© J Westman 1999, 2005, 2008. jw 29 sept.1999, uppdat 26 nov.2006

Planeterna för 100 och 50 år sedan.
Ett sekelskiftesperspektiv.

Vid 1800-talets slut nådde fysiken en ståndpunkt då studierna av förhållandena på solsystemets planeter kunde bygga på mätningar av fysikaliska storheter. Efter år 1900 har kunskapen om planeterna tilltagit stadigt för att i och med att radar- och rymdtekniken kom genomgå en grundläggande omvälvning. Nedan åsikter om Månen, Merkurius, Venus och Mars vid inledningen av vardera perioden.

MÅNEN för 100 år sedan:

Och lämna vi de ofruktbara hypotesernas fält och en lössläppt fantasis bevingade lopp, så nödgas vi erkänna, att alla våra observationer av månen tyder på att han är en död värld, där intet liv existerar."

(Camille Flammarion översatt av NVE Nordenmark 1897:)

För 50 år sedan:

Kratrarnas uppkomst: vulkanism-teorin och den magmatiska teorin avvisas:

"En tredje teori som omfattas allänt idag är att kratrarna uppstått genom nedslag. Stora meteorer som ensamma eller i svärmar befolkar den interplanetära rymden, har störtat ner på månytan och lämnat efter sig en slags bombkratrar. För detta talar bland annat det faktum att ringvallarnas volym motsvarar den volym som har kastats ut ur kratergropen."
   Per Collinder: Världar i rymden, P.A.Norstedt & Söner, Malmö 1951

Den kinetiska energin vid kollisionen räcker mer än väl att skapa kratrarna och

"Bland endel astronomer stöds också tanken på att de cirkelformade "maria-"slätterna har uppstått på motsvarande sätt genom att himlakroppar av asteroidernas storlek har slagit ner. Undser ett tidigt skede av månens utveckling har då den störtande massan kunnat slå igenom den tunna månskorpan och föranlett översvämningar av flytande lava"
   Per Collinder: Världar i rymden, P.A.Norstedt & Söner, Malmö 1951

MERKURIUS: för 50 år sedan

"Spektroskopet visar att planeten återkastar solljuset oförändrat och att den alltså inte har någon atmosfär. Detta blir också förståeligt när man beaktar den låga tyngdkraften och de höga dagstemperaturerna på ytan. Vi kan obehindrat observera ytan, och beständiga ytformationer har iakttagits såväl visuellt som fotografiskt. De bibehålls beständigt på planetens solbelysta sida och visar att Merkurius vrider sig ett varv runt sin axel under samma tidrymd som den genomför ett omlopp runt solen, det vill säja under 88 dygn."

"Temperaturförhållandena på planeten är extrema: man har uppmätt temperaturer över trehundra grader Celsius på dagsidan, medan temperaturen på nattsidan bör ligga nära den absoluta nollpunkten, -273 grader Celsius. I övrigt påminner Merkurius mycket om vår jord-måne, och ytformationerna kan man därför också föreställa sig att är liknande."
   Per Collinder: Världar i rymden, P.A.Norstedt & Söner, Malmö 1951

VENUS för 100 år sedan:

Camille Flammarion hade, lika litet som någon annan för hundra år sedan, ännu någon aning om vad som ingår i atmosfären: kanske var den sammansatt som Jordens.

"Den enda vetenskapliga slutsats vi kan dra ur de astronomiska observationerna av Venus är att de biologiska förhållandena där, liksom på Merkurius, måste vara av helt annat slag än dem vi känner till på Jorden."

(Camille Flammarion översatt av NVE Nordenmark 1897:)

VENUS: för 50 år sedan

" Planetens fasta yta är dold av ett ogenomskinligt molntäcke. Spektroskopiska undersökningar visar att atmosfären ovanför molnträcket innehåller stora mängder koldioxid, medan andra beståndsdelar inte kan observeras, sålunda kan man inte fastställa förekomsten av varken syre eller vattenånga."
   Per Collinder: Världar i rymden, P.A.Norstedt & Söner, Malmö 1951

Alla försök att mäta rotationstiden har slagit slint:

"Om rotationstiden vore kortare än 14 dygn så skulle detta förorsaka mätbara dopplerska förskjutningar i spektrallinjerna från planetens rand. Många astronomer, bland dem Schiaparelli har antagit att Venus i likhet med Merkurius skulle ha en bunden rotationstid, det vill säga ett varv på 225 jorddygn. Men då måste planetens nattsida bli utomordentligt kall. Men värmestrålnings-mätningar visar inte kallare nattemperaturer än - 25 grader Celsius i Venus övre atmosfär. Temperaturen på dagsidan ligger något över + 100 grader Celsius.Även med beaktande av att konvektionsströmmar i den täta atmosfären jämnar ut temperaturen så är detta en alltför liten temperaturskillnad för att tillåta bunden rotation. Däremot svarar temperaturskillnaderna mot en rotationstid på runt 30 jorddygn".
   Per Collinder: Världar i rymden, P.A.Norstedt & Söner, Malmö 1951

Drivhuseffekt, molnen:

"Molnen kan inte bestå av vattenånga. Mest sannolikt handlar det om stoftpartiklar som kraftiga stormar river upp från den torra ytan."
   Per Collinder: Världar i rymden, P.A.Norstedt & Söner, Malmö 1951

Rupert Wildt: Ultraviolettstrålning påverkar koldioxid och vattenånga så att formaldehyd bildas, andra spekulerar om mer icke-levande organisk kemi som plast eller, som Fred Hoyle, att ytan vore täckt av ett hav av olja. Alla de här hypoteserna är rena spekulationer och stöds inte av några observationer.

"I jordatmosfären kondenseras vattenånga till moln på relativt låg höjd, medan ultraviolettstrålningen från solen dissocierar syre och åstadkommer en förhöjd ozonhalt i den övre stratosfären. På Venus med dess högre temperatur har vattenånga inte kondenserats. Den kunde då stiga upp till atmosfärens översta skikt och där sönderdelas av ultraviolettstrålningen. Det väte som då uppstod avvek ut i rymden, medan syret ingick i nya kemiska föreningar, tillexempel så att atmosfärens koldioxid bildades."

MARS för 100 år sedan:

Giovanni Schiaparelli om Marsytan:

"Denna planet är ej en öken fylld av torra klippor, den lever, livets utveckling avslöjar sig i ett system av mycket komplicerade förändringar av vilka en del är tillräckligt stora för att kunna observeras från Jorden."

"Då sålunda marsatmosfären är tunn och vattenfattig så anser ock astronomen Campbell vid Lick-observatoriet, att det är orimligt att antaga att polarfläckarna är verklig snö. han förmenar att alla svårigheter hävas om man antar att de består av kolsyra".

(Camille Flammarion översatt av NVE Nordenmark 1897:)

"Helt visst har denna planet hunnit längre i sin utveckling än jorden, dels emedan den enligt kant-Laplaceska hypotesen bildades förr än jorden, och dels emedan den är mindre, varför den hastigare avsvalnade. Vi kunna därför med stor säkerhet antaga att vår jord en gång ska uppvisa ett likande utseende. Luft och vatten avtager, fortgår det så vidare så ska de grundare haven torka ut. Men samtidigt blir de då uppstående lågländerna genom havsslammet mycket fruktbara områden, vilka liksom de motsvarande gebiten på Mars alltid översvämmas på våren av vattnet från polarisarna. Kontinenterna blir alltmer öde och uttorkade, och civilisationen flyr från dessa områden."

(Camille Flammarion översatt av NVE Nordenmark 1897:)

MARS för 50 år sedan:

"Planetens poler är täckta av vita polarkalotter som avtare under sommaren till de är så gott som försvunna. Det råder inte tvivel om att de består av tuna skikt av snö, kanske några centimeter tjockt. Den södra polarkalotten som är större än den norra breder under vintern ut sig till mellan-latituderna."

"Marsatmofären uppvisar entydigt koldioxid-linjer som uppenbarligen existerar i dubbelt så stor mängd i Marsatmosfären som i den jordiska. Därutöver bevisar polarkalotternas natur att vatten existerar både som fast, flytande och som ånga. Man iakttar också ofta tunna skikt av dimmor eller moln, som sannolikt består av iskristaller och som upplöswer sig under dagen. Även mer beständiga molnslöjor uppträder och de består förmodligen av uppvirvlat stoft. "
   Per Collinder: Världar i rymden, P.A.Norstedt & Söner, Malmö 1951

Så långt allt bra men...

"Analogt med jordens atmosfär tänker man sig att Mars-atmosfären, som torde ha ett totaltryck av en tiondel av den jordiska, till övervägande del ska bestå av kväve, vilket dock är svårt att påvisa spektroskopiskt. Däremot bgör marsatmosfären innehålla 4 % av ädelgasen argon och 3 % koldioxid, medan syre endast kan förekomma i nästan omätbart små spårämneshalter."

"Temperaturerna har bolometriskt bestämts till plus tio till 20 grader celsius vid ekvatorn och vid middagstid. Nattemperaturen kan inte mätas eftersom Mars som en yttre planet inte vänder den mot oss. Medeltemperaturen på planeten uppskattas till - 15 grader Celsius, och vintertemperaturerna vid polerna kan sjunka till - 100 grader Celsius".

"Den fasta planetytan visar bestående mönster av färger och schatteringar. På norra halvklotet överväger röda och brunröda områden som förmodligen är av ökenkaraktär. Vid ekvatorn och på södra halvklotet förekommer mörkare områden som under vintern är bruna och under sommarhalvåret grågröna. Många forskare har undersökt om det här kan handla om växtlighet och faktiskt påminner spektret av det återkastade ljuset de spektrum man får av endel jordiska växter, som torra mossväxter och lavar. Sådana mycket temperaturhärdiga växter kan mycket väl tänkas klara sig i en koldioxidhaltig atmosfär där spår av vattenånga förekommer."
   Per Collinder: Världar i rymden, P.A.Norstedt & Söner, Malmö 1951

Argument för växtlighet på Mars: att de färgade områdena inte blir täckta av stoft under de stora globala stoft-stormarna som den 1956. Endel forskare påpekar dock att de mörka färgtonerna har samma former och riktningar som man kan förmoda att årstidsvindarna på Mars kan ha.

"Det har tvistats mycket om de såkallade mars-kanalerna alltsedan de upptäcktes av G Schiaparelli år 1877. Dessa mörka linjer som tycks förbinda de mörka områdena på marsytan blir allt otydligare ju större upplösningsförmåga teleskopen har. De har varit omöjliga att upptäcka på fotografier. Därför lutar de flesta astronomer idag åt åsikten att det handlar om optiska synvillor. Hypoteserna från sekelskiftet, att intelligenta marsinvånare skulle ha anlagt kanalerna som bevattningsanläggningar, de kan idag utan vidare förpassas till papperskorgen. Förhållandena på vår grannplanet gör förekomsten av andra livsformer än lågtstående växter ytterst osannolik"
   Per Collinder: Världar i rymden, P.A.Norstedt & Söner, Malmö 1951

Wegener och nedslag:

Alfred Lothar Wegener var egentligen meteorolog och klimatforskare, men han är känd för två saker som inte har med meteorologi att göra: det ena är kontinentaldriftsteorin och det andra är hans teori om att månens stora kratrar faktiskt härrör sig från nedslag.

Före Wegener hade man inte insett att varje nedslag måste resultera i att den kropp som slår ner splittras helt och hållet av krafterna då den bromsas upp - och samtidigt splittras nedslagsytan - och detdär kan man efterlikna i laboratoriet om man har ett ämne som totalt saknar inre hållfasthet. Det finns ett sånt ämne och det är finfördelat torrt stoft - Wegener själv använde cement för nedslagsytan och krita för den fallande kroppen. Och fick fram riktigt fina månkratrar, och det gjorde mycket för att nedslagsteorin med tiden skulle bli antagen.

Wegener gjorde sina experiment med nedslagskratrar ungefär vid samma tid som han kämpade på med kontinentaldrivningsteorin. Det tog lite längre tid för den teorin att - i modifierad form visserligen - slå igenom som geologisk paradigm för Jordens ytformationer.


Några länkar - linkkejä:

Mark Wade's Encyclopedia Astronautica
Tähtitieteellinen seura Ursa.
European Space Agency,ESA.
National Aerodynamics and Space Agency,NASA.
SATS - SAFF, Suomen Avaruustutkimus-Seura - Sällskapet för Astronautisk Forskning i Finland.
Ajanlaskutietoja ja almanakkoja.


Läs mera i Landskap i solsystemet
och i Vårt nya solsystem.

Ge Dina kommentarer:
till e-adressen juhani.westman@welho.com

Gå till första rymdfarts-sidan
Gå till första månfärds-sidan
Tillbaka till första astro-sidan.
Tillbaka till paradsidan.