groparna. Och doktor Watabes expedition hittade mycket intressanta fynd av den lilla horn-dinosaurien Protoceratops.

Protoceratops

Protoceratops är en växttätare, den är cirka två meter lång från nos till svansspets, annars är den lik den kända Triceratops, en förfader till den. En fullvuxen Protoceratops var sjutti till åtti centimeter hög över ryggen. Protoceratops har ännu inga horn, bara knölar på nosen och över ögonen, och de har ett par benbågar över nacken som hos de senare horndinosaurierna blev den praktfulla ben-kragen. Det står klart att kragen inte var någon sköld till försvar, den var nog mera ett segel att sätta upp skrytbilder på, säjer Watabe. Att imponera på flickorna med, och kanske de kunde skrämma en fiende också.

Vi fann små ungar, 15 kompletta skelett, alla tillsammans på en yta 50 gånger 50 centimeter, och ungarna var mycket små, bara 15 centimeter från nos till svansspets, berättar doktor MahitoWatabe.

De kläcktes alltså väldigt små, så vaktade deras förändrar dem frågar jag, doktor Watabe säjer att det ser man inte av de här fyndet , men man får anta det.

Vi hittade märkligt nog inga äggskal. Kanske levde de tillsammans i någotslags rede, men inte det rede där de kläcktes, utan de har flyttat till en säkrare plats. Jag vet inte om föräldrarna tog hand om dem efter kläckningen, men någon form av föräldraomsorg förekom nog, säjer Mahito Watabe.

Det var inte bara Protoceratops som levde i flockar. Pinacosaurierna, som fullvuxna fem och en halv meter långa vandrande pansarvagnar med en klubba på svansen, gjorde det också. En grupp halvvuxna pinacosaurier, diktor Watabe kallar dem tonåringar - överraskades av en sandstorm för 70 miljoner år sedan. Omkring 20 skelett ligger inom ett litet område, kanske 20 kvadratmeter stort. Frågan är om det här är ett mycket primitivt arv - som fiskstimm - och om dinosaurier, fåglar och däggdjur har det här arvet från gemensamma förfäder.

Och indicierna för att dinosaurierna faktiskt var sociala djur i någon mån samla s efterhand och forskarna blir tvungna att ompröva sin bild av dem. I ett tidigare klassiskt fynd har en Protoceratops och en Velociraptor - en knappt två meter lång rovödla som sprang på två ben, med fruktansvärda hugg-klor på baktassarna - ungefär lika stor som Protoceratopsen - de har tagit livet av varann i samband med ett rede med ägg. Den svårt sårade Protoceratops har kastat sig över sin lättare motståndare och klämt fast den under sig. Och nu finns alltså fyndet med den ruvande Oviraptorn - kanske var det så att Andrews-expeditionens Oviraptor föll i försvar av sitt rede. De vetenskapliga namnreglerna medger inte att det här namnmisstaget rättas, tyvärr.

De uppförde sig ungefär som fåglar, frågar jag och Mahito Watabe säjer att de nog var lika fåglar i det avseendet.

I viket skick är skeletten när man hittar dom, frågar jag. Och Mahito Watabe svarar: Först när vi upptäcker dem, så ligger benen på markytan, sandstormar eller erosion har tagit fram dem där i öknen, och en del av benen har då redan förstörts av vind och kanske vatten, och de ligger spridda på marken. Men när vi noggrannt samlar in fragmenten och sedan frilägger resten av skeletten, då kan resultatet bli bra, vi kan ofta få kompletta skelett. Så när ni vandrar omkring och gör ytfynd, så gräver ni sedan undertill för att hitta resten av besten? frågar jag och då återupplever Mahito Watabe situationen: Jovisst!, hjärtat börjar dunka! ska vi hitta ett komplett skelett av en dinosaurie? eller kanske inte. Ibland, JA! ibland hittar vi bara något ben eller ingenting.

Alltsedan Michael Crichtons bok och Steven Spielbergs film Jurassic Park har man talat om att få fram DNA ur dinosaurielämningar, inte för att ÅTERSKAPA dinosaurier men för att få reda på deras släktskap med just tillexempel fåglarna. Jag frågar om de ägg och skelettdelar man finner är ursprungligt material eller förändrat, förstenat som man säjer, det vill säja att det ursprungliga materialet har ersatts med mineraler, antingen så att mineraler från vatten ersätter benmaterialet efterhand, eller så att håligheten efter ett ben fylls av mineral som ger en avgjutning. Doktor Watabe säger att ingenting är OFÖRÄNDRAT, men materialet från sandöknarna - protoceratops- ungarna och äggen, är MINDRE mineraliserat än material från flodsediment. Tillsvidare har vi inte gjort några försök att få fram DNA säjer han, och de uppgifter om att nån skulle ha lyckats är nog inte att tro på säjer han. Kineserna påstår allt möjligt. Men hur skulle man hindra att fynden inte smutsas ner under åtti miljoner år? I USA förekom en uppgift för ett år sedan, men nu har det visat sig att det genmaterialet inte kom från dinosaurien utan från forskaren. Doktor Watabe säjer att hans laboratorium inte har försökt isolera något DNA, kanske kommer det att göras, men i detta skede har vi inte mycket hopp om att finna det.

Livet som skräcködla.

   Mera intressant är då det om dinosauriernas liv som fossilen berättar. Doktor Watabe berättar om hur dinosauriernas ben bär spår av deras vilda liv - de har benbrott som sen har läkts - dinosaurien dog inte av benbrottet. Många växtätararter, och kanske endel mindre rovdinosaurier också, levde i flockar, åtminstone som unga Överlag håller synen på dinosauriernas liv och leverne att förändras i grund. Tidigare ansåg forskarna att dinosaurierna var slöa och stockdumma varelser med stor kropp och liten hjärna, som förtjänade att dö ut. Nu vet vi att de klarade sig i 160 miljoner år och att deras liv och leverne var minst lika interaktivt som fåglarnas. Paleontologen, filosofie doktor Mahito Watabe, förklarar, att dinosaurierna inte endast levde under en lång tid utan även över hela jorden, från Arktis till Antarktis. Dinosaurier förekom på alla kontinenter - de senaste storfynden kommer från Argentina där man har en fyrbent växtätare cirka 30 meter lång, och den största rovdinosauren någonsin, kallad Giga-notosaurus carolinii, Carolinis stora syd-ödla, med beräknad kroppslängd 13 meter och massa sex till åtta ton, större än Nordamerikas Tyrannosaurus och Centralasiens Tarbosaurus.

   År 1995 gjordes den stora upptäckt i Centralasien av ett fossil av den ruvande Oviraptor, en dinosaurie känd från 1920-talet, som då antogs vara ägg-rövare, därav namnet. Det nya fossilet visar en Oviraptor som då den har ruvat på sitt bo med fram-armarna i en skyddande ställning runt boet, har överraskats av en sandstorm.

   Doktor Mahito Watabe, från Hayashibara Museet för naturhistoria i Japan, tidigare studerande i Helsingfors, hittade mängder av reden, som visar att många av dinosaurierna byggde bon, och han hittade också fossil av vad han kallar "tonårsdinosaurier

Beteenden

   Det var drygt tjugo skelett av tonårsdinosaurier på ett litet område, kanske bara 20 kvadratmeter, av de här pansardinosaurierna, berättar doktor Mahito Watabe. Levde de alltså tillsamans som halvvuxna, frågar jag och doktor Watabe fortsätter: därom pågår nu debatten. När vi hittade dem, så tänkte vi: Aha! Här har vi nu ett bevis för ett grupp-beteende blad de här pansardinosaurierna som kallas Pinacosaurier. Dehär ungdomarna var i meterstorlek. Som fullvuxna var de drygt 5 meter långa vandrade pansarvagnar med en klubba på svansspetsen. Kritikerna säjer att det här fyndet INTE är ett bevis för något gruppbeteende, dom har bara samlats vid ett vattenhål och blivit överraskade av en sandstorm. Visst kan man försvara en sådan tolkning också, men varför är då alla av samma ålder och av en enda art, frågar sig doktor Watabe.

Två amerikanska forskare påpekar i denna veckas nummer av Science, ( 20 mars 96)att dinosaurieungarna inte var gulliga små fågelungar som behövde matas i redet. De kläcktes snarare helt rörelsefähiga, som krokodiler, som ju krokodilmamma nog beskyddar under en tid efter kläckningen fast hon inte matar dem.

Doktor Watabe tycker att dethär, att halvvuxna djur håller sig för sig också påminner om däggdjursbeteende. Nånting mycket gammalt då, säjer jag med hänvisning till att däggdjuren och dinosaurierna uppstod samtidigt för cirka 190 miljoner år sedan, och det tror doktor Watabe också, I alla fall räckte de här dinosauriernas hjärnor till för att utveckla ett sådant här beteende. men, vi vet för lite om hur dinosauriers hjärnor fungerade, och kanske vi ändå inte ska jämföra dem med däggdjur.

Systematik.

Dinosaurier och fåglar är nära släkt. Släktskapet framgår bland annat av skallarnas konstruktion - och skallstrukturen visar också att ormar och ödlor INTE är släkt med dinosaurierna. Det var inte heller jura- och krittidens havslevande stora reptiler.

   Benämningen "dinosaurie", skräcködla, präglades 1841 av britten Sir Richard Owen, då kände forskningen till tre (3) arter, nu flerhundrafalt fler. Numera finns inte "dinosaurie" kvar som ett vetenskapligt klassifieringsbegrepp men uttrycket är så vedertaget att det trots det används. Till egentliga dinosaurier räknas två grupper landlevande djur, som ingår i gruppen Archosauria, härskarreptiler. Krokodilerna, den enda överlevande i gruppen, och jura- och krittidens flygödlor, pterosaurierna, räknas också till archosaurie-gruppen Endel forskare vill föra fåglarna, Aves, till Archosauria som en femte grupp.

Dinosaurierna delas upp efter hur bäckenbenen är konstruerade. Man talar om ödle-höftade, Saurischia, och fågelhöftade, Ornitischia. De är parallella grupper i tiden, de fågelhöftade uppstod samtidigt som de ödlehöftade, i slutet av trias, för 190 miljoner år sedan. Det fanns både två- och fyrbenta fågelhöftade, så vitt man vet var de alla växtätare. Bland de fyrbenta finns både de Protoceratops och de Pinacosaurier som doktor Mahito Watabe hittade i Gobiöknen.

   De fyrbenta långhalsade växtätarna, sauropoderna, och de tvåbenta stora rovdinosaurierna Carnosauria, var ödlehöftade. Det var också de små och snabba rovdinosaurier, Coelurosauria, som under juratiden, för drygt 150 miljoner år sedan gav upphov till fåglarna. Urfågeln, Archeopteryx är välkänd, tydligt ödlehöftad, men avtrycken av fjädrar i fossilen från Solnhofen i Bayern visar att det är en mellanform mellan fågel och dinosaurie det handlar om.

   Archeopteryx har klor på frambenen, men fjädrarna gör dem till vingar, munnen full av tänder och en svans, men saknar fåglarnas kölformade bröstben.

I fjol (1995)publicerades ett kinesiskt fossil av en första riktig fågel med näbb, den har fått namnet Confuciornis sanctus. I slutet av krittiden fanns det riktiga fåglar, kanske tillockmed sångfåglar.

Confucius-fågeln är inte mycket yngre än Archeopteryx men har redan bättre utvecklat bröstben men fortfarande frambensklor och svans. Vardera var ungefär lika stora som kråkor.

Under åren fram till sekelskiftet blev det klart att fjärdrar inte är en exklusiv fågelegenhet, kinesiska fossil av dinosaurier som inte är särskilt nära släkt till fåglarna är försedda med både dun och riktiga fjädrar, till prydnad och till hjälp att fånga byten med..

  Kort efter sekelskiftet kom en hänvisning till att evolutionen nästan alltid framskrider på bred front, och att slumpen sedan avgör vilka former som blir bestående: en flygduglig dinosaur med vingpennor även på bakbenen och en fjäderklädd svans beskrevs av kinesiska forskare i Nature vintern 2003. Åldern är tidig mellankrita, fyrvingaren som närmast förefaller släkt med dromeosaurier levde alltså tiotals miljoner år efter urfågeln, och utgjorde upenbarligen ett evolutionsförsök att frambringa en trädlevande och hopp-flygande varelse som hamnade i en evolutionär återvändsgränd.

Var dinosaurierna beroende av den omgivande temperaturen - kallblodiga - eller hade de en så livlig ämnesomsättning att de reglerade sin kroppstemperatur internt - varmblodiga? Detta debatterades livligt kring 1996. De klimat de levde i kan ge vissa ledtrådar, påpekar doktor Watabe, vi studerar paleo-mgivningen, alltså den värld dinosaurierna levde i, särskilt fossil av växter, tillexempel sporer och pollenkorn, som bevaras bra tillsammans med dinosaurierna, men också bladavtryck. Kanske klimatet under krittidens slutskede var mycket variabelt, med stora årstidsskillnader, då skulle klimatet ha varit mycket hårt för växelvarma dinosaurier. Kanske var endel av dem varmblodiga, endoterma, särskilt de små rovdinosaurierna.

På Tarbosaurus' bord.

Doktor Mahito Watabe berättar att hans forskningsgrupp fann en besynnerlig imbalans mellan rovdjur och växtätare. Det fanns mängder av stora rovdinosaurier, Tarbosaurus - den stora rovödlan som var nära släkt med Nordamerikas Tyrannosaurus. Däremot fanns det väldigt lite av fossil av stora bytesdjur. Det finns dock en naturlig förklaring: Tarbosaurusfynden fanns i flodavlagringar från strida strömmar. Tarbosaurierna strövade omkring mycket mera än växtätare och råkade oftare komma till ställen dit de inte borde ha gått, och de omkom och fossiliserades oftare än växtätare. Skillnaden mellan livsmiljön och fossiliseringsmiljön måste man alltid komma ihåg, säjer doktor Watabe.

Djurs tänder visar vad och hur de äter. Dinosaurierna slukade sin mat utan att tugga den. Som även fåglarna gör. Rovdinosaurierna - små som stora - hade munnen full med en uppsättning knivar med sågtandade kanter, som biff-knivar. Gå och titta på Tyrannosaurus-skallen på Zoologiska museet i Helsingfors. Ett bett slet loss en munfull kött per gång. Rovdinosaurernas käkaroch skallben gav efter, så att mindre byten, som var något större än en munfull kunde slukas hela. Se på en mås som sätter i sig en fisk.

De stora långhalsade fyrbenta sauropoderna hade märkligt små huvuden och små och svaga tänder framtill i munnarna. Kindtänder hade de inte alls. Så hur åt de och vad? Jo, säjer doktor Watabe, med sina långa halsar nådde de vida omkring sig. Den dinosaurie som har den längsta halsen i förhållande till kroppslängden av alla kända djur, Mamenchisaurus, kommer från Kina. I likhet med andra stora sauropoder kunde den inte lyfta huvudet särskilt högt - halsen var förstyvad av långa benutskott som gjorde den rätt stel. Däremot svängde den av och an över ett stort område.

Tänderna liknade mest pinnarna på en räfsa. Dinosaurien skalade löven av trädens kvistar eller från stjälkarna av ormbunksblad. Inget sly blev kvar i den skog där de gick fram.

Den sena krittidens nymodiga barrträd och buskar knipsades sönder av noshörningsödlornas och anknäbbsdinosauriernas kindtänder av klippande art, som växte i flera rader så att när den rad som arbetade slets ner så trädde nästa till och höll saxarna vassa. Men inte heller de malade sönder maten genom att tugga den i munnen. Liksom fåglarna hade många växtätande dinosaurier en stenkräva och man har ju hittat blankslipade mag-stenar, gastroliter, som malde sönder födan, och vi kan tänka oss att en bakterieflora hjälpte till. Ett rikt inre liv alltså, med dunder och brak.

Gåtan kring slutet.

Doktor Mahito Watabe anser att dinosaurierna är viktiga studieobjekt därför att de var så framgångsrika Varför dog en så framgångsrik grupp djur ut så totalt efter 160 miljoner år? Jag frågar om doktor Watabe tror på nedslagsteorin, att en asteroid med ungefär tio kilometers diameter slog ner och förorsakade en kortvarig klimatchock som tog död på dinosaurierna och en stor mängd andra arter. Jo, spåren efter det stora nedslaget för 65 miljoner år sedan finns överallt runt jorden i avlagringar från den tiden, men där har funnits annat som inte var lika dramatiskt, tror doktor Watabe.

Två artiklar i Nature ger klara vinkar. Undersökningar av krittida växter - publicerad i Nature i mars i år, visar att klimatet för åttio till etthundra miljoner år sedan visade liten temperaturvariation från ekvatorn mot nordpolen. I ett aprilnummer av Nature (1996) refereras hur havsforskare har studerat borrkärnor från havsbottnen med avlagringar från de sista tio miljoner åren av krittiden. De har tagit temperaturen på vattnet genom att mäta förhållandet mellan syreisotoperna O-16 och O-18 i skalen på encelliga djur i bottenslammet, foraminiferer. Foraminifererna upptar olika halter av de olika isotoperna beroende på vattentemperaturen. Metoden är standard för att bestämma temperaturer i forntida hav. Under krittidens sista tio miljoner år var vattentemperaturerna underkastad stora svängningar och generellt sett blev det kallare.

Det är tydligt att strömningsförhållandena i haven ändrades, så att varmt vatten inte nådde polartrakterna i samma omfattning som tidigare, och temperaturskillnaderna mellan ekvatorn och polerna blev större. Den stora Tethys-oceanen från ungefär Medelhavet till Himalaja slöts genom att Indien törnade in mot Asien, och Himalaja började resa sig. Ett stort nordamerikanskt innanhav torkade ut och Klippiga bergen reste sig där i stället. Under de sista sex miljonerna år av krittid skedde det betydande förändringar i dinosauriefaunan - omgivningen förändrades och art-omsättningen var livlig, många former dog ut, det kom nya, men inte i samma takt.

Så frågan är, kom det stora nedslaget vid en annars känslig punkt i evolutionsskeendet? Kanske höll ett utdöende i sakta mak på att ske, säjer doktor Mahito Watabe, men nedslaget kom och skar av alltihop. Det extraterrestra nedslaget förorsakade i alla fall ett mycket plötsligt utdöende av både dinosaurierna och många andra grupper som de levde tillsammans med. Olyckligtvis för DEM. Men det gav ju däggdjuren, och OSS en chans säjer jag, jo svarar doktor Mahito Watabe, chans är ordet, i betydelse tillfällighet, detta utdöende var en slump, som lade om utvecklingen.


Titta på dinosauriebilder i Dinosauricon
eller i Dynasties of Stone
De geologiska tidsåldrarna: Web Geological Time Machine
Läs om dino-forskning i Journal of Dinosaur Paleontology
Skicka kommentarer till juhaniwestman@gmail.com eller juhani.westman@pp.inet.fi

Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.