© J Westman 1994, 1995, 2004, 2005, 2012. Uppdaterad 20 nov 2005, 31 okt 2012.
   Antropisk mellanrapport -95.
  Uppfattningen om människosläktets utveckling är stadd i förändring. Aktiviteten på fynd-fälten är stor och publikationerna flödar. Programmet "Byggstenar" gav mellanrapporter efterhand. Här följer en, först sammanställd våren 1994, kompletterad 1995 sedan fyndet av Australopithecus ramidus våren 1995 uppställd som ny-art. Ardipithecus ramidus skuffade tillbaka förmänniskans ålder till 4,4 miljoner år. Inom bara fem år skulle gränsen puffas bakåt någon miljon år till, men det är en annan historia.

Lucys släkte.

År 1978 spelade den amerikanske paleontologen Donald Johansons kassettbandspelare Beatles-låten "Lucy in the Sky with Diamonds" nära ett ställe där han stod och petade i marken kring benrester som stack upp - det som kom fram blev världen över känt som "Lucy", namnet används tillochmed i vetenskapliga artiklar om arten Australopithecus afarensis. Släktet Australopithecus hade ju ställts upp av den sydafrikanske forskaren Raymond Dart år 1924.

Under åren 1991-94 har fältundersökningarna fortsatt i Afar i Etiopien, och sammanlagt har lämningar från 53 A. afarensis-individer hittats. Deras ålder har bestämts från 3,4 till 2,92 miljoner år.

En ganska fullständig skalle av en fullvuxen hanne - det är ännu väl tidigt för att säja "man", så "hanne" alltså - har den lägsta åldern - och den döptes av vetenskapstidskriften Nature till "Lucys son" - mamma Lucy har daterats till 3,18 miljoner år så där blir 260.000 år eller kanske 14 000 generationer emellan - och tar man med andra fynd av A. afarensis så blir artens livslängd 900 000 år - nånting mellan 60 000 till 90 000 generationer, under vilken egentligen ingen märkbar utveckling skedde. Det är så evolutionen fungerar - när arten har uppstått, vilket sker snabbt nog, så bibehåller dess individer artens karakteristiska så länge arten består. En randpopulation kan i något skede utvecklas vidare till en ny art, som kan ersätta den tidigare när levnadsförhållandena ändras.

Lucys släkte tycks ha klarat sig bra både i träd och på marken, såväl i fuktiga som torra förhållanden. De spridde sig över hela östafrika. Andra australopithekiner levde vidare och spriddes ner till Sydafrika, Darts fynd hörde till dessa senare. Australopithekinerna gick inte över till Asien eller Europa, så vitt man vet, bör väl tilläggas.

Nu känner man så gott som hela skelettet för A. afarensis, både vad gäller honor och hannar - eller män och kvinnor - och det visar sig att det var stor skillnad mellan könen - Lucy var liten och graciös medan dåtidens karlar var stora grobianer i jämförelse - trolig kroppsvikt upp till förti kilogram.

Man har frågat när människan kom ner ur träden. Svaret blir, att det hade förmänniskorna inte nån särskild brådska med. Våren 1994 blev det klart att Lucys släkte ingalunda var det första som helt eller delvis hade kommit ner. Ardipithecus ramidus måste redan ha rört sig på marken.

Ryckvis utveckling.

En sak alla de nya fynden och dateringarna visar är att människans utveckling har skett ryckvis. Långa perioder av stillastående har följts av snabba språng i utvecklingen. Australopithekinerna fanns från minst 3,9 miljoner år sedan.

För ungefär 2,5 miljoner år sedan träder den i Kenia bosatta paleontologfamiljen Leakeys fynd Homo habilis in på arenan, uppfinner de primitiva verktyg som kallas "oldowan" efter Olduwai-ravinen där de först associerades med fossil, och rätt snart sprider sig H. habilis till Malawi, ett fynd daterat till 2,4 miljoner år gjordes där hösten 1993.

Californienforskarna Carl Swisher och Garniss Curtiss redovisade i februari 1994 för omdateringar av javamänniskan Homo erectus, som visar att H. erectus fanns på Java redan för 1,8 miljoner år sedan.

DEN utvandringen ställer en teori på huvudet. Man har hittills trott, att det var när H. erectus för en miljon år sedan uppfann ett nytt slags verktyg kallat acheul-handyxor efter första fyndorten St.Acheul i Frankrike - men låt inte lura er, den uppfinningen skedde i Afrika - DÅ skulle H. erectus ha tagit sitt nya vapen och begett sig ut för att erövra världen. Nu får vi alltså veta att herr och fru erectus klarade sig alldeles bra på sina vandringar med sin tidiga utrustning, avslagna rullstenar av oldowan-typ, tills nån av dem efter nästan en miljon år tyckte att något nytt kunde vara av nöden.

Richard Leakey och Alan Walker har fynd av Homo erectus i Afrika från 1,8 miljoner år tillbaka, och nu kommer då Swishers och Curtiss nya datering från Indonesien som ger lika hög ålder.

Och H. erectus-människa levde i Europa för nästan en miljon år sedan, och levde kvar i Kina ännu för knappt trehundratusen år sedan.

Homo erectus existerade som art i minst 50 000 generationer, kanske i 100 000 generationer.

Vårt eget släkte.

För 200 000 till 300 000 år sedan finns arkeisk Homo sapiens i både Afrika, Europa och Kina.

Modärn människa finns i Afrika för mer än 100 000 år sedan, och i Mellanöstern för 80 000 år sedan. Men samtidigt finns även neandertalmänniska i Orienten och Europa. Modärn människa når Indonesien för 40.000 år sedan och Australien under samma tid. Kom den modärna människan ut ur Afrika för drygt hundra tusen år sedan eller utvecklades de olika människoraserna på skilda håll i Afrika, Asien och Europa ur Homo erectus-stammarna?

Molekylärbiologerna i USA finner allt fler bevis för att den modärna människan uppstod relativt sent i Afrika. De molekylära variationerna stöds nu också av en statistisk analys av formerna på 83 fossila skallar från Afrika, Europa och Mellanöstern. I den modell som Diane Waddle från New Yorks statsuniversitet lägger fram i Nature från den sista mars 1994, finner hon, att materialet stöder en modell där utvandringen från Afrika ägde rum kring 125 000 år sedan.

Stamträd eller en serie buskar.

Waddles modell ligger inom paradigmen, att utvecklingen löper ryckvis, och att de nya arterna uppstår ur en randpopulation inom ett mycket litet område, varifrån de sedan sprider sig, lever parallellt en tid med de äldre artena tills de undantränger dem.

Det börjar också bli allt klarare, att det sällan uppstår endast EN ny art. Snarare är det så att många randpopulationer samtidigt reagerar på förändringar i miljön och resultatet blir inte en enda ny gren i ett stamträd, utan en hel buskvegetation på den givna tidsnivån. De flesta grenar klarar sig inte, utan blir tillsammans med den föregående nivåns populationer utträngda, om inte genast, så efterhand.

Men det finns oliktänkare. Waddles analys innehåller INTE material från Fjärran Östern. Och i Kina har man nydaterat endel fynd av vad man där kallar arkeisk Homo sapiens, nu-människa modell äldre. Arkeologerna Chen Tiemei, Yang Quan och fysikern Wu En från universitetet i Peking redovisar i Nature från den 3 mars 1994, att en H. sapiens-skalle från Jinniushan bör vara drygt 200 000 år gammal. Jinniushan-skallen har en hjärnvolym på 1,3 liter - väl inom ramen för Homo sapiens - men den ser inte ut som en modärn människoskalle utan som de för-neandertalare, som man även känner från Europa av samma ålder - fynden Steinheim, Swanscombe, m.fl. - med låg panna, tjocka valkar över ögonen och ett långt bakhuvud.

De asiatiska forskarna har länge hävdat att Asien är hemort för asiaterna, enligt deras modell har nutidens människa uppstått ur de H. erectus-populationer som spriddes över världen för en miljon år sedan eller mer. De har också länge hävdat att vissa drag i de gamla H. erectus-skallarna går igen hos modärn östasiatisk människa.

Intressant nog finner Chen, Yang och Wu att deras Jinniushan-individ bör ha levat samtidigt eller nästan samtidigt med de välkända, långt primitivare Homo erectus av kinesisk modell. Det skulle ju tyda på att herr Jinniushan kom traskande dit nån annanstans ifrån. Så frågan förblir öppen, fortsättning följer på denna kanal.

Ett är säkert. Människan föddes som en vandrare på Jorden, med långa, ludna, starka ben. Tvåbent gång är energetiskt fördelaktigt, därtill har man sikt över omgivningen medan man går. På köpet får man en förmåga att sprinta korta sträckor. Och händerna frigörs till att bära småbarn, vägkost eller saker med. Eller greppa klubbor och kaststenar.

Sedan behövs det några småjusteringar i den genetiska uppsättningen, som tillexempel upptäckten år 2004 av ett litet gen-"fel" som åstadkommer att käkmusklerna inte möts uppe på skallen utan fäster vid tinningsbågen och ger skallen frihet att förstoras. Eller en annan upptäckt från 2004, igen ett gen-"fel" som för sådär 100 000 år sedan ger en liten förändring i struphuvud och tungfäste som möjliggör klar artikulation och ger förutsättning för ett riktigt språk.

Sedan då?

Vi kan ju begrunda vår framtid som biologisk art. Nu ska generationsuträkningarna ovan och nedan inte tas alltför bokstavligt, men de ger en uppfattning om släktled efter släktled. Nu förefaller det ju som om cirka 100.000 generationer eller så skulle vara en någorlunda maximal livslängd. H. neandertalensis utgör ett undantag, oavsett man betraktar neandertalarna som ett sidoskott på sapiens-trädet eller en egen art, så fanns de till i bara 4 000 till 5 000 generationer.

Men genforskaren Svante Pääbo med grupp lyckades isolera genmaterial från det allra första neandertal-fyndet och fann då, att skiljelinjen mellan neandertal och sapiens går längre tillbaka än senaste istids 100 000 år. Den sista gemensamma förfadern och för-modern kan ha levat såpass tidigt som för en halv miljon år sedan eller tillockmed längre bakåt. Då existerade neandetalarna ändå i respektabla 40 000 generationer och ter sig inte alls så hopplösa som man tidigare ville låta gälla.

Såvitt amerikanarnas molekylklocka från 1994 håller ungefär streck har H. sapiens existerat som art i en kvarts miljon år eller kanske 20 000 generationer vid detta laget. Arten H.sapiens skulle då ha nått till mellan en fjärdedel och hälften av sin tänkbara art-livslängd. Men man kan också dra gränsen vid modärn H. sapiens och då är åldern hittills 40 000 till 60 000 år, bara 3 000 till 4 000 generationer. Oavsett vilketdera har arten en potentiellt ett- till flerahundrafalt längre tid framför sig än den skrivna historien räcker bakåt. Så sköter vi oss har vi ännu långt kvar att vandra på jorden.


Skicka kommentarer tilljuhaniwestman@gmail.com


Mera human-evolution i
Trångt i stamträdet.
Världens äldsta yrke.
Människan är ett konstigt djur
En miljon år före Kristus
Ut mot storm och kyla
Att spåra människans vandringar
Tillbaka till första evolutions-sidan.
Tillbaka till paradsidan.