© J Westman 1998, 2005, 2006, 2012. Suvi Viranta intervjuad av J.W.25.04 och 2.5.1998.

Amphicyoniderna

"Hund-björnar" var ett rovdjurssläkte som under miljoner år var dominerande tills de dukade under i kampen för tillvaron. Hundbjörnar finns inte längre, de dog ut ungefär vid den tid, då de släkten som skulle bli de stora aporna och människor uppstod, för sådär 7 miljoner år sedan, men före det hade de härskat i tertiärtidens skogar i tiotals miljoner år. Historien om "hundbjörnarnas" eller amphicyonidernas uppkomst, liv och död har utretts av forskaren Suvi Viranta, år 1998 fick Björn Kurtén-priset för sin doktorsavhandling.

amphicyonid, copyright: BBC Nature
Amphicyonid eller hundbjörn, rovdjur från tertiär.
©BBC Nature

   "De köttätande däggdjuren, rovdjuren, uppstod alldeles i början av tertiärtiden, då dinosaurierna hade dött ut för 65 miljoner år sedan," berättar filosofiedoktor Suvi Viranta. "Som rovdjur definieras som sådana däggdjur som har en såkallad rovdjurstand. I varje överkäkhalva är det pre-molaren, tanden före kindtanden, och i underkäkarna är det molaren, den stora kindtanden. Alla rovdjur bland däggdjuren har dehär tänderna. Det är särskilt formade tänder med klippande åsar och knölar till skillnad från våra kindtänder som har en malande och krossande yta."

Suvi Viranta studerar amphicyonider - en rovdjursfamilj som på svenska kallas "hund-björnar". De fanns i alla storlekar. De minsta var inte större än hundar, de största var bestar på flera hundra kilogram – större än lejon, och nästan lika stora som de största björnarna idag. Ett typdjur är arten Amphicyon major, en best på kanske 300 kilogram, som vi har en rekonstruktion av framför oss - vi ser ett ganska kortbent djur med kraftiga klor på björn-lika tassar, stort huvud och mycket lång svans. På rekonstruktionen, som pryder pärmen på Suvi Virantas avhandling, har hundbjörnen angripit ett stort vildsvin och hugger in sina långa hörntänder i svinets nacke, medan rovdjurstanden gnager svinets nackskinn.

  En annan rekonstruktion visar skelett av Amphicyon major från Nordamerika för 14 miljoner år sedan. Det är faktiskt fråga om montage av två skelett; hundbjörnen har sprungit upp från sitt bakhåll och anfaller hjortantilopen Ramoceras, som med långa språng försöker fly.

amphicyonid och hjortantilop, copyright: American Museum of Natural History
Nordamerika för 14 miljoner år sedan: Hundbjörnen Amphicyon överfaller hjortantilopen Ramoceras.
©American Museum of Natural History

Några ord om systematiken. Systemet att klassifiera levande varelser, som det i begynnelsen utvecklades av Carl von Linné, ska visa hur de levande varelserna är släkt med varann. I systemet ges varje art - människa eller stor hundbjörn - två namn: släktnamn - Homo eller Amphicyon - och artnamn: sapiens eller major, så Suvi Viranta och jag - två Homo sapiens, sitter och begrundar käkbenet från en Amphicyon major. Släktena sammanförs i familjer, familjerna i ordningar, och ordningarna i klasser.

Amphicyoniderna, hund-björnarna, ingår liksom människor i klassen däggdjur, men deras ordning heter Carnivora - i översättning "köttätare", enkelt sagt rovdjur. Rovdjurständer har de alla haft alltsedan ordningen uppkom, och det visar på en gemensam ur-form, som troligen levde redan under krittiden, medan dinosaurierna ännu dominerade.

Och var placerar sig hund-björnarna inom ordningen rovdjur, frågar jag, och Suvi Viranta svarar:

"De bildar en egen familj, men de är närmast släkt med björnar, de skiljde sig från ursidernas, björnarnas, evolution för kanske 40 till 50 miljoner år sedan. Musteliderna, mård-djuren, skiljde sig från gänget något tidigare, men mårddjuren är närmare släktingar till hund-björnarna än tillexempel kattdjuren, feliderna.

De flesta rovdjursfossilen är tänder, ett helt käkben är redan ett stor-fynd, och mer eller mindre kompletta skelett mycket sällsynta. Till all lycka är däggdjurständernas form, och särskilt då kindtänderna, ypperliga karakteristika på vad djuret åt medan det levde.

Hundbjörnarna var geografiskt spridda och typdjuret, Amphicyon major var en mycket spridd art. Fynd av Amphicyon-arter finns från Spanien, Väst- och Mellaneuropa till Mindre Asien. Andra släkten inom amphicyonid-familjen levde i Nordamerika, och bland annat Björn Kurtén fann ett fossil av släktet Agnotherium i Tunisien, ett släkte och en art som annars tidigare bara var känd från Mellaneuropa.

Arten Amphicyon major var också långlivad, den uppstod för 20 miljoner år sedan, och den levde kvar ända till amficyonidernas slutliga ändalykt för 7 miljoner år sedan. 13 miljoner år. Inte illa. Homo sapiens har högst en hundradel så lång tid på nacken.

Ett käkben av Amficyon major upptäcktes i Frankrike redan 1841, och arten fick då det släktnamn som numera har getts hela familjen. "Amfi" är grekiska och betyder i detta fall "nästan" och "cyon" också det grekiska, hänvisar till hundfamiljen.

Nästan hund. Ja, så trodde man först, sedan sneglade man mot björnarna. Nu vet man att det inte är varken det ena eller det andra, utan någonting däremellan. De bildar en egen gren i rovdjursradiationen under tidigaste tertiär. Inom paleontologin gäller emellertid den regeln, att givet namn står fast, oavsett vad man senare får veta om namnets bärare.

Det är först i våra dagar forskarna har enats om att det är fråga om en egen familj. Sedan 1841 har även andra Amficyon major-skelettdelar upptäckts på ursprungsfyndorten i Frankrike, i början av 1970-talet ett helt skelett, till och med den långa ludna svansens 26 kotor. Det är det enda fullständiga hundbjörnsskelettet som har upptäckts hittills.

Allätare med smak på kött.

Det 18 miljoner år gamla käkbenet vi tittar på berättar, att Amficyon major har varit vad Suvi Viranta kallar meso-karnivort, djuret har ätit kött men också satt i sig växtföda vid behov, lite i stil med vår tids rävar eller endel av björnarna. Suvi Viranta jämför med våra dagars björnar:

"Nära släktingar kan ha helt olika levnadssätt: Isbjörnen, Ursus maritimus, lever nästan uteslutande på att jaga säl ute på isvidderna, medan Ursus arctos, vår vanliga brunbjörn, går i skogen och äter bär eller fiskar lax i älvarna - eller tar en älgkalv om den kommer åt. Ändå är det mindre än 300 000 år sedan endel av populationen valde isviddernas liv och en annan del skogslivet."

Man ser samma slags utveckling bland hundbjörnarna - amphicyoniderna. Käken från Amphicyon major visar att den åt mera kött än dagens brunbjörn, men inte så ensidigt som isbjörnen. Andra amphicyonid-arter utvecklades till hypercarnivor diet- de var lika uteslutande köttätare som kattdjuren.

Jag frågar hur stor den här amphicyonid-honan har varit i livet.

"Det här är en liten Amphicyon major -hona", säjer Suvi Viranta , "hanar och honor var mycket olika stora inom den här arten. Honorna var i storleken brunbjörn, medan hannarna kunde väga upp till 200 till 300 kilogram."

En liten hundrakilosflicka allså. Just det.

Det visar sig, att rovdjurstanden är en så viktig tand, att det råder en klar korrelation mellan tandens storlek och rovdjurens kroppsvikt – detta är en tumregel som gäller alla rovdjur. Det ger möjlighet att uppskatta kroppsvikt, och när man testar uppskattningarna med Amphicyon major-skelettet, så stämmer det ganska bra.

Amphicyon major-honorna hade proportionellt mindre huvuden än hannarna. Underkäksbenet är 25 till 30 centimeter långt och då kan kroppslängden - utan svans - uppskattas till ungefär en och en halv meter. Svansen var ungefär lika lång. Tre meter totallängd.

Trehundrakilograms-hannarna har då haft totallängder på nära 4 meter och därav 2 meter svans. Vi konstaterar, att stjärnbilden Stora Björn borde kallas Stora Hundbjörnen, för den har ju också en praktfull svans. Amphicyoniderna hade emellertid varit utdöda i 7 miljoner år innan människorna började ge namn åt stjärnbilder. Men - det är aldrig för sent.

Hur gick hundbjörnarna?

Det är inte riktigt klart svarar Suvi Viranta. "Dom har mycket korta fingrar och tår, och man anser därför att de var hälgångare, åtminstone delvis. Min egen uppfattning är att de hade samma gångart som tillexempel tvättbjörnar, det vill säja till hälften-hälgångare," säjer Suvi Viranta, ett tecken på hur olika de andra rovdjursfamiljerna de var, säjer jag, och doktor Viranta säjer att "det är de verkligen, de har hundlika drag, lite kattlika drag, björnlika, tillockmed endel drag som påminner om mårddjur, men det finns iget djur idag som skulle motsvara dem som helhet".

Jag frågar om deras sociala liv, och där säjer Viranta: "Den stora skillnaden i storlek mellan könen tyder på att hannarna tävlade om honorna, och att de kanske levde i harems-lika förhållanden. Från Nordamerika har man lyor, en mindre typ av hundbjörn grävde ut ett bo åt sig i en strandbrink, och av spåren att döma bodde den amphicyonid-arten i grytet, som en grävling."

Ganska lång nos, mycket lång svans, ganska korta men kraftiga ben, som mera lämpade sig för att lurpassa på bytet i en skogsmiljö, och hoppa på det från bakhåll bakom nån buske. Mindre amphicyonider klättrade i träd – och människans aplika förfäder fick nog akta sig.

Amphicyonidernas livsstil räckte till att klara av en stor omvälvning i djurvärlden, för 22,5 miljoner år sedan. Under miocen-tiden, från 22,5 miljoner år sedan klarade sig hund-björnarna bra, ett tiotal olika släkten med flera arter i varje släkt är kända. För drygt 10 miljoner år sedan kom en svår omvälvning som drabbade amphicyoniderna hårt, och de dog ut i slutet av miocen, för 7 miljoner år sedan.

Omgivning och livsstil.

Suvi Viranta säjer, att en del amphicyonider mot slutet verkade utvecklas mot en mera löpande jakt-stil, de blev aldrig så snabba som hundar eller geparder, men uppenbarligen tvingade senmiocen-tidens öppnare terräng dem att kunna rusa fram en bit från gömstället.

Det har att göra med den klimatförändring, som kom samtidigt med deras utdöende, uppenbarligen försökte endel hundbjörnar utvecklas för att kunna jaga i den öppnare omgivningen, men trots det dog de ut av någon anledning, en av dem kanske för att andra mer specialiserade rovdjur – hyenor, vargar, äkta kattdjur - uppträdde som konkurrenter om bytena.

Paleo-ekologin, där finländaren Björn Kurtén var banbrytare, utforskar hur de olika arterna levde i sin miljö och påverkades av den. Forskaren Suvi Viranta, har fått Björn Kurtén-priset för sin doktorsavhandling, där hon försöker förklara varför rovdjursfamiljen "hund-björnarna" dukade under, fast den hade klarat sig bra i tiotals miljoner år. Deras historia kan lära oss en hel del om evolutionen under tertiär.

"Det är egentligen två skeden det handlar om," säjer filosofiedoktor Suvi Viranta. "Först, drygt 15 miljoner år efter krittidens slut, för 46 miljoner år sedan, uppstod två grundformer av rovdjur: Feliformia som är kattlika, och Caniformia ,de hund-lika. Amphicyoniderna, hundbjörnarna, hör till den här hund-lika gruppen. Då uppstod urformerna för hund-djuren, mård-djurens urform, sevett-katterna som ännu finns, och amphicyoniderna och andra grupper som nu är utdöda, som de falska sabeltandskatterna eller nimraviderna, de är alla tidiga".

Övergången till miocentiden , för 22 miljoner år sedan, innebar en omvälvning i naturen och en ny radiation. Då uppstod nya grupper, som hyenorna och de äkta kattdjuren, som inte hade funnits tidigare.

"Jag tror mera på att det är förändringar i själva livsmiljön - nya växtlighetsformer tillexempel, som ledde till att de nya rovdjursgrupperna uppstod, inte att hyenor och kattdjur skulle ha uppstått för att jaga specifika nya bytesdjur, men detta är ju en av de frågor som debatteras", säjer Viranta.

Ett problem här är att rovdjursfossilen sällan finns i avlagringar som skulle innehålla växtfossil, som skulle visa i hurudan natur de levde. Och när det gäller tänderna, så säjer rovdjurständer ingenting om växtligheten. Rovdjursfossilen finns oftast i flodavlagringar - djuren har kanske drunknat i översvämningar, och sedan spolats med strömmen tills de har sjunkit till botten någonstans, och bäddats in i strömavlagringarna.

Gräsätarfossil i samma avlagringar ger i alla fall vinkar om vilket slags natur det gäller, för man ser på deras tänder vilket slags växter de åt. Det är skog under stora delar av tertiär. Gräsmarker börjar förekomma mot slutet.

Amphicyoniderna, hundbjörnarna, såg ut som långnosade björnar med långa svansar och stora käkar. De minsta var stora som hundar och de största vägde säkert över 300 kilogram. De var inga snabblöpare och troligen beroende av tät skogsmark för sin jakt- de störtade sig på sitt byte från ett bakhåll och dels slog - dels bet ihjäl det.

Amphicyoniderna klarade sig in i miocen – en mängd arter dog ut för 22 miljoner år sedan, men det kom nya, och de överlevde som grupp tills de fick nya svårigheter för omkring 10 miljoner år sedan och slutligen dog de ut för omkring 7 miljoner år sedan. Då ersattes de av modärna rovdjur.

Varför studera just amphicyonider, hundbjörnar, frågar jag.

"De utgör en intressant grupp av flera skäl," säjer filosofiedoktor Suvi Viranta, " dels därför att de dog ut i samband med de stora kriserna i miocentidens slutskede, för 7 miljoner år sedan, då så mycket annat också hände. I själva verket är det ju efter det, som människo-ap- och människosläktenas evolution inleddes, i samband med dehär miljöförändringarna. Likaså började ju nedräkningen mot istiden faktiskt redan då.
    En annan sak var att hundbjörnarna, amphicyoniderna ju så länge var framgångsrika, de var som rovdjur en mångsidig grupp, som också var vitt spridd både i Gamla och i Nya världen."

Vi talar om hur utbredda hundbjörnarna var. Amphicyoniderna förekom ju i Afrika, Asien, Europa och Nordamerika, men inte i Sydamerika eller Australien, så det visar vilka landförbindelser som fanns under deras tid, från drygt 40 miljoner år tillbaka, tills för 7 miljoner år sedan. Suvi Viranta säjer att förbindelserna eller bristen på dem syns bra i amficyonidernas utveckling:

"Nordamerika har ju varit avskilt från Eurasien och sedan haft förbindelse igen flera gången under den här långa historien, och det märks inom amphicyoniderna, så att vi ibland har gemensamma arter, och däremellan har vi tidsperioder då deras utveckling går i helt olika riktningar. Sen när det igen uppstår landförbindelse så blandas de här arterna och blir igen gemensamma på vardera kontinenten"

Suvi Viranta berättar att hon nu ämnar slå ihop sina krafter med en forskare i Nordamerika för att undersöka den globala bilden närmare. "Vi vet trots allt alldeles för lite om de här sakerna," säjer hon.

Amphicyoniderna, hundbjörnarna, var de tertiära skogarnas härskare under både den tidigare tertiära perioden oligocen, för 35 till 22 miljoner år sedan, och under miocen, från 22 till 10 miljoner år sedan. Men vid 10 miljoner år händer något. Ingen vet riktigt vad, säjer Suvu Viranta, klimatkurvorna pekar på kallare, och gräsmarker breder ut sig, det ser man på att den gräsätande tretåiga hästen Hipparion vandrar in i Eurasien från Nordamerika och Hipparion sprider sig ända till Afrika. Där börjar nedräkningen för amphicyoniderna.

Utkonkurrerade av specialister.

"Jo, min hypotes är här att de andra rovdjuren som kom utvecklades till specialiserade jägare, som kunde svara på de förändringar som skedde i bytesfaunan, de kunde utnyttja de nya möjligheterna bättre. Amficyoniderna var mångsidiga, medan de nya tog klara ekologiska nischer i besittning, och den konkurrensen klarade hundbjörnarna inte av" säjer Suvi Viranta..

Under sin långa dominans hade amphicyoniderna en massa former, stora och små, från allätare som björnar till nästan rena köttätare, men då klimatomkasten kom i slutskedet fanns det bara storvuxna.
   "De nya rovdjuren hade trängt ut de små formerna först, och sen fanns inga mindre former som kunde klara den slutliga krisen för sju miljoner år sedan", säjer Suvi Viranta.

Jag frågar om man kan säja, att de förhållanden, som ledde till att amphicyoniderna dog ut samtidigt var de som gav våra förfäder chansen att gå vidare i evolutionen. Suvu Viranta säjer att det till en början också gick ganska illa för hominoiderna, de människoliknade aporna. Kanske av samma skäl som amphicyoniderna dog ut. De skogslevande aporna i Europa var också beroende av skogarna, de dog också till stor del ut.

Endel av dem trängdes ner mot kusterna av det som senare blev Medelhavet och blev kvar inom mycket små områden. Där lyckades de sedan anpassa sig till de nya förhållandena, och efterhand utvecklades de i Afrika till människor.

Utvecklings-stamträd var buskage

Jag ställer frågan hur det här beskriver evolutionens natur, om det vid varje större miljöomvälvning är så, att det varje gång växer ut en massa nya grenar och kvistar på det evolutionära trädet, vid nästa omvälvning kommer något eller någon agent och klipper av de här grenarna slumpmässigt - och av de grenar som blir kvar blir det igen en ny buske grenar och kvistar som sedan igen klipps i nästa omgång.

"Det är i alla fall den bild som man får av rovdjursevolutionen, klara förgreningsskeden och sedan skeden då grenarna klipps av, den liknelsen beskriver det som sker ganska bra", tycker Suvi Viranta. "Amphicyonidernas levnad och död visar klart, att allt i evolutionen verkar ske slumpmässigt . Det beror helt på tur eller otur om vilka arter som klarar sig och vilka som inte gör det."

Och några speciella uppgifter då, som gör amphicyoniderna värdefulla som forskningsobjekt? Till det svarar Suvi Viranta att de är det enda exemplet på en rovdjursfamilj som trots att de utgjorde en långlivad, mångsidig och vitt utbredd grupp, slutligen dukade under ganska snabbt.

"Vi förstår nog inte riktigt ännu hur, men säkert finns här nya synsätt att hämta. En väsentlig insikt har varit, att de nuvarande rovdjuren alla är mycket mer specialiserade än vad amphicyoniderna, hund-björnarna, var. Det finns någonting inom nuvarande omständigheter" - och med nuvarande menar Suvi Viranta de förhållanden, som har rått de sista 7 miljoner åren, från slutet av miocen och under istiden, " som kräver att rovdjuren ska vara specialiserade."

Specialisering som recept förekom i någon mån tidigare - både de falska sabelkatterna, nimraviderna, och de äkta sabeltandskatterna, som levde kvar tills de i dukade under i konkurrens med människan under sen-istiden, är exempel på det, påpekar Suvi Viranta:
   "När djuren specialiserar sig ger livsmiljön utrymme för långt fler olika arter. Dethär gäller både växtätare och de rovdjur som konkurrerade ut amphicyoniderna. Arterna blir visserligen mycket mer känsliga för förändringar, en risk de tar på långsikt för att blomstra på kortsikt. Under de sista sju miljoner åren har artbeståndet bytts ut i rask takt - medan släktena och familjerna har kunnat bestå genom alla omvälvningar."


Sänd Dina kommentarer till e-adressen     juhaniwestman@gmail.com


Tillbaka till första evolution-sidan.
Tillbaka till paradsidan.