eldboll02.html
© J Westman 2002, 2005


Eldbollar och stenregn.

Meteoriter och asteroider förekom mer än vanligt i nyheterna sommaren 2002, och påminde de mera räddhågade av oss om, att det ovanför det himlavalv vi ser flyger mängder av större och mindre stenar, som kan falla ner i skallen på oss. Vestigia terrent, som man säjer, spåren förskräcka, man behöver endast resa till Ösel i Estland för att se ett ganska nytt nedslag.


jw 26.08.2002, 03.11.2005

Mitt i natten den 14 juni 2002 kom något stort och lysande farande genom luften med dunder och brak - det flög i sydostlig riktning från norr om Jyväskylä förbi Pieksämäki och Juva , den splittrades i flera mindre delar innan ljusfenomenet slocknade. Oljudet som nådde iakttagarna efter ett par tre minuter hördes ända i Sankt Michel och i Nyslott. Det var en av de största eldbollar - bolider - som har synts i Finland på mycket länge och en av de få, som rörde sig så lågt nere i atmosfären att överljudsbang uppstod och kunde höras på marken. Astronomiska sällskapet Ursa samlar in uppgifter om Nyslottsboliden, som den kallas. Hittills har inga spår av material från boliden hittats på marken - den exploderade uppe på tjugo kilometers höjd eller så och det splitter som eventuellt nådde marken försvann i sjö och skog. Ursprungsklumpen kan ha varit över en meter i diameter - att jämföras med de vanliga stjärnskotten man ser flera v i timmen, som är små som knappnålshuvuden eller mindre.

Så stora bolider, som den över sydöstra Finland i juni, föll över Bottenviken 1981 och över Idensalmi 1978.

Varifrån kommer de här besökarna på vår natthimmel? Ja, de flesta verkar vara spillror av kometer - och då handlar det för det mesta om ganska fluffigt material av dels is och dels löst sammanhängande stoftpartiklar. Hårdare material härrör sig från bältet av småplaneter, asteroider, som finns mellan planeterna Mars och Jupiter - på mellan två och en halv gånger jordens avstånd från Solen till närmare fyra jorden-solen-avstånd.

Så länge de är små, upp till tio meter eller så - så förstörs de i atmosfären och fragmenten bromsas upp och skadorna blir små. År 1908 exploderade en himlakropp med en diameter på kanske hundra meter över Tunguska i Sibirien och förstörde skog över ett område stort som Nylands län. Har de större densitet så kan kroppar i den storleksordningen nå markytan hela och ställa till med en ordentlig katastrof.

När astronomerna har studerat asteroidbanorna så har de funnit att man kan gruppera dem i familjer - och det antas att det då handlar om ursprungliga större himlakroppar som har slagits i bitar då de har kolliderat. I juni 2002 publicerades en rapport om en asteroidkollision som uppenbarligen ägde rum så sent som för knappt 6 miljoner år sedan eller så. En asteroid som har haft en diameter på kanske 25 kilometer förstördes och 39 fragment har spårats. Det visar sig att det vid en sån här himlaskräll uppstår ett par tre stora bitar - i det aktuella fallet diametrar på 19 och 14 kilometer och resten i en jämn storleksfördelning där de största är på 7 kilometer och de minsta på 2 kilometer i diameter. Plus finsplitter förstås.

En del av kollisionsfragmenten hamnar in i banor som för inåt i solsystemet.

Sommaren 2002 gavs två typiska rötmånadsalarm - asteroiden 2002 NT 7 med två kilometers diameter, som man trodde skulle kunna kollidera med jorden efter några omlopp - år 2019. Redan den ursprungliga risken var mindre än en på hundratusen och då asteroiden observeradesett par veckor till blev det klart att det inte var någon risk alls. Den andra var asteroiden 2002 NY 40 som svepte förbi jorden på 1,3 gånger månens avstånd, det blir en 500 000 km miss, det! NY 40 har en diameter på 500 till 800 meter.

Vi har i vårt land ett tiotal identifierade spår efter stornedslag, och det finns säkert lika många till som forskarna ännu inte har fått nys om. i vårt södra grannland Estland finns också ett tiotal nedslagsspår. Ett av dem, en grupp på 8 kratrar, finns i Kaali på ön Ösel, numera kallad Saaremaa. Den största är en imposant turistattraktion av rang, en djup runt sänka ett par hundra meter i diameter och några tiotal meter djup. De minsta är gropar bara några tiotal meter i diameter. Kaali-nedslaget har daterats lite olika men i varje fall till tiden efter sista istiden, stenålder alltså. Vid den tiden var Ösel redan bebodd.
   Den berömda Barringer-kratern eller rätt och sl%auml;tt Meteor Crater i Arizona, diameter en dryg kilometer, är sådär 50 000 år gammal.
    Hur ofta har nedslagen kommit?
    Ja för närvarande verkar det som om lokalt förstörelsebringande skulle komma inom någon region i takten en på 10 000 år. Måttliga katastrofer skulle komma i takten en per en miljon år, de stora en per 10 miljoner år, och de globala katastroferna med biologisk verkan en per 100 miljoner år. Detta är statistik - nu spåras de enskilda asteroiderna och då får vi veta om och när vi hotas av att himlen kan falla ner på oss.


Läs mera om meteorer och meteoriter i    Meteorer i oktober.

Skicka kommentarer till   juhani.westman@welho.com

Tillbaka till första astro-sidan.
Tillbaka till paradsidan.